Och det där med kärlek

Någonting annat som jag försökt göra ett tag är att sätta ord på hur det är att vara i en relation – i vad jag tror är rätt relation . Skillnaden mot för att leva singel. Och hur jag nu än har försökt så har det inte blivit någonting vettigt skrivet. Skillnaden är enorm, men vad är det egentligen som gör den enorm.

Det var först när jag som tankeexperiment vände på det som det gick att få ögonen på.

När man skiljer sig efter ett långt förhållande är det som om någonting har dött. Man sörjer det. Personen som man var tillsammans med finns kvar men det som man hade mellan sig är borta. Kvar står två parter och någonting är borta och detta någonting sörjer man.

Skillnaden är just detta någonting. Detta någonting som blir mer än det två enskilda personerna, som blir någonting mellan dem men som inte kan existera om en av dem försvinner. Samtalen och idéerna som kommer till bara för att man sporrar varandra. De interna orden och skämten som uppstår, de som annars inte skulle ha funnits. De egna gesterna, vanorna. Gemensamma minnen. Saker man vet om varandra som ingen annan vet. Saker man gör med varandra som ingen annan vet.

(För övrigt en av de saker som stört mig med Kalle så här i efterskott. Att med honom trodde jag att saker som hände, sades och gjordes var specifika för att det var jag och det var han. Men så här i efterskott så har jag förstått att det mer var hans agenda, han tidsmönster. Det var inte specifikt för att det var jag, det var inte unikt. Jag bara trodde att det var unikt.)

Jag är inte en person som kan ersätta en kärleksrelation med en bra vänskap, jag vill att den jag är kär i också ska vara min bästa vän. Det finns en särskilt sorts intimitet som bara blir när man delar säng, när man somnar och vaknar ihop, när man älskar och den går inte att ersätta. Det är en lång väg in till mig. Ytterst få personer får se mig yrvaken och med bettskena. Ytterst få personer får se när jag känner mig korkad, besviken eller rädd.

Jag klarar mig utan allt det där. Tre år allraminst levde jag utan det. Fler år än så egentligen. Jag klarar mig utan det för jag vet hur man sparar på krafterna, hur man lär sig att somna fort utan att tänka, hur man skriver tankarna i en blogg i stället för att berätta om dem för någon, hur man ibland väljer att inte tänka bara därför att det är meningslöst och skapar oro. Jag klarar mig utan men livet är så mycket enklare med, så mycket roligare och så mycket varmare.

Och det går fortfarande inte en dag utan att jag förundras över dels hur overkligt det är att jag har detta i mitt liv och å andra sidan hur naturligt det känns att det finns där.

 

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv

One Comment på “Och det där med kärlek”

  1. Simona Says:

    Fint skrivet, Maja. Kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: