Arkiv för april 2015

Valborg

april 30, 2015

Idag ska jag se en majbrasa. Det var några år sedan sist nu. Att fira Valborg utan mina barn har varit svårt. Jag har stängt in mig och stängt ute vårkvällen, ruvat i soffan med nerdragna gardiner. Men i kväll ska jag se en brasa med Arne och hans barn.

Valborg har alltid varit speciellt. Jag och Pelle träffades just på Valborg. Eld och vårhimmel, doft av rök och blöt mark. Någonting rör sig i mig då. En kväll som förstärker bra känslor och men också svåra känslor.

Så det är stort. Det är stort.

Lösenordsskyddad: Hjärnskrynkel

april 27, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Resan

april 27, 2015

Ja, vilken skidresa vi har haft. Strålande sol, vyer så vackra att det blir lätt i hjärtat, fantastiska backar, fantastiska barn. Mammastoltheten.

På vissa sätt är det inte helt enkelt förstås. Kanske har jag detta år inte varit nog bra på att pränta in att vi måste hjälpas åt – var och en på sin egen nivå. Förra året var jag osäker på hur det skulle gå och hade långa föreläsningar. I år har jag, utan att riktigt märka hur det gick till, hamnat mer i dragkampen om att det ska vara exakt rättvist. Om jag bär Bulls skidor – varför kan jag inte bära Bills?! Förra året bar hon samma par skidor exakt samma sträcka utan att knota ett enda ord men i år bröt hon ihop över att det var sååå tungt. Känner du dig orättvist behandlad? JA! Mhm. Hur många väskor bar du från tåget? En. Hur många väskor bar jag? Jag vet inte. Åtta väskor, Bill. Jo, det här måste vi jobba på mer känner jag. Jag kan inte ta död på mig för att ungarna ska tycka att det är rättvist. Mitt ständigt dåliga samvete för att jag inte räcker till måste vridas till någonting konstruktivt. För jag räcker ju inte till. Inte för att ge fullservice till två ganska så stora barn.

Och samtidigt alltså så fullständigt underbart.

Tänk för fyra år sedan, när jag nyss hade flyttat och fantiserade om att en gång kunna ta med barnen hit. Tänk för tio år sedan när jag åkte just här och försökte blåsa ut den förlamande sorgen efter en misslyckad andra IVF.

Bill pendlar mellan att vara liten och stor. Hon åker som en gudinna, hanterar alla situationer, fräser iväg offpist lika lätt som i pist. Var är det brantast mamma? Åk där, där är det inte så brant, där går det bra. Men var är det brantast, jag vill åka där det är brantast! När hon får frågan om att prova på svart offpist gråter hon så det skvätter. Inte för att hon inte vill, utan av beslutsångest. Till sist väljer vi att inte åka där, hon har ont i ryggmusklerna efter en vurpa och det kan vänta ett år till.

Bull, den envisa och lite egna. Så lik sin far, allt ska göras på eget vis. Stadig som en stridsvagn och snabb, ramlar nästan aldrig när väl självförtroendet kickar in. Tycker bäst om den branta framsidan på berget men också om den stakade banan i barnbacken. Vägrar att tycka att han själv är bra och det förstår jag mig inte på. Hävdar i sten att han är dålig, vilket skär mig i hjärtat, samtidigt som han åker på ställen där många vuxna inte vågar prova.

När vi ska åka hem vill ingen åka hem. Men när vi fördriver tiden innan tåget ska gå med att titta på bilder i min telefon, bilder från vardagsrummet, börjar Bull gråta. Jag längtar heeeem! Det är TV-spelet han längtar efter.

 

 

Lösenordsskyddad: Hon äger

april 27, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Mamman och sonen

april 25, 2015

När man får uppleva detta så vet man att alla timmar i barnbacken var rätt investerad tid.

20150425-215031.jpg

Njutning

april 25, 2015

20150425-214654.jpg

Bill på nya äventyr.

Bilden av lycka

april 24, 2015

20150424-205639.jpg

Jag tror snarare att den är morgonglad

april 21, 2015

Bull står i köket och klär sig medan jag äter frukost. Förutsättningen för att få spela TV-spel på morgonen är att man klär sig själv, borstar tänderna och äter. Han tar av sig de gamla kalsongerna och upptäcker att denna morgon flaggas det för fullt. Titta mamma, den pekar rätt ut. Ja, säger jag, så där är det ju ibland. 

Bull: Det känns som att snoppen är sur. 

Jobb och jobb

april 20, 2015

Det är väl ganska precis ett år sedan det bestämdes att jag skulle byta tjänst nu. Finns det reflektioner att göra kring detta kanske?

I veckan var jag på ett mingel som inte kändes hemskt. Faktum är att jag inte ens kände lust att gömma mig på toa, inte en enda gång. Det beror förstås på att jag börjar känna folk äntligen. Jag har börjat göra det där som jag är så dålig på. Bygga kontaktnät.

Det har inte varit lätt att hitta mitt eget sätt att vara i detta. Symptomatiskt för hela min tid i den här organisationen kanske. Att jag aldrig kommer ifrån känslan av att vara lite sämre, att jag inte kan – eller att jag åtminstone inte kan rätt saker. Jag har en förmåga att jämföra mig med allas styrkor och tycka att jag inte har några egna. Och, precis som när jag började, har det ju varit Elvis som skulle introducera mig i min nya roll. Elvis med sitt ständiga tävlande och sin totala oförmåga att vara pedagogisk. För mig trillar det hela tiden in saker som jag skulle önska att jag fått veta, som ger mig aha-upplevelser, som hade underlättat om jag hade vetat att jag behövde veta. Och jag har så förbannat svårt att be Elvis om hjälp det allra minsta. Varenda gång kan man ge sig tusan på att svaret inleds med Jaså, du har inte koll på det minsann. 

Nu för tiden undviker jag i möjligaste mån Elvis faktiskt. Jag orkar inte engagera mig i att ha en fungerande kommunikation. Men just för att Elvis är så kunnig och så snabbtänkt som han är så är han otroligt jobbig både att efterträda och att jämföra sig med. Jag har inte teknisk möjlighet att prestera bättre än Elvis, han har ju tid, möjlighet och ork att lägga hur mycket tid och engagemang som helst på jobbet. Jag har inte det. Men idealupplägget för en anställning hos oss kan omöjligtvis vara en singel medelålders, barnlös man med jobb och träning som enda intresse. Det måste finnas möjlighet att göra ett okej jobb ändå. Och för övrigt har jag också upptäckt att där Elvis kan smalltalka sport med människor, där brukar det räcka att jag kort nämner vilka veckor jag har möjlighet att resa, med tillägget att jag lever varannanveckasliv, så bryter det isar överallt. Herregud så många människor det är som lever på samma sätt.

Så det blir nog bra även på annat vis. Förr eller senare vänjer sig väl folk vid att en mänsklig datamaskin har ersatts av en halvförvirrad men innerst inne relativt kompetent morsa. Och förr eller senare vänjer jag mig väl vid – och kanske även förmår returnera – de armbågar som jag då och då känner av från vissa av de manliga kollegorna.

Jag duger nog. Vi får hoppas på det.

Brutalt och hjärtlöst

april 20, 2015

Vid matbordet:

Jag (till Bull som slickar glasskålen) : Och jag hade ju hoppats att du hade slutat äta som en hund…

Bill: Men det hoppet släcktes brutalt nu!