Sjukdomskortet

Tack för alla kommentarer på det förra inlägget. Ja, det gör saker lättare att höra att jag inte är ensam om situationen och nej, jag tar inte alls illa upp. Jag vill också förtydliga att det som gör att det blir jobbigt är att det känns som att barnen har börjat dra sjukdomskortet när situationen blir pressad och att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera att de gör det.

Bull är, har vi förstått denna vår, sådan att han mår illa/får ont i magen när han blir stressad eller när någonting känns jobbigt. Och man vet ju inte. Det är fan så svårt att veta om det är någonting han känner och som är orsakat av att han är stressat. Eller om det är någonting han hittar på alternativt inbillar sig att han känner för att slippa göra det som känns jobbigt. Jag vill inte vifta hans mående men samtidigt vill jag inte heller förstärka. Man vet ju själv hur det är, direkt någon nämner ordet magsjuka så börjar man själv må illa.

Det som hände på måndagskvällen, att han ville kräkas direkt som jag blev arg, är så jävla svårt att hantera. Jag tycker inte det är underligt att den vuxna (jag?!) blir irriterad och arg när den vuxna blir klockrent ignorerad. Min utgångspunkt brukar också vara att detta inte på något vis är farligt. Även ett barn måste lära sig att det egna agerandet får effekt på hur omgivningen uppför sig. Folk blir irriterade om de blir ignorerade, konstigare än så är det inte.

Men, förutom att jag blir orolig, direkt sätter igång med magsjukeförberedande åtgärder (bort med mattor, fram med kräklåda, hit med handspriten) och själv börjar må inbillningsilla, så känner jag också att han effektivt desarmerar mig. Först ignorera friskt och sedan bli ”sjuk” så att man inte behöver ta konsekvenserna.

Bill, som aldrig har reagerat med magont / illamående på pressade situationer, har också börjat på samma vis. Den galopperande förkylningen på måndagskvällen är bara ett exempel.

Och, än en gång, jag står villrådig. För om barnen verkligen är sjuka eller har ont så vill jag verkligen inte vara den hårda mamman som inte litar på dem. Men samtidigt vill jag inte heller vara mamman som förstärker agerandet genom att leverera ett antal fördelar av plötsligt uppdykande (och lika snabbt åter försvinnande) symptom.

Botemedlet brukar vara att eventuella sjukdomssymptom innebär inskränkning av någonting som är roligt. Illamående? Men då måste du nog lägga dig på soffan och vila, då kan du inte spela någonting mer ikväll. Men på det viset som det dyker upp nu känner jag  att jag blir… utpressad. Givetvis inte medvetet. Men dock.

Jag inser att lösningen förmodligen är att ligga i framkant med planeringen. Om Bull inte lyssnar på mig, exempelvis när det gäller att sluta spela, så är kanske det bästa att han inte får spela alls. Om Bill drabbas av enormt ryggont när hon behöver hjälpa mig att bära så måste vi ha pratat om detta bärande långt innan och klargjort vad som gäller.

Under en lång period har vi haft en väl fungerande kommunikation, jag och barnen. Vi har hjälpts åt, de har lyssnat så mycket som man kan kräva och när de inte lyssnat har vi bråkat och blivit sams. Detta agerande, när ”trotsandet” (jag hittar inget bättre ord) inte kommer direkt utan via undanmanöver, är nytt för mig. Det är enklare att bemöta Jag vill inte göra det än att bemöta Jag kan inte göra det eftersom jag är sjuk. Och jag måste hitta andra motåtgärder. Det räcker inte med att vara ärlig i form av Du måste hjälpa mig med ditt och datt eftersom jag inte orkar göra allting själv. Jag undrar just om det skulle hjälpa att även jag blev illamående och fick ont i ryggen nästa gång de drar sjukdomskortet.

Blä.

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv

3 kommentarer på “Sjukdomskortet”

  1. Helga Says:

    Återigen, hög igenkänning! Igår var det skolans dag med massor av aktiviteter på skolgården. Två pojkar somnade alldeles för sent, fulla med godis och spunnet socker och varmkorv.

    Imorse var de förstås segare än vanligt, och Q gnydde om både illamående och magont. Jag svarade med en predikan, att jag också är trött efter en rolig kväll, men det är så här det är. Priset betalar man dagen därpå. Funkar inte detta får de gå hem klockan sex nästa år. Q verkade faktiskt fatta dilemmat.

    Nu låter det som att jag har full koll på läget, och det har jag förstås inte. Det är jättesvårt att veta om ungarna är sjuka eller bara skoltrötta eller allmänt aviga, och jag vacklar mellan att de ska lära sig att lyssna på sig själva och att de ska lära sig att bita ihop (jag menar, om jag hade stannat i sängen alla dagar det känns trögt att gå upp, då hade jag gjort det jämt!). Jättesvårt är det.

    Framförhållning är säkert lösningen på problemet. Men man är inte mer än människa heller, man kan inte alltid ligga steget före.

  2. Helga Says:

    Och förresten, nu när jag läst din text igen. Vet inte om Bull kom undan så värst effektivt med sitt illamående. Klart att du ställer fram kräkhink och vad du nu gör, men förutsatt att du inte släppte irritationen helt och transformerades till Florence Nightingale och pysslade om honom och gav honom en massa fördelar, så var det ju egentligen ingen desarmering. Bull är säkert inte dummare än att han känner av din skepsis, och det är heller inte grymt av dig att ltåa den lysa igenom lite lagom sådär.

  3. Nina Says:

    Även jag känner igen ”sjukdomskortet”. Min 6 åring är mer sjuk än frisk om man frågar henne.
    Så pass att jag slutat lyssna. Och berättat att om man ”ropar på vargen” så resulterar det i att jag inte tror henne, även när hon är sjuk på riktigt.
    Hon vill gärna mäta feber ett par gånger om dagen.
    Hon är yngst av 4 syskon, har både mamma och pappa, trivs i skolan och har massa kompisar.
    Men, hon känner efter och piper om något varje morgon.
    Just ”må illa” är ju ett effektivt kort. 🙂

    Vi gör så gott vi kan vi föräldrar och det blir oftast riktigt bra barn även om vi tappar humöret ibland och är opedagogiska mellan varven.
    Det brukar jag tänka på när jag tappar humöret totalt på lillfisan som säger nej till det mesta, för så var även hennes största bror, som nu är 22. Och det blev folk av honom med! 🙂
    (Vi står varandra väldigt nära och han är den jag blivit mest arg på i livet! ;-))


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: