Inte trösta

När Bull vacklat ur sängen sitter han en stund i min famn och kramas hårt. Så ska han klä sig, han fryser men byxorna är inte bra. Jag frågar hur de inte kan vara bra, han har ju valt dem själv på affären, och Bull börjar gasta att han inte valde dem själv. Sedan frågar jag om jag ska hämta hans fleecetröja, han fryser ju. Bull svarar inte. Jag frågar en gång till och Bull skriker åt mig han inte vill ha den. Det blixtrar till i mig och jag fräser Men frys då! innan jag trampar iväg upp på övervåningen för att säga åt Bill att kliva ur sängen. Nere vid köksbordet börjar Bull gråta.

Det lilla andrummet återger mig förmågan att tänka. Jag går tillbaka ner till Bull och förklarar att jag bara ville vara snäll med honom. Om någon vill vara snäll och man skriker tillbaka så kan det hända att den personen blir arg. Och sedan, huvudet på spiken.

Är det jobbigt att det är pappavecka? Jaaaa, gråter han. Jag vill bara vara med dig.

Jag biter mig i tungan för att inte säga alla orden om att Pelle längtar efter honom och jag tror att Bull längtar efter Pelle också. Jag säger inte alla orden om hur bra det kommer att vara hos pappa och om att Bull ju har fått ett nytt skrivbord, ett rött. Jag säger ingenting sådant. För man kan ju inte trösta, visst kommer jag ihåg att jag inte kan trösta, man kan bara vara närvarande så att den som är ledsen kan trösta sig själv. Att få Bull glad igen skulle vara för min skull, för att inte också jag ska vara ledsen i hjärtat.

Jag tycker också att det är jobbigt, säger jag. Jag vill också bara vara med dig hela tiden. Jag längtar efter dig när du inte är med mig.

Och då händer det förunderliga att Bull slutar gråta. Han kramar mig hårt. Känns det bättre att jag också är ledsen, frågar jag, och det visar sig att det gör det. Bull kramar mig och jag kramar honom och sedan äter han upp sin macka och bubblar glatt om Spiderman och den onda Spiderman och att han ibland drömmer mardrömmar fast han inte har sett någon otäck film, så det så.

När skoltaxin hämtar är det inga problem, bara glada kramar och kyssar.

Explore posts in the same categories: Mammaliv

3 kommentarer på “Inte trösta”

  1. Helga Says:

    Åh! Fint. Vet du, så gjorde aldrig någon av mina föräldrar. De vågade aldrig visa att skilsmässa och separationer gjorde ont i dem också. (Jo, pappa visade det förresten, när jag tänker efter. Jag minns de sorgsna breven han skrev till mig när jag bodde i USA, teckningarna han ritade av sig själv på Landvetter med hjärtan som svävade upp mot flygplanet där jag satt.)

    Sorg och ledsenhet är förbannat tungt för ett litet barn att bära ensamt, fint att du hjälper Bull med det.

  2. annannan Says:

    Jag tänker att det också handlar om att hjälpa att förstå vad det är som är jobbigt. Det är många vuxna som fortfarande försöker köpa nya byxor när det är själen som skaver.

  3. Donken Says:

    Lilla. …


Lämna ett svar till annannan Avbryt svar