Jag är En Av Dem

Vid fikabordet halkar pratet in på människor som levt i långa förhållanden, skiljt sig och sedan inte hittat någon ny. Pratet, som det är på den här arbetsplatsen, där någon försiktigt säger några meningar och det hela följs av tio sekunders tystnad innan nästa relativt försiktigt yttrar några meningar. Det berättas om Person A som någon känner, Person B som en annan känner och Person C som en tredje känner. Det sammanfattas på ett sätt som förmodligen ska vara förstående. Stackars dem.

De där andra. Som har levt i en lång relation och sedan har den avslutats. Inte sådana som oss. I alla fall uppfattar jag det sista som så. Inte sådana som oss. Vi, här i det trygga fikarummet, som alla har långa, dammiga relationer där vi kommer hem till samma person som vi känner utan och innan och som vi inte skulle kunna föreställa oss livet utan.

Det kryper i mig där jag sitter och jag blir fly förbannad utan att egentligen veta varför. Det kryper i mig men jag säger ingenting. Ingenting alls säger jag, varken till eller från, jag söker en ingång i pratet men jag hittar den inte.

När Pelle flyttade hade vi levt ihop i 21 år.

Att komma vidare när en lång relation har havererat är ett arbete och ett ansvar. Det är inte bara Synd Om och snälla, små beklagande suckar. Det kommer inte gratis, det kräver jobb. Att i längden inte göra det jobbet är ansvarslöst gentemot sig själv. Att komma vidare när en lång relation har havererat är inte nödvändigtvis att hitta ett nytt förhållande, att hitta någon att kroka arm med. Framför allt gäller det att kroka arm med sig själv. Hitta igen sig. Landa. Det är självklart inte sådant som syns utåt. För omvärlden är man lyckad först när det syns att man har någon igen. När man har uppgått i den heliga tvåenigheten. Då är man inte Synd Om längre.

Kvinnan som låter så snällt och förstående beklagande vill jag bara ta i öronen och skaka om. En av De som skiljt sig efter långa förhållanden sitter här mitt emot dig, har du glömt det?! Ja, det är svinjobbigt. Det är svinjobbigt och om det ligger så långt utanför din egen värld att det känns abstrakt, föreställ dig bara hur det skulle vara om din man kom hem i kväll och säger att han flyttar ut nu. Då är du med ens en av Dem. Skillnaden är inte större än så. Du är inte vaccinerad.

Livet är inte en förutsägbar raksträcka. Men man måste hantera det så gott man kan.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

11 kommentarer på “Jag är En Av Dem”

  1. AB Says:

    Det verkar jobbigt att inte klara av att leva utan en man. Jag tyckte att det var förbannat skönt att vara singel och skulle förmodligen vara det om jag nu skilde mig.


  2. Och modiga äro vi som törs lämna det som inte funkar och dyka ut i det okända!
    Det är inte nödvändigtvis de sämsta relationerna som tar slut. Jag tror att världen är full av olyckliga människor i skruttrelationer.

  3. Tudorienne Says:

    Men vad är det för efterblivna individer i ert fikarum? Patetiskt. Sjukt samtalsämne.
    Antingen är de muppar eller så sitter de i långvariga relationer som borde avslutats. Det kan du hälsa från mig.

  4. Ks Says:

    Tudorienne; de är nog rädda. Tänk om de själva blir En Av Dem? Den fasan är nog större för många än vad man kan tro – särskilt om man levt i ett ”tryggt” förhållande där livet lallar på i samma takt och där allt är så tryggt förutsägbart. De vet att Farbror Bengt kommer att bli full på julafton, de vet att Partnern vill sova med lampan släckt, de vet att nästa semester kommer att bli likadan som den här och de tidigare 35. Bor man dessutom i ett litet samhälle där alla känner alla och där ingen ”sticker ut”, ja då är det inte så lätt att bryta upp – även om de hatar Farbror Bengt och egentligen inte alls vill åka med den där förbannade jävla husvagnen ett år till på semestern.

  5. ankaspringer Says:

    Jag kan fan inte skriva nåt för mina händer skakar nu i eftermiddag. Inte för att jag är farbror Bengt, utan för att jag har så liten kontroll på vad som händer i mitt liv just nu. Jag, kärnfamiljstalibanen, håller på att skilja mig. Det skulle ju aldrig hända. ALDRIG!

    Och så är det fredagkväll, och ungarna och jag får ha fredagsmys hos mormor och morfar i stället för hemma med pappa (kan dock inte minnas när ett fredagsmys förflöt ”normalt”. Det kan ha varit 2012.). Och så börjar det ösregna precis när jag har tänkt cykla hem. Då är man ganska liten. Då är det överjävla skönt att INGEN på mitt jobb pratar på det där viset. Snarare tvärtom. Som hon som igår outade att hon ska bli trebarnsmamma: ”Alltså, paniken! Tänk om vi skiljer oss nån gång! Kan man VARA ensam med tre barn?!”

    Ångestkram.
    /Anka

  6. Anna F Says:

    Kärnfamiljstaliban, herreminje vilket bra uttryck!

    /Anna, en kärnfamiljstaliban mitt i skilsmässa..efter 16 år tillsammans! Det trodde jag aldrig!

  7. Ko Says:

    Screw them… Jag anser att vi som fallerat men ändock vågar igen är ohyggligt modiga

  8. Åsa Says:

    På pricken – perfekt analys och beskrivning… Kroka arm med sig själv…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: