Känsla

Det finns en känsla jag har nosat på ibland på sista tiden. Inte riktigt kunnat sätta ord på den, den känns bekant men ovanlig. Flyktig fortfarande förstås, inte på något vis ständigt närvarande, ingenting att ta för givet. Men interna skämt, värme, en halvsovande puss mitt i natten, att det ibland finns vanor som jag delar med någon, vanor som konstigt nog bara är våra. Vad är det för någonting, vad är det för gemensam faktor?

Flera år innan separationen från Pelle var ett faktum försvann gemenskapen. Vi var motpoler med motstridiga intressen. Det han ville och det som gjorde honom glad inkluderade inte mig. Skulle jag bjuda på någonting, ge honom någonting, göra honom glad med någonting så var detta någonting alltid tid borta från mig. Ledig tid. Tid att vara avslappnad och glad, tid att vara den människa han inte var med mig. Det sista jag kan minnas av gemenskap var när jag äntligen hade testat positivt efter den tredje IVF:en, den som resulterade i Bill. Då var vi båda lika lyckliga. Jag minns ingen gemenskap efter det men mitt i det såg jag inte när den försvann. Den tynade bara bort. Långt senare satte jag ord på det en morgon då jag, med det morgonhumör Pelle alltid retat mig för och alltid haft roligt åt, fräste åt honom. Jag insåg med förfärande klarhet att det gemensamma skämtandet var borta, han fräste iskallt tillbaka.

Med Kalle hann det aldrig så långt som till att bli gemenskap. Den uttalades i ord innan den fanns på riktigt, kanske för att tvinga fram den, kanske i en önskan att skapa något som ännu inte växt till. Det är inte vad man säger, det är trots allt vad man gör. Den sades men den gjordes inte. Den hade ännu inte förutsättningarna.

Avståndet i tid är orsaken till att jag i flera dagar går och undrar över den där lilla lugnvarma biten som ligger i mig och som jag inte enkelt kan sätta ord på. Vad är det som känns? Varför känns det bekant när allting är nytt? Gemenskap. Kan det vara gemenskap?

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

One Comment på “Känsla”


  1. Det låter helt underbart!
    Och jag känner igen mig alltför väl i att leva ensam tillsammans med någon. Parallella liv, där varje tillfälle togs att hitta på något utanför hemmet. Utan mig.
    Aldrig mer!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: