Strukturförändringar

Jag har funderat länge på detta inlägg, velat och försökt skriva det ett bra tag. Det handlar om faser i livet.

Först den fas man är i under ett långt förhållande. Den där hela livet är gemensamt, där bostad, umgänge och vardagsliv är gemensamt. Där allt rullar i uppkörda hjulspår, där ingen kraft läggs för att lägga ny vardag. Där det finns mycket lite utrymme för – och kanske inte ens behov av – förändringar.

Sedan den fas man hamnar i när man skiljer sig. Fasen där allting är nytt, där man tumlar runt i ett stort universum och ingenting ännu ligger på plats och tomheten, friheten att välja precis allt, också är skrämmande och gör ont. Här letar man. Tiden är öppen och man har alla kontaktytor öppna. De flesta gör en eller flera galna saker, man testar gränser och känner efter vem man är. Och vem man vill vara. Hemmet är som livet. Tavlorna har inte funnit sina platser, man lägger nycklarna på olika ställen varje gång och tillbringar evigheter med att leta. Man skapar kontakter och tappar dem igen. Känner av, känner efter. Jag längtade mycket efter någon eller några att bara hänga med, ett sammanhang att höra till.

Så småningom inträder en ny fas. Man stabiliserar sig, tillvaron får fasta konturer, rutiner läggs. Vissa saker saknas, men allt är inte nytt längre. Man har hunnit välja till delar, känt av dem och vant sig vid dem. Kanske har sammanhangen inte dykt upp som man önskade men man skapar sig också egna sammanhang. Det egna sällskapet blir också ett sällskap, ett visst TV-program kan vara ett sällskap man valt och har råd att välja bort annat för. Man är van, man är inte längre desperat och man har också lärt sig ett och annat om andra människor. Från början var det ovant att bli behandlad på annat sätt än när man var i ett långt förhållande. Nu har man också förstått saker om människor i fasen efter ett långt förhållande som man inte gjorde innan. Man har förstått saker om spel, om desperation, om att man kan vara den som blir använd för att hjälpa till att hantera någon annan människas sorg. Och man blir försiktigare, räddare om sig själv, inte lika öppen, inte lika godtrogen.

Och sen, där någonstans, ytterligare en fas. Den där tvåsamheten återkommer, fasen där tvåsamheten börjar stabilisera sig och man finner sig förvånat börja utgå från ett vi igen. Har man gått igenom de två tidigare faserna ordentligt känns detta vi fullständigt ologiskt. Man gjorde motvilligt självheten till sin, lät den genomsyra allt, bottnade i den, slutade se sig som någon som tidigare haft någon, lät den bli en del av hela ens framtoning. Och nu detta, en till lika delar välbekant och helt ologisk tvåsamhet.

Där är jag nu. Det är helt ologiskt och samtidigt fullkomligt naturligt att äta frukost ihop, att se Mello ihop, att bli hämtad på en restaurang, inte i smyg utan inför alla kollegorna. Eftersom jag inte initierar samvaro med andra, jag hinner inte ens tänka tanken då jobbet är intensivt och fortfarande nytt, blir det ingen sådan. Kanske beror det också på att samvaron hängt ihop med andra som varit i samma tidigare fas och nu är i samma nuvarande fas. Jag är någons förstahandsval och någon är mitt förstahandsval.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: