Att få gå vidare

Mitt i natten. Arne har åkt men ska komma tillbaka senare och egentligen ska jag ligga kvar i sängen för jag är trött. Men jag får för mig att jag ska hämta någonting nere i huset och jag tassar nerför trappan utan att tända. Blir plötsligt stående i hörnet där trappan svänger, där trappsteget är som bredast. Här satt jag när jag tog paus i målandet de första veckorna efter att sunkradhuset blev mitt. Här satt jag en stund, åt någonting och tittade ner i köket. Kände att jag trivdes här trots att huset fortfarande var tomt, kände att det skulle bli bra här. Jag sitter så en stund bredvid den där Maja som, iklädd målarkläder, just hade påbörjat sitt nya liv. Tänkte att jag får sitta här, fortfarande extra varm, och veta att någon kommer tillbaka till mig om några timmar. Någon som gör mig lycklig.

För några veckor sedan hände någonting bisarrt.

En skolmamma genomgår just nu en tuff skilsmässa som i mångt och mycket liknar det jag gick igenom. Vi är inte nära vänner men vi har pratat litegrand och jag har velat visa på livet efteråt också. Inte bara säga stackars dig utan visa på att det så småningom kommer att bli bättre. Jag hade min målbild, ett lugnt sovrum som var mitt eget och sommarfrukost på min egen altan. Jag vet att det hjälpte att tänka på det. När hon skriver ett inlägg på FB vill jag stötta mer än de vanliga kramarna som förmedlas. Så jag kommenterar och skriver att även om man inte tror det så vänjer man sig vid varannan vecka. Att det blir bra ändå. Man vänjer sig, man kommer in i en lunk där man kan ladda energi på vuxenveckorna så att man kan vara dubbelt närvarande när man har sina barn.

Till min stora förvåning kommenterar en annan mamma som svar. Hon skriver att det är hemskt att skriva att man vänjer sig. Många barn vänjer sig aldrig, skriver hon, de bara slutar protestera eftersom de inser att deras önskningar inte betyder någonting. Alltför många glömmer barnperspektivet vid en skilsmässa.

Jag blir arg. Detta må vara en hypotetisk diskussion för henne men det är ingenting man behöver höra när man är mitt uppe i en oundviklig skilsmässa. Jag svarar att det inte är hemskt, det måste få bli vardag till sist och att alternativet till en skilsmässa inte alltid är en fungerande kärnfamilj. En skilsmässa är ingenting man önskar men ibland finns det inga alternativ. Min fd granne, den fd singelmamman, reagerar också och skriver, även hon, att ibland måste föräldrarna dela på sig för att kunna vara bra föräldrar. Vi är många som vänder ut och in på oss själva för att sätta barnen först trots att vi inte kunde rädda äktenskapet.

Då får vi båda två mail från denna kvinna. Hon skriver att vi borde sluta tänka på oss själva, att det finns en plan med det hon skriver och att vi ska ta bort våra kommentarer. Hon skriver också att hon tycker att vi ska bort kommentarerna för vår egen skull, att det ser illa ut det vi skriver.

Det är tydligen inte okej för alla att säga att livet kan bli bra även efter en skilsmässa. Kanske ska man gå i säck och aska resten av livet. Den bästa föräldern är väl den som går omkring med dåligt samvete för evigt, den som aldrig går vidare och börjar trivas med sin tillvaro igen.

Fortfarande, några veckor senare, blir jag oerhört provocerad av detta. Jag tänker Välkommen tillbaka när ditt eget äktenskap knakar i fogarna. Det är lätt att säga att folk skiljer sig för lätt så länge som man inte själv är folk. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Jag tänker ofta på alla barn som flyttar mellan sina föräldrar och undrar vad det kommer att göra med dem i längden att ha haft två hem. Men vad är det som blir fel? Jag vet inte. Jag tror inte att folk skiljer sig för lätt. Ännu har jag inte mött någon som skiljt sig enkelt, som inte har sörjt, som inte önskat att man kunnat göra annorlunda.

Men livet går vidare. Man får vara den bästa föräldern man kan, man får plåstra ihop sitt mosade hjärta så att man kan prata med sina barn om vad det var som hände, låta dem fråga allt som behöver frågas och låta dem berätta allt som behöver berättas. Man får sy ihop deras mammaveckor och pappaveckor så gott man kan. Och till sist kan man få sitta, som jag, på ett trappsteg och korsa sitt eget spår. Lycklig över samtal och samvaro och oväntad närvaro.

 

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

20 kommentarer på “Att få gå vidare”

  1. Eva Says:

    Ja, om barnen hade fått välja så hade de nog velat att deras föräldrar skulle leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Men när föräldrarna inte är lyckliga tillsammans – då finns det många barn som (även många år senare) vittnar om att det, trots allt det jobbiga, var skönt när föräldrarna slutligen skilde sig. Jag tror dessutom att det kan finnas en positiv aspekt av en skilsmässa för barnen i det avseendet att de får se att man faktiskt KAN skilja sig, och att det går att bli lycklig igen efter en kraschad relation.
    (Och jag tror som du att det är lätt att säga att folk skiljer sig för lätt – samt söker inte jobb tillräckligt, gillar att vara sjukskrivna, blir våldtagna för att de gjort/sagt eller inte gjort/sagt X eller Y … you name it. Det där aggressiva utpekandet är nog också en del i att intala sig ”det skulle inte kunna hända mig, det händer bara sådana som …”).

  2. M Says:

    Det provocerar mig också. Himla lätt att säga så när man inte är där själv. Och jag kan säga att alternativet hålla ihop för barnens skull banne mig inte är kul ur barnperspektiv. Hon har gissningsvis inte varit där heller, utan TROR bara att det vore bättre. Tror jag.

  3. Tudorienne Says:

    ”En plan” !?! Haha good for you nutcase! Bisarrt var ordet.

  4. suziluz Says:

    Och jag som var barn i en relation där mina föräldrar borde ha skilt sig men inte gjorde det säger bara ett högljutt BULLSHIT till såna åsikter. Plus att jag tycker att de där moralistpuckona gott kan hålla sig till att peta egen navel i stället för att lägga sig i andras liv.

  5. uniflora Says:

    Vad är det med vissa som tycker de har fullständig tolkningsrätt för allt och alla? Jag blir så trött!
    Bra du skrev som du skrev, hon behövde nog få höra det.

  6. ribbolita Says:

    Så oerhört oförskämt av henne!! Som om hon hade rätt att bestämma vad som ni skulle skriva. Plus idioti-moralbeteende. Kan aldrig låta bli att tro att de som slåss hårdast för den typen av åsikter är de som klamrar sig fast i ett dåligt äktenskap av rädsla. Lyckliga människor predikar mindre är min erfarenhet.


  7. Förstår helt klart att du blev irriterad. Vilken översittarattityd. Jag tillhör de (uppenbarligen få) i samhället som tycker att har en ingen snällt att säga så behöver en inte säga något alls. Bra att du svarade!

  8. annannan Says:

    Herregud. Jag har inte läst Happy, happy, men jag tänker att det torde vara efter att ha hört en del i den riktningen som författarna tog sig an projektet att skriva den boken.

  9. Helga Says:

    Ja, hjälp säger jag och sällar mig till kören ovan. Detta illustrerar väl två av mina pet peeves just nu:

    1 moralistpuckon (se kommentarsstormen på min blogg härförleden, mer nyanserat än det du råkat ut för men i efterhand inser jag att jag tog mer illa vid mig än jag först förstod). Väl formulerat ovan, att lyckliga människor predikar mindre.

    2 den grunda, ytliga och korkade diskussion som tidvis uppstår (dominerar?) sociala medier. Jag funderar på att helt lägga ner det här med Facebook. Orkar inte läsa en enda jävla plattityd till.


    • Kommentarsstormen på din blogg hade jag missat, gick in och läste den nu. Jösses.
      Vi är ju ganska bortskämda, du och jag, med att allt som oftast få nyanserade kommentarer. Man glömmer bort hur det kan vara på nätet. Jag minns dock några mästrande kommentarer från krisåren med Pelle där en och annan tyckte sig ha rätt att veta bättre än jag vad som var bäst för mina barn. Det gjorde ont då, det tog. Och jag tycker nog att om den kommentaren man får använder en viss ton så har man själv rätt att svara både beskt och sarkastiskt. Man är inte Moder Theresa alla gånger, man blottar sig i det man skriver och om man inte blir bemött med respekt då så gör det ont.

      Den grunda, ytliga och korkade diskussion som tidvis uppstår på sociala medier, ja. Ibland, som denna gång, känns det okej att uttrycka sig och ge en annan bild än den kanske lättsmälta som serveras. I den här situationen hade jag inga problem att göra det, jag är i balans, jag mår bra, jag står för mina val i livet. Om jag varit den mamman som just nu håller på och skiljer sig hade jag tagit jävligt illa upp. Jag skrev faktiskt, till moralistdamen, att man ska vara försiktig så att man inte lägger sten på börda för någon som är i en jobbig situation i sitt liv. Jag tror dock inte att det landade hos henne.

  10. Kristina Says:

    Jag hade bekanta vars föräldrar höll ihop för barnens skull. Det var inte bra för någon av de inblandade, minst av allt barnen.
    För att inte tala om att hon har en plan med det hon skriver så ni ska ta bort era kommentarer? Om hon har en plan kan hon verkligen ha det på sin egen FBsida, inte någon annans.

  11. Julia Says:

    Allt klokt är redan sagt, så jag i instämmer bara.

    Jag för min del vet att jag visar mina barn hur ett liv ska vara, så att de får sunda förebilder att se upp till istället för en mamma som sitter och gråter på en filt på golvet. Kommer aldrig någonsin att fundera på vilket alternativ som är bäst för mina barn, för jag vet.

    Blir uppenbarligen också väldigt provocerad av att någon tar sig friheten att döma andra människor utifrån sin egen äckliga måttstock.

  12. Helga Says:

    En sak till. Det finns ju forskning på detta. Enligt denna mår inte barn speciellt dåligt av att flytta mellan föräldrarna. Däremot mår de mycket dåligt om föräldrarna bråkar med varann. I vissa fall kanske man rentav kan tänka sig att en tidigare separation varit bra för föräldrarnas förmåga att samarbeta, vilket därmed hade gynnat barnen. Häpp!

    • annannan Says:

      En intressant extremvariant på detta är fallen där det bästa hade varit att föräldrarna inte över huvud taget flyttade ihop. Jag har ett fall i min närhet där man faktiskt själv insåg det, och barnet växer upp med god kontakt med båda föräldrarna men boende huvudsakligen hos den ena. Alltså, hamnade direkt i en situation av bästa möjliga balans efter skilsmässa, men utan att ha gått genom skilsmässokrisen, bråken och sorgen över att mamma och pappa inte längre bodde ihop.

      Det finns en massa annat mindre bra i det fallet, men just den frågan har föräldrarna löst mycket ansvarsfullt. Har jag kommit att tycka när jag sett det i praktiken gentemot skilsmässor i praktiken.

      Det här är förstås inte tillämpbart på de flesta par som går skilda vägar, där man genuint trott på sin förmåga att leva tillsammans. Men i alla fall.

  13. dekorum Says:

    Men vad är det frågan om? Jag tycker att hon är helt ute och cyklar (har skilda föräldrar, som borde skilt sig tidigare än de gjorde). Och dessutom, vem i hela världen tar sig för att börja tala om för andra vad de ”får” skriva?!

  14. Anguin Says:

    Förlåt, men vilken jävla nobelprisidiot…

  15. Tanja Says:

    Kan bara hålla med ovanstående kloka ord du redan fått! Hon borde skaffa sig ett liv…


  16. Det viktigaste för barnen är att det finns åtminstone en förälder eller anhörig som de känner sig trygga med, även om det skulle alternera med tiden. Om båda föräldrar ständigt mår dåligt i sin relation med varandra så finns ju ingen att vända sig till för att känna trygghet.
    Så tror jag också att det är bra att visa barnen att man ska vara i relationer för att må bra och utvecklas. Man byter arbetsplats, boplats och relationer när det behövs för att man ska må bra. Att bita ihop och lida sig igenom livet är väl ingen bra förebild? Att visa att förändringar kan leda till nya öppningar i livet är bra, tror jag.

  17. saringimammaland Says:

    Vacker och klok – texten och du. Puss

  18. hemsolen Says:

    Håhåjaja, ja jag tror att hennes egen plan är att bita ihop så länge hon klarar det. Undra på att hon blir provocerad av att höra att en skilsmässa inte betyder att livet tar slut.

    Och det är väl klart att ingen skulle utsätta sig själv och sin partner för det helvete en skilsmässa innebär. Och allra, allra minst barnen. Men det måste man kanske uppleva själv, eller se på nära håll, för att förstå. Sedan finns det ju dessutom alldeles fantastiska, empatiska personer som är snälla med andra alldeles utan att ha personlig erfarenhet av just deras problem. Puh säger jag, hoppas idioten hittar ett sätt att vara lycklig utan att behöva fördöma andras liv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: