Skolproblematik

För någon vecka sedan, när jag av någon anledning hämtade tidigare på fritids, sprang jag på Bulls fröken. Jag minns inte hur samtalet började men rätt vad det var ojade hon sig väldeliga. Bull hade varit hos talfröken, han behöver MYCKET hjälp, sa hon. Han pratar ju så dåligt, ni får inte låta honom sitta vid datorn hela kvällarna, ni måste prata med honom. Och läxor hade han inte gjort, hon hade frågat honom och han hade bara sagt att nej, han kunde inte. Och jag har ju sagt att kan du inte göra EN uppgift och han sa att nej, det kunde han inte. Och läxmappen var försvunnen och det var då bara trassel med allt.

Jag blev alldeles perplex och kom mig inte för att säga särskilt mycket. Men senare under kvällen blev jag allt upprördare. Över en mängd saker.

För det första talfröken. Pelle hade fått frågan om vi ville att Bull skulle få gå till talpedagogen och hade sagt att det vill vi. Bull har ett stort ordförråd men han pratar fort och ganska otydligt. Det är svårt att som förälder veta hur man ska hantera det hela, man vill inte stoppa berättande och förtroenden genom att kritisera hur han pratar. Självklart vill vi att Bull ska få hjälp med sitt uttal. Men att han redan hade varit dit? Och att vi inte hade fått veta någonting innan, inte ens vad denna talpedagogsmänniska heter. Jag hade velat vara närvarande. Och jag hade velat ha möjlighet att förbereda Bull. Och jag hade velat kunna prata med Bull om det efteråt. Bull hade inte sagt flaska om besöket till mig.

Jag satte mig ner med Bull och hade ett allvarligt prat. Läxa kunde han inte göra, sa han förtvivlat, för han kunde ju inte läsa! Åh min älskling, Bulls tolkning av läxa var ju självklart det Bill får syssla med – högläsning. Läxmappen återfanns och vi gjorde de ogjorda läxorna redan samma kväll. Rim-ord. Bull är grym på att rimma och stoltheten var märkbar när vi hade klarat av dem och han fick med sig mappen att lämna in till fröken dagen efter. Talfröken, visade det sig, tyckte Bull var rejält pinsamt. Därför hade han valt att inte prata om det hela hemma.

I rejäl ilska satte jag mig ner och författade ett mail till fröken. Jag ifrågasatte det faktum att jag och Pelle inte fått veta när Bull skulle till talfröken, att vi inte blivit informerade om vad som sagts och att vi inte fått namn på personen som pratat med vårt barn. Jag skrev att det inte alls kändes bra att hon trodde att Bulls talproblem beror på att vi inte pratar med honom utan låter honom spela spel hela kvällarna. Så är inte fallet, vi pratar mycket, åtminstone hemma hos mig. Däremot har Bull en storasyster som gärna pratar i hans ställe och kanske är det inte underligt att han slarvar och gärna låter storasyster ta över, det hela är inte helt enkelt att hantera och vi vill gärna ha råd i den frågan. Vad gällde läxorna, skrev jag, ska de självklart göras. Bull hade bara inte förstått vad som krävdes av honom och jag och Pelle hade helt missat att han hade fått hemläxor. Nu är allt gjort och han är mycket stolt, var snäll och beröm honom för det imorgon. Är det problem med någonting så vill både jag och Pelle bli informerade, vi går att nå både per telefon och per mail. Över huvud taget vill vi i fortsättningen att all information från skolan lämnas till oss båda två.

Dagen därpå fick jag ett mail från Bulls fröken och därefter satt hon och väntade in mig när jag hämtade barnen. Jag hade totalt missförstått henne, sa hon. Bull var ju så fin, så fin. Och inte trodde hon att vi bara lät honom spela spel men hon tyckte att vi kunde sitta bredvid när han spelade och prata med honom om det. Jag sa att hemma hos mig så får man spela när jag måste göra andra saker, laga mat eller hjälpa Bill med läxorna exempelvis. Men vi pratar mycket. Och vad gällde talpedagogen sa fröken att hon hade informerat Pelle om den och att hon inte kunde tro att vi inte pratade med varandra. Jag sa att självklart pratar vi med varandra men det är lätt att saker ramlar mellan stolarna och vi vill faktiskt bli informerade båda två när det kommer information från skolan. Men framför allt reagerar jag på att vi inte fick information i förväg. Ja, hon bara kom och hämtade barnen, sa fröken, utan förvarning. Men vad heter hon då? Ja, Karin någonting, jag vet inte vad hon heter i efternamn.

Efter detta kan jag säga att mitt förtroende för Bulls fröken inte var på topp. Väl hemma läste jag även hennes svar på mitt ganska skarpa och mycket korrekta mail. Detta ganska korta svar innehöll inte mindre än fyra stavfel.

Förra veckan var det dags för utvecklingssamtal. Både jag och Pelle var närvarande vilket, jag tidigare förstått på Bill, känns som en ovan och ganska konstig situation. Och nu sjönk mitt förtroende ytterligare. Det visade sig att fröken satt och pratade över Bulls huvud hela tiden, hon pratade om honom och inte med honom. Bull hade tydligen tidigare på hösten lite svårt att sitta stilla utan drog ibland iväg och började göra andra saker. Nu gick det bättre, han var koncentrerad och kunde jobba hårt. För mig är inte detta underligt, Bull är pojke, född relativt sent på året och kom faktiskt direkt från dagis. Inte kan det vara  lätt att alla gånger förstå vad som krävs av honom. Om jag hade varit Bulls fröken hade jag riktat mig direkt för honom, sagt att i början på terminen hade du lite svårt att sitta stilla men nu går det ju jättebra. Typ. I stället berättade fröken om vad Han gjorde. Det störde mig som fan. Och Bull ledsnade självklart och började små småningom gå på upptäcksfärd i klassrummet. Tacka tusan för det  – det skulle jag också ha gjort.

Alla dessa saker som jag har beskrivit ovan får mig att känna mindre och mindre förtroende för denna kvinna som är min sons lärare. Det bästa med henne är att hon bara kommer att vara med detta läsår – nästa år får han, vad jag förstår, någon annan. Det viktigaste detta första läsår känns för mig som att det borde vara att ge självförtroende. Detta är utvecklande, detta är intressant, detta är roligt, jag är viktig här, jag kan ju.

Bill har haft jättefina lärare. Men den här tanten. Fan också.

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv

18 kommentarer på “Skolproblematik”

  1. Ingela Says:

    Oj oj oj…. förstår din upprördhet. Mina barn har gått hos logoped, en fantastisk människa. Men, vägen dit var kantad av klumpigheter från skolan, liknande det du beskriver. T ex: för femton år sedan fick min son gå till talfröken utan att jag fick veta det innan eller prata med henne efteråt. När jag fick hennes namn och jobbnr blev hon helt perplex – hon hade aldrig varit med om att en förälder ringde upp. Men om vi inte ens får
    veta att barnen går där?!
    //Ingela

  2. Helga Says:

    Arghh! Ja du vet ju mina åsikter om skolan, pojkar, utvecklingssamtal på helt fel nivå, otydliga krav, listan blir oändlig. Vad fan håller de på med egentligen?

  3. iashemlis Says:

    Ojoj. .. känner mitt gamla liv ramla över mig här. Mitt ständiga ”bråkande” med skola, lärarinna o rektor när junior gick i mellanstadiet. Nu går han sista året på gymnasiet o även om han inte har toppbetyg så är han duktig. Det var så jäkla nära att de knäckt hans kärlek till skolan då. Så nära. O på tal om brev, jag har sparat det brevet som hans fröken skrev en gång.. det som sedan körde igång det hela. En lärarinna som inte kan stava och formulera sig. Huuugha.

  4. Mary Says:

    Vad trist! Tur att de bara ska ha henne ett år, som du skriver. Jag antar att Bull och Bill går i samma skola, så om Bill har haft bra lärare ger det väl en bra prognos. Min snart-6-åring och ytterligare en pojke född på hösten i hans klass (vet jag för att jag råkat prata med hans mamma, det finns säkert fler) har också haft svårt att sitta still, särskilt i början; det är ju inte konstigt. I mitt barns klass har de inte läxor, för övrigt. Är det verkligen nödvändigt i förskoleklass? I så fall måste ju föräldrarna verkligen informeras och vara med på noterna. För att inte tala om talpedagogen. Men det kanske är bra fritidspersonal? Då kan ju helheten ändå bli bra för barnen, och självförtroendet stärkas på det sättet.


  5. […] nyss hos Maja Gräddnos om skolproblematik och jag fick sådan släng av dåtid. Den tiden när jag bråkade med Juniors skola för det […]

  6. uniflora Says:

    Stackars Bull. Inget barn ska bli b behandlad så på ett möte. Och ni borde givetvis informerats. Går det att ta upp det med rektorn? Om det inte är någon B ska ha en längre tid kanske det inte spelar nån roll om er relation inte är den bästa?

  7. Helga Says:

    Q:s utmärkta lärare i sexårs – som sedan slutade till allmän sorg – förklarade att läxor i sexårs på sin höjd var att ta reda på om man hade brandvarnare hemma (anknöt till info om brandsäkerhet) eller att räkna hur många stolar man hade kring köksbordet. Syftet med sexårs är inte att börja med läsning, räkning m m. Syftet är insocialisering, inskolning, lära barnen att fungera i grupp, gå på led o s v. Skapa en mjukare övergång från dagis till skola helt enkelt.

  8. fullofmind Says:

    Tråkigt att detta verkar så vanligt. En kompis dotter går på ”kul-jympa” ist för special eller extra jympa. Hon säger ”alla får inte gå på kuljympa, en del får bara ha vanlig tråkjympa”. De har också gjort en ganska stor grupp för ”kul-jympan”. Själv fick jag gå ensam på specialjympa och kände mig utpekad och skamsen. Hur korkad får man vara som vuxen för att inte förstå dessa saker?

  9. Annica Says:

    På mina barns lågstadieskola var det status att gå till talpedagogen; man blev hämtad i klassen och sedan fick man varm choklad i lärarrummet på väg till logopedens rum.

    Mitt tips är att hålla koll på hur mycket matte de gör och se till att Bull har full koll på det de gör i skolan om nu inte fröken är en topp- pedagog. Alla de små stegen som man lägger extra tid på i F kan vara bra att ha med sig till nästa klass. En av mina tjejer hade en ny-utexaminerad lärare i F och hälften av klassen ”fick börja om” i ettan. Nu pratar vi inte kärnfysik utan räkna 2-4-6-8 etc och sådant.

    Dessutom har de elevledda utvecklingssamtal. Jobbigt för barnen, men det blir bättre…

  10. Ullah Says:

    Min ”lille” (nu 19, han heter samma som Bull) gick hos talpedagog för att lära sig säga r – så vi kallade henne ”r-fröken”. Jag känner mig nu som en slarvig mor – har ingen aning om vad r-fröken hette och fick aldrig för mig att fråga om det. Det hela skedde lite då och då – gossen berättade fåordigt, men han lärde sig säga r och verkade nöjd med det. Obildade lärare hade han (och hans bror) tyvärr en hel hög av. Inte kul.

    • Helga Says:

      Men det blev folk av dem ändå, va? (Snälla säg ja)

      /Helga – som just letat på nätet för att fatta vad fan läraren menar med tiotalsövergångar och börjar nästan hyperventilera över det matematiskt inkorrekta sättet att förklara på vissa sajter. Pust. Måste välja mina strider.

      • marie Says:

        Min gissning är att läraren menar att kunna räkna ”tjugonio, trettio…trettionio, fyrtio”. Barn räknar ju annars gärna ”tjugonio, tjugonio, tjugolapp osv”.

      • Ullah Says:

        Som part i målet måste jag säga att det har blivit folk av dem. De är välartade på alla sätt och vis. Men skolan kan inte ta åt sig äran… de minns båda sin grundskoletid med fasa. En var farligt nära att bli hemmasittare. Båda gillade gymnasiet mer.

      • Ullah Says:

        Vi skrattar fortfarande åt den stackars läraren som skrev ”You could have wrote more” på ett prov.

  11. Emmy Says:

    Trogen läsare som dessutom råkar vara logoped som arbetar i grundskola. Och jag blir också tokig på hur man i pedagogisk verksamhet ska vara så fruktansvärt informell angående vilka externa personer som kopplas in på ens barn och hur återgivningen sedan sker. Efterfråga rutiner och arbetsgång för talpedagog, som exempelvis återgivning av bedömnimgsresultat. Och vad menas med ”talar otydligt”?! Oprofessionellt. Ring talfröken och be om återgivning!

  12. Ks Says:

    Jag lider med Bull och er föräldrar. Har varit i samma situation. Jag kan med facit i hand säga att allt är inte lärarens fel utan ofta handlar det om rutiner som skolan och/eller kommunen saknar eller som inte är kända av de som borde veta om dem, t ex läraren.
    Fast väldigt mycket hänger på läraren. Om inte den vill, om den tycker att det är jobbigt, ansträngande, tar tid, stör de andra barnen etc, såfunkar absolut inget.

  13. marie Says:

    Och med autocorrect blev min kommentar goddag yxskaft. Tjugonio, tjugotio, tjugoelva, ska det vara. Inget annat.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: