Arkiv för juli 2015

Som hastigast

juli 27, 2015

Vad jag älskar att ha ett liv där jag inte hinner semesterblogga. Vad jag älskar att ha ett liv där jag älskar att ha semester. Jag har haft min barnlediga vecka. Den vecka då jag brukar dra igång projekt, måla och röja. I år har jag pratat, festat och lärt mig åka skateboard.

Ute stormar det och som alltid, någon vecka efter min födelsedag, märker man att det är nästan mörkt mitt i natten. Men det ljusnar snart. Imorgon åker jag till storstan.

Lösenordsskyddad: Ny mark

juli 21, 2015

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kräftor kräva dessa ingredienser?

juli 18, 2015

Bill: Jag tycker inte som sådant med alkohol i. Förutom kräftor! 

En viktig faktor

juli 17, 2015

Bill: Varför gillar du Paris?

Jag: Ja… hm… för att det är vackert…

Bill: Vackert och väldigt Frankrikanskt! 

Frågan är då vad sisten är

juli 16, 2015

Nä, nu är det läggdags säger jag strängt. Bull protesterar först men sedan gör han en oväntad rusch uppför trappan.

Okej! Försten upp är ett ruttet ägg! 

Själv är han förstås snart sju

juli 14, 2015

Bull har kompisar hemma, två syskon, och lillebroren i sällskapet gör Bill ledsen genom att tjonga en badboll med flit mitt i Bills mycket omhuldade stora legobygge. Bill gråter. När det lugnat ner sig kommer Bull ut till mig i köket och förklarar.

Jag tror att femåringar kan vara ganska retsamma faktiskt. 

Stjärtköping?

juli 13, 2015

Bill: Mamma… Vad är Arselona?

  

Natt

juli 12, 2015

Midnatt i sunkradhuset. Det är ljust. Jag sitter i hammocken och älskar min plats på jorden. Tankarna är lugna.  

 

Och jag kallar dig för Lilla Hjärtat

juli 12, 2015

Bull: Mamma, vet du vad jag kallar den här? Jag kallar den för Lilla Vatten.

  

Sommarläsning och tankar

juli 8, 2015

Jag letar i bokhyllan efter en helt annan bok men hittar ett par andra som jag sträckläser. Det är intressant att läsa dem igen så här några år senare.

Först är det Happy, happy Boken om skilsmässor. Så här i efterskott kan jag skriva under på det mesta som står i den. Det är en glad bok. Allra starkast känner jag för texterna som beskriver just friheten. Den har jag också känt. Självklart har det varit svårt, sorgligt, ensamt och många gånger tårfyllt dessa år efter att jag flyttade. Ibland är det nästan så jag glömmer det nu när Arne finns. Det är så många saker som blir små och obetydliga när man har någon vid sin sida medan de är gigantiska och hemska när man står där själv i snålblåsten. Men den där friheten. Inte friheten att knulla runt, komma hem hur sent man vill – eller inte alls – eller friheten att välja mat eller färg på väggarna, inte den sortens frihet. Men friheten att vara den man är. Att inte anpassa sig, inte göra saker som man egentligen inte vill, friheten att inte krympa sig. Friheten att vara tvungen att hela tiden välja aktivt, friheten att aldrig kunna slappna av och åka med åt något håll dit man egentligen inte har lust att åka.

Sedan läser jag Familjens Projektledare Säger Upp Sig. Jag läste den för 6 år sedan och blev bara ledsen. När jag nu läser den minns jag drösvis med saker från vårt gamla liv. Familjens projektledare som står där med alternativen att antingen tjata skallen av sig (och skapa dålig stämning och konstanta bråk) eller att själv göra saker som man ser borde göras. Det börjar stresssvida i magen bara jag tänker på det. Tänker på de där alternativen som är pest eller kolera. Tjata eller göra allt själv. Vara kärringen där hemma eller vara den som alltid känner att hon låter sig bli trampad på. Och att inte kunna få någon ordning på det eftersom tredje part i så fall får sitta emellan.

Detta är det jag är absolut räddast för i en hypotetisk framtida hopflytt. Aldrig mer vill jag vara i den situationen. Jag tänker att jag aldrig vill vara surmorsan, kärringen hemma, den tråkiga som symboliserar vardagsgröten när det roliga finns på annat håll. Aldrig vill jag vara den som förutsätts projektleda vardagslivet, särskilt som projektledningen varken har tid avsatt för sig eller lön i form av uppskattning, den syns bara då den inte görs. Jag är räddast av allt för städbråk, matbråk, tvättbråk, pengabråk, gnälltröttsurbråk. Jag vill fortfarande vara den som är fin och åtråvärd och inte alltid given. Jag vill vara den man ser i ögonen när man pratar med henne och den man tar i med ömma händer.

Så länge man bor själv har man rätt att ha sina egna regler. Ingen tar sig rätten att tycka att man är nojig om ditt eller fjantig om datt. Man väljer hur man vill ha det och så har man det så. Hemmet och bilen blir efter hur man prioriterar. Men om man ska dela blir det en annan sak. Allt ska tröskas igenom. Inte slätas ut, inte rundas med nykära ögon så att det kan växa till omöjliga berg när motparten är vardag och given. Gud vad jag är rädd för detta. Vad rädd jag är att någon åter ska ta sig rätten att kalla mina saker för ”en massa skit som du borde rensa ut”, vad rädd jag är för att tycka att någon annans idéer om hur livet ska organiseras inte funkar ihop med mina och vara tvungen att diskutera det. Vad rädd rädd rädd jag är för att plötsligt stå som ansvarig för 80 % av vardagen bara för att jag inte vill vara sur, tråkig och tjatig, för att jag är rädd för mera bråk.

Jag läser vad jag skriver och tänker att jag inte tror en gnutta på min egen förmåga att förhandla och att kompromissa. För första gången förstår jag också, på allvar, varför människor kan leva ihop i 20 år och ändå ha varsin lägenhet. Samtidigt som jag aldrig,  inte en enda gång, längtar efter att sova ensam. Jag älskar att somna ihop och vakna ihop.