Arkiv för oktober 2014

Halloween och päroncognac

oktober 31, 2014

Halloween eller Allhelgona, jag tycker att det är ganska skönt att man får välja. Jag orkar inte riktigt med Allhelgona, jag vill inte tända ljus på kyrkogården och minnas människor som inte längre lever. Jag minns dem ändå, ofta och färgstarkt, men inte vid någon sten med ett ljus på. Halloween känns bättre med utspökade barn som ringer på och inga egentliga traditioner att förvalta. På bron står en pumpaformad ljuslykta, inköpt begagnad för några år sedan. Den räcker.

Kortare arbetsdag idag och på stan vimlar det av människor. Jag ska köpa whiskey men det råkar bli päroncognac. Sist jag köpte päroncognac bodde jag i Pellehuset. Någon av de sista jularna. En minnesbild av hur julgranen lyste i köket när jag satt där, sen julaftonsnatt när alla sov, och avslutade dagen med en gravlaxmacka och en päroncognac. I det där som fortfarande var ett gemensamt liv men ändå inte eftersom Pelle sov surmulet i stället för att sitta bredvid mig och julmysa. Eftersom han faktiskt inte ville sitta bredvid mig längre.

Efter päroncognacen köper jag både nya lakan och en klänning till den kommande julfesten. Sedan möter jag upp  Arne och vi går i några affärer till och sedan dricker vi latte på ett proppfullt fik. Det är en särskild känsla att gå på stan just en halvdag då där är fullt av folk som ska åka hem och fira storhelg och att vara en del av det där myllret. Inte en vilsegången myra som inte alls är delaktig och som inte kommer att prata med någon under hela helgen.

När jag har cyklat hem tänder jag ljus och stökar undan vår frukostdisk. Och sedan sätter jag mig med ett glas av den där päroncognacen och tänker att den smakar likadant som den gjorde den där julen. Det känns på något vis varvet runt. Då en dov underton av att saker var fel. Nu en mjuk underton av att saker är rätt.

Avdelningen förolämpningar vi minns

oktober 27, 2014

Det är så vackert höstljus och jag fotograferar Bill där hon balanserar på en gungbräda. Jag vill fotografera Bull också men han vägrar surmulet. När han väl ger sig upp och balanserar han med försöker jag smygfotografera ändå. Han ser mig och blir arg. Jag försöker övertala, säger att jag vill ha bilder av honom när han är hos pappa så jag kan se hur fin han är. Sedan försöker jag fotografera igen och Bull muttrar någonting ilsket för sig själv.

Jag: Vad sa du?

Bull (muttrar fortfarande): Jag kallar dig stjärtmupp!

Lösenordsskyddad: En kväll

oktober 27, 2014

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Ömheten

oktober 27, 2014

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det är inte storleken det kommer an på

oktober 26, 2014

Bull: Jag har jättemycket tankar men liten hjärna!

Kukfuckingjävlahemsk?

oktober 24, 2014

20141024-161608.jpg

Avdelningen fantastiska rubriker. Foki är 23 år. Om hennes separation betecknas som tung undrar jag hur min ska benämnas. Vad är värre än tung? Kukig kanske?

Tantattack

oktober 23, 2014

Jag klippte mig härom dagen. Det brukar alltid bli jättebra men nu blev det inte riktigt det. Oklart vad som inte blev bra men håret är ungefär som det var innan trots att jag nu är 600 kr fattigare och det är två månader till nästa inbokade klipptid. Favoritfrisörskan brukar veta hur jag vill ha det men nu blev det för kort här och för långt där i stället för längre här och kortare där. Efteråt stylade hon det slätt framtill och rufsigt baktill. Det är säkert skitinne och hon hävdade att nacken var punkig. I teorin en jättesnygg frisyr.

I teorin jättesnyggt men jag är 44, jag är trött, det är oktober och jag har en förmåga att se så förbannat ordentlig ut. Slätt framtill är dessutom inte särskilt förlåtande mot påsar under ögonen och rynkor på precis alla sidor om dem. Var kommer alla dessa rynkor ifrån?!

Utöver detta hade jag under gårdagen klätt mig i någonting som var tänkt att vara lagom snyggt och lite småsexigt, svart tröja, kjol, stövlar och en sjal. Heh. Jag såg ut som en tant. En lagom knubbig tant (tröjelände i fel längd) med knubbiga ben.

Ni vet de dagarna när man faktiskt blir vansinnig när man ser sig i spegeln på jobbet. Igår var en sådan.

Idag har jag jeans, vansinnesklackar och mitt vanliga knullrufs (denna gång dock artificiellt rufsat). Det känns bättre.

Skolproblematik

oktober 21, 2014

För någon vecka sedan, när jag av någon anledning hämtade tidigare på fritids, sprang jag på Bulls fröken. Jag minns inte hur samtalet började men rätt vad det var ojade hon sig väldeliga. Bull hade varit hos talfröken, han behöver MYCKET hjälp, sa hon. Han pratar ju så dåligt, ni får inte låta honom sitta vid datorn hela kvällarna, ni måste prata med honom. Och läxor hade han inte gjort, hon hade frågat honom och han hade bara sagt att nej, han kunde inte. Och jag har ju sagt att kan du inte göra EN uppgift och han sa att nej, det kunde han inte. Och läxmappen var försvunnen och det var då bara trassel med allt.

Jag blev alldeles perplex och kom mig inte för att säga särskilt mycket. Men senare under kvällen blev jag allt upprördare. Över en mängd saker.

För det första talfröken. Pelle hade fått frågan om vi ville att Bull skulle få gå till talpedagogen och hade sagt att det vill vi. Bull har ett stort ordförråd men han pratar fort och ganska otydligt. Det är svårt att som förälder veta hur man ska hantera det hela, man vill inte stoppa berättande och förtroenden genom att kritisera hur han pratar. Självklart vill vi att Bull ska få hjälp med sitt uttal. Men att han redan hade varit dit? Och att vi inte hade fått veta någonting innan, inte ens vad denna talpedagogsmänniska heter. Jag hade velat vara närvarande. Och jag hade velat ha möjlighet att förbereda Bull. Och jag hade velat kunna prata med Bull om det efteråt. Bull hade inte sagt flaska om besöket till mig.

Jag satte mig ner med Bull och hade ett allvarligt prat. Läxa kunde han inte göra, sa han förtvivlat, för han kunde ju inte läsa! Åh min älskling, Bulls tolkning av läxa var ju självklart det Bill får syssla med – högläsning. Läxmappen återfanns och vi gjorde de ogjorda läxorna redan samma kväll. Rim-ord. Bull är grym på att rimma och stoltheten var märkbar när vi hade klarat av dem och han fick med sig mappen att lämna in till fröken dagen efter. Talfröken, visade det sig, tyckte Bull var rejält pinsamt. Därför hade han valt att inte prata om det hela hemma.

I rejäl ilska satte jag mig ner och författade ett mail till fröken. Jag ifrågasatte det faktum att jag och Pelle inte fått veta när Bull skulle till talfröken, att vi inte blivit informerade om vad som sagts och att vi inte fått namn på personen som pratat med vårt barn. Jag skrev att det inte alls kändes bra att hon trodde att Bulls talproblem beror på att vi inte pratar med honom utan låter honom spela spel hela kvällarna. Så är inte fallet, vi pratar mycket, åtminstone hemma hos mig. Däremot har Bull en storasyster som gärna pratar i hans ställe och kanske är det inte underligt att han slarvar och gärna låter storasyster ta över, det hela är inte helt enkelt att hantera och vi vill gärna ha råd i den frågan. Vad gällde läxorna, skrev jag, ska de självklart göras. Bull hade bara inte förstått vad som krävdes av honom och jag och Pelle hade helt missat att han hade fått hemläxor. Nu är allt gjort och han är mycket stolt, var snäll och beröm honom för det imorgon. Är det problem med någonting så vill både jag och Pelle bli informerade, vi går att nå både per telefon och per mail. Över huvud taget vill vi i fortsättningen att all information från skolan lämnas till oss båda två.

Dagen därpå fick jag ett mail från Bulls fröken och därefter satt hon och väntade in mig när jag hämtade barnen. Jag hade totalt missförstått henne, sa hon. Bull var ju så fin, så fin. Och inte trodde hon att vi bara lät honom spela spel men hon tyckte att vi kunde sitta bredvid när han spelade och prata med honom om det. Jag sa att hemma hos mig så får man spela när jag måste göra andra saker, laga mat eller hjälpa Bill med läxorna exempelvis. Men vi pratar mycket. Och vad gällde talpedagogen sa fröken att hon hade informerat Pelle om den och att hon inte kunde tro att vi inte pratade med varandra. Jag sa att självklart pratar vi med varandra men det är lätt att saker ramlar mellan stolarna och vi vill faktiskt bli informerade båda två när det kommer information från skolan. Men framför allt reagerar jag på att vi inte fick information i förväg. Ja, hon bara kom och hämtade barnen, sa fröken, utan förvarning. Men vad heter hon då? Ja, Karin någonting, jag vet inte vad hon heter i efternamn.

Efter detta kan jag säga att mitt förtroende för Bulls fröken inte var på topp. Väl hemma läste jag även hennes svar på mitt ganska skarpa och mycket korrekta mail. Detta ganska korta svar innehöll inte mindre än fyra stavfel.

Förra veckan var det dags för utvecklingssamtal. Både jag och Pelle var närvarande vilket, jag tidigare förstått på Bill, känns som en ovan och ganska konstig situation. Och nu sjönk mitt förtroende ytterligare. Det visade sig att fröken satt och pratade över Bulls huvud hela tiden, hon pratade om honom och inte med honom. Bull hade tydligen tidigare på hösten lite svårt att sitta stilla utan drog ibland iväg och började göra andra saker. Nu gick det bättre, han var koncentrerad och kunde jobba hårt. För mig är inte detta underligt, Bull är pojke, född relativt sent på året och kom faktiskt direkt från dagis. Inte kan det vara  lätt att alla gånger förstå vad som krävs av honom. Om jag hade varit Bulls fröken hade jag riktat mig direkt för honom, sagt att i början på terminen hade du lite svårt att sitta stilla men nu går det ju jättebra. Typ. I stället berättade fröken om vad Han gjorde. Det störde mig som fan. Och Bull ledsnade självklart och började små småningom gå på upptäcksfärd i klassrummet. Tacka tusan för det  – det skulle jag också ha gjort.

Alla dessa saker som jag har beskrivit ovan får mig att känna mindre och mindre förtroende för denna kvinna som är min sons lärare. Det bästa med henne är att hon bara kommer att vara med detta läsår – nästa år får han, vad jag förstår, någon annan. Det viktigaste detta första läsår känns för mig som att det borde vara att ge självförtroende. Detta är utvecklande, detta är intressant, detta är roligt, jag är viktig här, jag kan ju.

Bill har haft jättefina lärare. Men den här tanten. Fan också.

 

Vi finns överallt

oktober 21, 2014

Och så får jag ett samtal från en man hos en av våra samarbetspartners. Vi ska prata jobb men tydligen har han googlat mig för att hitta något mera personligt att inleda med. Plötsligt finner vi oss inne i ett samtal om infertilitet och om att vi har försökt göra barn på samma IVF-klinik. Han och hans fru hade så småningom gått vidare till adoption, fått en pojke och sedemera att sängkammartillverkat syskon. Vi har lagt styvt en halv miljon på att få barn, sa han utan att göra något större väsen av det.

Efteråt upptäcker jag att jag inte kan sluta le. Alldeles lycklig är jag över att två människor som jag inte känner lyckades få barn för femton år sedan.

Host

oktober 19, 2014

Den här förkylningen tar för tusan knäcken på mig, den tog ny fart i fredags och jag har varit risig helga helgen. Idag släpade jag mig kallsvettigt runt en kort runda på några affärer för de nödvändigaste ärendena innan mammaveckan början. Överallt hostade folk. Det är sannerligen oktober.

Plötsligt känner jag mig stressad. Jag skulle gjort en massa saker, jag skulle ha hunnit ikapp denna helg. I stället har jag knappt gjort någonting alls. Eller jo, det har jag ju, jag har klippt häck och slingat håret. Men ute ligger snön idag och i hallen finns fortfarande sommarskorna kvar.

Men visst är det så här det brukar kännas varje oktober? Nu ska jag ta en whiskey.