Bröllopsminnen och andra tankar

Även jag har filat på ett inlägg om bröllop och giftermål ett tag. Inspirationen var den här artikeln från DN men innan jag kom igång skrev Suziluz detta och Helga detta.

Jag och Pelle gifte oss tio år efter att vi träffades. Förlovade hade vi varit i nio år och giftermålet kom som ett avstamp till det nya livet när vi samtidigt skulle flytta från vår bostadsrätt i centrala stan (som jag älskade hett) till Pellehuset ute på landet. Från en lägenhet som var vår, som vi gemensamt hade valt och köpt, till ett hus som var Pelles mammas hemgård. Ett hus som inte var mitt men tanken var att vi skulle dela ägandet. Så blev det aldrig men det gör inget för det har aldrig varit mitt hus, jag har inte valt det och jag skulle aldrig drömt om att försöka ta det ifrån honom.

Bröllopet var traditionsenligt och hölls i samma kyrka där både mina och Pelles föräldrar hade gift sig. Jag hade lång brudklänning med släp. Minstasyss sydde klänningen som var en dröm i vitt med en lång rad klädda knappar i ryggen. Till den slöja och krona i virkad, stärkt spets som min mamma och även min faster gift sig i, blått strumpeband, brudbukett i blått, mammas pärlhalsband. Pelle hade frack (sin morfars?) och hög hatt. Vigselringen var av guld från Pelles familj med två investeringsdiamanter som jag en gång fått av Pelles pappa och en blå safir. Allting var så traditionsenligt det kunde bli och så invävd med familjehistoria som det var möjligt. Jag vet att jag ville ha det så. Egentligen vet jag inte om det även var Pelles vilja. Men han gillar ju det som är gammeldags på det viset, så förmodligen. Kanske.

På bröllopsfesten var vi 67 personer. Det var glatt, frejdigt, festligt. Jag var glad över att vi plötsligt hade så många vänner som kunde och ville fira oss. Och samtidigt var det just det som det var – en fest för många vänner. Jag reflekterade över det redan då, att jag och Pelle bara dansade en enda dans – bröllopsvalsen – med varandra. I övrigt var det en fest, inte ett firande av kärleken oss emellan. Ganska naturligt eftersom vi aldrig förr eller senare riktigt firade vår kärlek. Vi sade Jag älskar dig ofta men agerade väl egentligen inte så. Vi var nära och goda vänner men inte mer än så, tänker jag nu.

Av de vänner som bevistade vår bröllopsfest och som skrev alkoholhjärtliga vi-älskar-er-hälsningar i vår gästbok finns inte särskilt många kvar längre. Alla älskar den som gifter sig men inte alls lika många älskar den som krisar och skiljer sig, tänker jag idag.

Och jo, jag hade ju trott att sedan skulle livet gå i raka linjer. Jag skulle avancera på jobbet, vi skulle få barn om ”några år” och vi skulle vara ett lyckligt, strävsamt par i det där huset. Ett lyckligt, strävsamt par som inte kände lust efter att gå ut och festa och som höll hand och lyckligt åsåg sina barns första steg och sådant.

Numera ser jag ganska tydligt att just steget till huset, till byn där Pelle var den som räknades och jag var ett bihang, var en vändpunkt. När vi bodde i den gemensamma lägenheten i stan var vi betydligt mer jämbördiga. Det var lättare där.

För mig var det en stor sak att gifta mig. Det kändes som att bli vuxen. Jag bytte efternamn och eftersom jag alltid tyckt att mitt flicknamn hade jobbiga bieffekter (det börjar på samma bokstav som mitt förnamn slutar vilket gör att det liksom inte kan uttalas enkelt och jag fick alltid göra saker först när saker skulle göras i bokstavsordning , usch för en blyg flickunge som jag) tog jag gärna till mig ett nytt namn. Att byta efternamn hjälpte mig också att vara kaxigare och mer formell i jobbet, för med ett nytt namn kändes det enkelt att spela vuxnare och mer självsäker än vad jag egentligen var.

Giftermål är stort för mig. Visserligen har jag suttit som bittert äktenskapskrisande och sagt till dagismammor, yngre än jag och drömmande om ett stort kyrkbröllop, att det är överreklamerat. Men egentligen, när jag tänker efter, tycker jag inte det. För mig är giftermål ett manifesterande av kärleken. Att visa hela världen att man hör ihop, att man är varandras.

Man kan prata om patriarkala strukturer men för mig handlar det om att göra sin relation självklar. Vi hör ihop och vi tänker hålla ihop. Detta är inte om-ifall-såvida-det-inte-dyker-upp-någonting-bättre. Detta är På Riktigt. Detta är Jag Vill Bli Gammal Med Dig.

Just därför kan jag komma på mig själv med att fantisera om att gifta mig med Arne medan tanken på att flytta ihop känns skrämmande. Jag är så rädd för vardagsgnatet, för att bli den som antingen måste tjata eller själv göra allt av det som måste göras, jag är rädd för att tappa kontakten och mötet och bara bli en parhäst. Men jag fantiserar om att manifestera vår kärlek, att visa upp för hela världen och oss själva att detta är vi och vi väljer varandra.

Inte drömmer jag ännu en gång om något kyrkbröllop där det finns en hoper människor närvarande som bara kommer att vara med oss i medgång. Inte drömmer jag om de klassiska detaljerna med ris på kyrktrappan, tal, lyckönskningar och bröllopsvals. I stället fantiserar jag i tysthet om det innerliga. Jag fantiserar om total innerlighet i ett ögonblick då man lovar att försöka så gott man kan, att verkligen satsa och att vara trogen. Jag fantiserar om någonting litet, nätt och som görs för oss två, inte om en anledning att hålla fest.

För mig är bröllop fortfarande stort. Jag gifte mig en gång och var helt säker på att det skulle hålla hela livet. Det blev en fest, det blev vit klänning och frack, men innerligt blev det inte för Pelle är helt enkelt inte den innerliga typen. Men för mig är bröllop fortfarande stort. Det är inte en vanlig fest där man lovar någonting som man egentligen inte menar. Det är ett firande av kärleken.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

One Comment på “Bröllopsminnen och andra tankar”

  1. Kristina Says:

    Jag är faktiskt gift men inte sambo – vi bodde i olika länder när vi träffades och har fortsatt med det. Just därför var det viktigt för oss att gifta oss: för att markera samhörighet och ha en relation som täcks av lagen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: