Arkiv för februari 2016

Lösenordsskyddad: Fnosk

februari 25, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Gamla bekantskaper nya tankar

februari 21, 2016

Denna helg har jag tillbringat med mina barn och två kvinnor från min egen förskole- och grundskoletid. En av dem var min bästa vän i några år. Den andra var jag inte särskilt nära men vi är vänner nu. Jag, C, Bill och Bull tog tåget upp till J och tillbringade helgen där.

Jag tror att jag hade gruvat mig lite. Mest för att jag varit så trött, för att jag har behov av att vara ifred. Hur ska det bli med allt prat, hur ska jag orka? I stället blev helgen en riktig energikälla.

Det visade sig att de båda andra var lika slutkörda som jag. Trötta med liksom ett surr i huvudet.Slitna. Så underligt och så skönt, det visade sig att det inte fanns några fasader alls. Vi bara var tillsammans. Enkelt, trevligt, roligt. Samtal som fördes i lugn takt, mycket att prata om. Vi är i samma plats i livet, kroppen som inte uppför sig som man är van och tankar om var man är. Tydligen är jag inte ensam om min 45-årskris.

Jag blev förvånad. Hade inte förväntat mig att det skulle kännas friktionsfritt. Hade inte förväntat mig att det skulle ge mig energi i stället för att kosta. Ordet som vi alla hittade var läkande. Det kändes läkande att träffas och prata.

Inte för att vi har några saker att läka oss emellan. Men att träffa människor man känt som barn ger en extra dimension till samtalen. Kanske särskilt för mig som efter skilsmässan bytt ut hela mitt umgänge. Det här är personer som jag lekt häst tillsammans med, som har sett min fula 80-talslugg, som hatade fotboll lika mycket som jag gjorde. Det här är personer som ger mina egna tankar om världen och mig själv en extra spegling.

Vad konstigt och vad bra.

Lösenordsskyddad: Kommande

februari 19, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Tack!

februari 19, 2016

Älsk på er hörni! Tack från hela mitt hjärta för era kommentarer under ITPA-inlägget.

Det tycks mig som att skolan är mer anpassad till flickor och deras mognadsnivå än till pojkar. Jag vet inte om ITPA-testet även tar hänsyn till kön på barnet (det skulle i alla fall ta hänsyn till ålder med månadsnoggranhet) vilket torde vara en viktig faktor. Visst, Bull har pojkar i sin klass som kan läsa nu och som läser för honom. Men det tycks mig som att det är fler pojkar än flickor som hamnar ”efter” och jag har väl även läst någonstans om att man är nog så snabb att sätta ADHD-diagnos just på pojkar, födda sent på året, när de kanske bara inte är riktigt mogna för uppgiften ännu. Syrrans pojke, nu 10, får äta ADHD-medicin trots att han inte har någon diagnos. Han får göra det för att kunna följa med i skolan. Skolan säger själv att vad han egentligen behöver är en extra resurs men vi har inte de möjligheterna. Sådant är sjukt!

I alla fall. Efter att ha tolkat testresultatet allt vad jag kan så ser jag att Bull visserligen ligger ”under skalan” på det där med språkmognad (dåligt ord, hittar inget annat) men att han ligger mitt på den vad gäller intelligens, utveckling, lärande. Ingen fara alltså, enligt min mening. Är det inga problem med lärandet så kommer han att komma ikapp.

Det som känns skrämmande är att lärarna är så allvarliga. Att man frångår det som man är van vid från dagistiden, att poängtera det bra. Att man låter så allvarlig när det gäller svagheterna. Jag ser ju att det skett en enorm utveckling sedan han började ettan. Därutöver betraktar jag sexårs som ett förlorat år. Han kunde ha lärt sig betydligt mer där om han hade fått hjälp på sin nivå i stället för att läraren (den där Jävla Tanten) bara struntade i honom och lät honom slippa.

En unge som, innan mötet med de Tre Visa Kvinnorna började, frankt travar i rummet för att ställa en fråga till mig och börjar meningen med Jag måste bara få säga några ord… alltså, den ungen har inga gigantiska språkproblem. Tror jag.

Lösenordsskyddad: Två

februari 18, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Pedagogisk utredning ITPA

februari 17, 2016

Specialfröken har, efter vårt tillstånd, gjort en ITPA på Bull. Idag var jag och Pelle inkallade på möte för att få ta del av resultatet. Närvarande var, förutom specialfröken, också Bulls vanliga fröken samt talfröken. Tre personer.

Enligt texten på framsidan innebär ITPA följande:

ITPA ger en bred kartläggning av barns språkliga fungerande. ITPA mäter tre psykologiska faktorer:

  1. Den första är en generell språkfaktor där tolkning av språket är centralt medan förmågan att uttrycka sig spelar mindre roll.
  2. Den andra faktorn kan ses som en intelligensfaktor där inlärningsförmåga, förmåga till resonerande och förmåga att se sammanhang är centrala.
  3. Den tredje faktorn är en personlighetsfaktor där elevens personlighetsdrag, sättet att uppträda är framträdande. 

Enligt specialfröken skulle utredningen ge mer klarhet i Bulls starka och svaga sidor så att man skulle kunna jobba bättre, luta sig mot de starka sidorna eller hur det nu var.

Och vad ska jag säga. Jag har inte riktigt processat detta ännu. Men nog var det en jävla massa svaga sidor. Orden språklig störning användes. Samtidigt hade han några starka och  en rejält stark sida också. Resultatet var tydligen spretigt. 

Alltså, det må vara att jag är partisk men samtidigt är det ju jag som känner Bull bäst. Och för mig känns inte detta helt representativt. Jag försöker få fram att jag inte är säker på att Bull har en brist i förmågan att hitta och ta fram orden när han behöver dem. Lika gärna, tror jag, beror detta på att Bull blir stressad. Han känner press att uttrycka sig snabbt och då hittar han inte orden (precis som jag, även i vuxen ålder inte kan räkna i huvudet under press). Problemet kanske inte är en dålig koppling till ordförrådet utan att han lätt blir lite blockerad när han ska prata. Bull är van att prata sämst helt enkelt. Men detta gick inte alls fram. Just ordet stressad fick fröken att säga att han inte alls var stressad i klassrummet. Jag har lyssnat till min sons prat denna kväll, prat när han är lugn, trygg och avslappnad. Han har alla avancerade ord och han använder dem obehindrat.

Svårt att minnas var också någonting som togs upp. Min åsikt är att Bull är tankspridd (och Bill, vill jag minnas, har perioder när hon är exakt likadan). Han går i sina egna tankar och kan glömma att han ska borsta tänderna när han kommer fram till badrummet. Detta beror inte på att han har problem att minnas utan på att han tänker på annat.

Talfröken började fråga om hur han hade varit som pyttis. Hur hade hans joller varit? Hade han artikulerat mycket? Det var det värsta av allt. Jag minns inte. Jag kan för mitt liv inte minnas Bulls joller. Tårarna steg i ögonen. Bulls första år handlade om överlevnad för mig. Allt som hände då. Jag minns skrik och bråk och elände med Pelle, iskall sorg minns jag. Men jag minns inte hur Bull jollrade.

Och jag vet inte riktigt. Men den här utredningen fyller mig med något som närmast liknar rädsla. Det barn som beskrivs känner inte jag igen. Vem blir han i fröknarnas ögon när de har detta som utgångspunkt?

Sedan blev vi, som man blir, överösta med exempel på ”lekar” och övningar och saker man ska göra för att stärka hans svaga sidor. Överösta. Till sist var jag tvungen att säga att som det är nu, det är ungefär vad jag mäktar med. Att komma hem, laga middag, äta mat, göra läxa (Bull har ju läxa nästan varje dag och därutöver har också Bill tre läxor varje vecka), natta, läsa Harry Potter och hitta på en saga. Vi har inga kvällsaktiviteter alls och det är ju tur för det hade inte gått ihop. Hur i helvete skulle vi hinna med att läsa ännu en bok, spela uttalsspel, träna analogier, klassificera djur och vad det än är. Det finns gränser för vad som hinns de futtiga få timmarna mellan hemkomst och nattning och Bull har ju faktiskt en storasyster som också behöver få del av min tid.

Efter mötet stannade talfröken mig och sa att bli nu inte alldeles förskräckta och dra igång för mycket, han är ju bara sju år… Det var ju det klokaste som sagts, kände jag.

På något vis så kändes det här mötet som en inblick bakom kulisserna. Som att få en glimt av samtalen som förs när vi föräldrar inte är med, samtal där man öppet kan brainstorma kring hur det står till med ungen. Det var inte roligt. En sak är säker… om jag skulle springa hem och börja praktisera allt som står i häftet vi fick då skulle inte Bull må bra. Om man i stället för samtal med sin mamma plötsligt ska ha någon ställföreträdande fröken hemma, någon som ideligen ska ha en att kategorisera saker efter färg, gömmer grejer och tvingar en att komma ihåg vad som är borta, säger halva ord och fordrar att man ska fylla i den andra halvan och så vidare och så vidare… vad ska man tro och tänka då? Om mamma plötsligt förändrar sig och slutar vara sig själv och ägnar sig åt barndressyr… Bull skulle fråga varför jag gjorde så. Och vad skulle jag svara? Det är för att du ska öva upp dig på saker.

Men på en rubrik, Visuell analogi, hade Bull resultat långt över medel: Deltestet mäter barnets förmåga att se sammanhang i omgivningen, dra slutsatser och analysera information, lösa problem och resonera logiskt utifrån abstrakt information via synintryck. Logiskt kunna kombinera det man sett. Förmåga till logiskt/analytiskt tänkande. Förmåga att se vad som hör ihop, hur man kan klassificera och kategorisera, tolka bilder, tänka logiskt. Kunna se sammanhang och förstå hur bilder hänger ihop. Kunna hålla två eller flera saker i huvudet och jämföra och dra slutsatser. Hur vi tolkar det vi ser och kan dra nytta av det i nya situationer. Tack TV-spelandet, tänker jag.

Och nu måste jag gråta lite igen.

 

Max erövrad

februari 16, 2016

Oh så vi kämpar med läsningen, jag och Bull. Till stor del är det hans självförtroende som sätter käppar i hjulet. Det här kommer att bli svårt! utropar han när läxan ska göras. Och så blir det svårt.

Alltså gav jag honom en utmaning. När du kan läsa hela Max Kaka för mig, då ska du få det där spelet som du önskar dig.

Ett par gånger försökte han sig på Max Kaka i ensamhet uppe på sitt rum. Det slutade med gråt av frustration varje gång. Jag kan inte! 

Men denna helg tog vi det intensivt. Det bästa är om Bull får läsa medan jag lagar mat. Då jag inte finns vid hans sida med facit fokuserar han bättre. När han får stava sig igenom orden högt (så att jag ska höra över fläktljudet, lämpligt nog alltid på högsta läget) hör han bättre vad det ska bli.

Och vi tog Max Kaka. Vi satte Max Kaka på plats. Vi erövrade Max Kaka.

Bull rusade runt hemmet i vild glädjedans. Gud vad du var bra, fantastiskt bra jobbat! 

Jag älskar mig själv! hojtade Bull.