Arkiv för februari 2015

Lösenordsskyddad: Besked

februari 24, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Lösenordsskyddad: Varvet runt i hamsterhjulet

februari 23, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Självkännedom

februari 23, 2015

Förra veckans utbildningsdag var otroligt bra. En engagerad och duktig föreläsare med stor kunskap och djup insikt om den organisation jag jobbar i. Med ett grundmurat självförtroende, så grundmurat att han utan problem kan framstå som aningens tystlåten och försiktig. Han är precis som Yoda, viskade jag till kollegan.

Efteråt var jag, om än trött, klokare, inspirerad och med en känsla av att stå en aning tryggare i min roll.

Fy fan vad jag älskar katederundervisning. Jag älskar att få sitta med block och penna och bara ta in allt vad jag kan. Jag älskar undervisningssituationer där jag inte förväntas bidra, där jag kan få vara den som bara tar emot, suger åt mig. Suga åt mig, filtrera och lägga på rätta ställen i hjärnan. Jag älskar katederundervisning.

Och jag hatar fortfarande den här sortens undervisning.

Lösenordsskyddad: Sätter sig

februari 22, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Strukturförändringar

februari 22, 2015

Jag har funderat länge på detta inlägg, velat och försökt skriva det ett bra tag. Det handlar om faser i livet.

Först den fas man är i under ett långt förhållande. Den där hela livet är gemensamt, där bostad, umgänge och vardagsliv är gemensamt. Där allt rullar i uppkörda hjulspår, där ingen kraft läggs för att lägga ny vardag. Där det finns mycket lite utrymme för – och kanske inte ens behov av – förändringar.

Sedan den fas man hamnar i när man skiljer sig. Fasen där allting är nytt, där man tumlar runt i ett stort universum och ingenting ännu ligger på plats och tomheten, friheten att välja precis allt, också är skrämmande och gör ont. Här letar man. Tiden är öppen och man har alla kontaktytor öppna. De flesta gör en eller flera galna saker, man testar gränser och känner efter vem man är. Och vem man vill vara. Hemmet är som livet. Tavlorna har inte funnit sina platser, man lägger nycklarna på olika ställen varje gång och tillbringar evigheter med att leta. Man skapar kontakter och tappar dem igen. Känner av, känner efter. Jag längtade mycket efter någon eller några att bara hänga med, ett sammanhang att höra till.

Så småningom inträder en ny fas. Man stabiliserar sig, tillvaron får fasta konturer, rutiner läggs. Vissa saker saknas, men allt är inte nytt längre. Man har hunnit välja till delar, känt av dem och vant sig vid dem. Kanske har sammanhangen inte dykt upp som man önskade men man skapar sig också egna sammanhang. Det egna sällskapet blir också ett sällskap, ett visst TV-program kan vara ett sällskap man valt och har råd att välja bort annat för. Man är van, man är inte längre desperat och man har också lärt sig ett och annat om andra människor. Från början var det ovant att bli behandlad på annat sätt än när man var i ett långt förhållande. Nu har man också förstått saker om människor i fasen efter ett långt förhållande som man inte gjorde innan. Man har förstått saker om spel, om desperation, om att man kan vara den som blir använd för att hjälpa till att hantera någon annan människas sorg. Och man blir försiktigare, räddare om sig själv, inte lika öppen, inte lika godtrogen.

Och sen, där någonstans, ytterligare en fas. Den där tvåsamheten återkommer, fasen där tvåsamheten börjar stabilisera sig och man finner sig förvånat börja utgå från ett vi igen. Har man gått igenom de två tidigare faserna ordentligt känns detta vi fullständigt ologiskt. Man gjorde motvilligt självheten till sin, lät den genomsyra allt, bottnade i den, slutade se sig som någon som tidigare haft någon, lät den bli en del av hela ens framtoning. Och nu detta, en till lika delar välbekant och helt ologisk tvåsamhet.

Där är jag nu. Det är helt ologiskt och samtidigt fullkomligt naturligt att äta frukost ihop, att se Mello ihop, att bli hämtad på en restaurang, inte i smyg utan inför alla kollegorna. Eftersom jag inte initierar samvaro med andra, jag hinner inte ens tänka tanken då jobbet är intensivt och fortfarande nytt, blir det ingen sådan. Kanske beror det också på att samvaron hängt ihop med andra som varit i samma tidigare fas och nu är i samma nuvarande fas. Jag är någons förstahandsval och någon är mitt förstahandsval.

Söndag

februari 22, 2015

Jag sitter i soffan och nyser blött medan damerna kör sprintstafett. Trött och förkyld efter en intensiv vecka. I hörnen dammtussar, i datorn fem oavslutade blogginlägg som jag inte publicerat, på köksbänken fem lappar med Bill- och Bullcitat som jag inte lagt ut. Tvekan i kroppen. Jag vill åka utför med Arne och tjejerna men jag vet att jag kommer att få sota för det med evighetstjorvande luftrör. Önskar att jag hade några dagar insmugna i kalendern, tomma, oplanerade, okrävande. Men imorgon startar både barn- och arbetsvecka. Jag vet inte vad jag behöver mest, att vila eller att förbereda så att veckan blir mindre krävande.

Lösenordsskyddad: Hjärta

februari 15, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: