Pedagogisk utredning ITPA

Specialfröken har, efter vårt tillstånd, gjort en ITPA på Bull. Idag var jag och Pelle inkallade på möte för att få ta del av resultatet. Närvarande var, förutom specialfröken, också Bulls vanliga fröken samt talfröken. Tre personer.

Enligt texten på framsidan innebär ITPA följande:

ITPA ger en bred kartläggning av barns språkliga fungerande. ITPA mäter tre psykologiska faktorer:

  1. Den första är en generell språkfaktor där tolkning av språket är centralt medan förmågan att uttrycka sig spelar mindre roll.
  2. Den andra faktorn kan ses som en intelligensfaktor där inlärningsförmåga, förmåga till resonerande och förmåga att se sammanhang är centrala.
  3. Den tredje faktorn är en personlighetsfaktor där elevens personlighetsdrag, sättet att uppträda är framträdande. 

Enligt specialfröken skulle utredningen ge mer klarhet i Bulls starka och svaga sidor så att man skulle kunna jobba bättre, luta sig mot de starka sidorna eller hur det nu var.

Och vad ska jag säga. Jag har inte riktigt processat detta ännu. Men nog var det en jävla massa svaga sidor. Orden språklig störning användes. Samtidigt hade han några starka och  en rejält stark sida också. Resultatet var tydligen spretigt. 

Alltså, det må vara att jag är partisk men samtidigt är det ju jag som känner Bull bäst. Och för mig känns inte detta helt representativt. Jag försöker få fram att jag inte är säker på att Bull har en brist i förmågan att hitta och ta fram orden när han behöver dem. Lika gärna, tror jag, beror detta på att Bull blir stressad. Han känner press att uttrycka sig snabbt och då hittar han inte orden (precis som jag, även i vuxen ålder inte kan räkna i huvudet under press). Problemet kanske inte är en dålig koppling till ordförrådet utan att han lätt blir lite blockerad när han ska prata. Bull är van att prata sämst helt enkelt. Men detta gick inte alls fram. Just ordet stressad fick fröken att säga att han inte alls var stressad i klassrummet. Jag har lyssnat till min sons prat denna kväll, prat när han är lugn, trygg och avslappnad. Han har alla avancerade ord och han använder dem obehindrat.

Svårt att minnas var också någonting som togs upp. Min åsikt är att Bull är tankspridd (och Bill, vill jag minnas, har perioder när hon är exakt likadan). Han går i sina egna tankar och kan glömma att han ska borsta tänderna när han kommer fram till badrummet. Detta beror inte på att han har problem att minnas utan på att han tänker på annat.

Talfröken började fråga om hur han hade varit som pyttis. Hur hade hans joller varit? Hade han artikulerat mycket? Det var det värsta av allt. Jag minns inte. Jag kan för mitt liv inte minnas Bulls joller. Tårarna steg i ögonen. Bulls första år handlade om överlevnad för mig. Allt som hände då. Jag minns skrik och bråk och elände med Pelle, iskall sorg minns jag. Men jag minns inte hur Bull jollrade.

Och jag vet inte riktigt. Men den här utredningen fyller mig med något som närmast liknar rädsla. Det barn som beskrivs känner inte jag igen. Vem blir han i fröknarnas ögon när de har detta som utgångspunkt?

Sedan blev vi, som man blir, överösta med exempel på ”lekar” och övningar och saker man ska göra för att stärka hans svaga sidor. Överösta. Till sist var jag tvungen att säga att som det är nu, det är ungefär vad jag mäktar med. Att komma hem, laga middag, äta mat, göra läxa (Bull har ju läxa nästan varje dag och därutöver har också Bill tre läxor varje vecka), natta, läsa Harry Potter och hitta på en saga. Vi har inga kvällsaktiviteter alls och det är ju tur för det hade inte gått ihop. Hur i helvete skulle vi hinna med att läsa ännu en bok, spela uttalsspel, träna analogier, klassificera djur och vad det än är. Det finns gränser för vad som hinns de futtiga få timmarna mellan hemkomst och nattning och Bull har ju faktiskt en storasyster som också behöver få del av min tid.

Efter mötet stannade talfröken mig och sa att bli nu inte alldeles förskräckta och dra igång för mycket, han är ju bara sju år… Det var ju det klokaste som sagts, kände jag.

På något vis så kändes det här mötet som en inblick bakom kulisserna. Som att få en glimt av samtalen som förs när vi föräldrar inte är med, samtal där man öppet kan brainstorma kring hur det står till med ungen. Det var inte roligt. En sak är säker… om jag skulle springa hem och börja praktisera allt som står i häftet vi fick då skulle inte Bull må bra. Om man i stället för samtal med sin mamma plötsligt ska ha någon ställföreträdande fröken hemma, någon som ideligen ska ha en att kategorisera saker efter färg, gömmer grejer och tvingar en att komma ihåg vad som är borta, säger halva ord och fordrar att man ska fylla i den andra halvan och så vidare och så vidare… vad ska man tro och tänka då? Om mamma plötsligt förändrar sig och slutar vara sig själv och ägnar sig åt barndressyr… Bull skulle fråga varför jag gjorde så. Och vad skulle jag svara? Det är för att du ska öva upp dig på saker.

Men på en rubrik, Visuell analogi, hade Bull resultat långt över medel: Deltestet mäter barnets förmåga att se sammanhang i omgivningen, dra slutsatser och analysera information, lösa problem och resonera logiskt utifrån abstrakt information via synintryck. Logiskt kunna kombinera det man sett. Förmåga till logiskt/analytiskt tänkande. Förmåga att se vad som hör ihop, hur man kan klassificera och kategorisera, tolka bilder, tänka logiskt. Kunna se sammanhang och förstå hur bilder hänger ihop. Kunna hålla två eller flera saker i huvudet och jämföra och dra slutsatser. Hur vi tolkar det vi ser och kan dra nytta av det i nya situationer. Tack TV-spelandet, tänker jag.

Och nu måste jag gråta lite igen.

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv, Uncategorized

11 kommentarer på “Pedagogisk utredning ITPA”


  1. Äh, chill out och ta några långa djupa andetag. Bull kanske inte blir som ”vanligt” folk men varför måste det vara så farligt? Han blir den han är ämnad att bli, och med hans mamma kan det iaf inte bli nåt ”dåligt” om du inte håller fast vid att han måste följa strömmen. Han kanske blir mer som Pelle, men med lite justeringar så är väl inte det så illa? Följ din intuitiion och empati.
    Kramar /M

  2. Lisa Says:

    Usch! Jag har en son med autism. Vi har varit på många möten, gjort miljoner övningar och fått stöd. Men detta har vi inte varit med om. De professionella har hela tiden sett vår son. Men innan han utreddes var vi till logoped under nästan ett år. Och hon var så där. Fast hon såg honom som normal medan vi hävdade att han inte var det. Fick förslag på att rulla boll till tvååringen och så skulle han rulla tillbaka. Men problemet var ju att det gjorde han inte, han struntade helt i det. För att öva skulle han göra det han inte kunde!
    Lisa

  3. Lisa Says:

    Vad hopplöst det låter. Inte situationen med Bull, utan situationen med skolrepresentanterna. Vad jobbigt att de inte ville lyssna på dig/er.

    Sen får jag associationer till mitt eget liv. När A var liten och vi bara bråkade. När jag tyckte att det där med att dö, det vore inte så hemskt. När jag borde ha blivit sjukskriven för depression, men det gick ju inte, för jag ville börja jobba igen efter föräldraledigheten och komma bort från T. Jag har ingen aning om hur A jollrade. Jag minns bara bråken och sömnlösheten, inget positivt. Om jag skulle redogöra för hur A var som bäbis då skulle det vara helt blankt.

  4. frida Says:

    När jag var praktiserande psykolog gjorde jag en del utredningar i stil med detta. Men vi använder betydligt fler test för att kunna dra bara en slutsats, eftersom ett test oftast inte är tillräckligt tillförlitligt. Och föräldrarnas tankar väger oftast högst (skriver oftast eftersom ibland kan man ha en förälder med tex svår psykisk sjukdom som inte riktigt klarar uppgiften. Men de flesta gör det). Och så barnet. Att observera barnet, prata med barnet. Precis som du skriver kan en viktig faktor när man har olika svårigheter vara att man får en slags prestationsångest. Och till sist, om barnet har svårigheter så har man genom kontakten med föräldrarna förberett sig noga på hur man förmedlar detta, inte minst så att det går fram och kan tas emot. Om föräldern går därifrån med en känsla av att ha blivit överkörd så var utredningen oftast meningslös.

  5. Sofie Says:

    Hej Maja!

    Jag har en dotter som idag är 15 år och som verkar väldigt lik Bull, eller hur i det varit (förutom talbiten). Lässvårigheter från årskurs ett vilket gjorde att hon halkade efter i övrigt skolarbete. Skrev för låg på staminattesten, läste för sakta, kodningsproblem. Självkänsla som sjönk i botten och gjorde att hon pressade och spände sig alt. gav upp precis som du beskriver.Disträ, glömde saker (tex portkod etc hade hon svårt att memorera. Å andra sidan, allt det där som Bull har. Otrolig fantasi, kreativitet, förmåga till logiska resonemang och analyser, tänkte alltid drömmare, enorm känsla för det visuella , kan tex sig motsägelser mellan olika scener i filmer som ingen annan uppfattar och kunde/kan följa de mest komplexa handlingar.

    Vi fick hjälp av skolan. Massor. Och hennes lärare fattade det där med självkänslabiten ”att hon själv blev sin största fiende”. Vi fick hjälp av extra lässtöd, intensivvläsning, en psykolog hjälpte till med självkänslan o s v.
    I årskurs fem presterade hon fortfarande för lågt på stamina läsproven.
    I årskurs sex började det vända och hon knäckte äntligen läskoden.
    Idag går hon i årskurs nio. Hon har inga problem alls. Hon är duktig, framför allt i ämnen som kräver förmåga att analysera och resonera (t ex samhällskunskap jätte duktig (vilket jag alltid sa till henne, din tid kommer). OCH. det sjuka. Hon har A. I svenska. Hon skriver de mest fantastiska texter. Hon har A i svenska. Och för fyra år sedan hade hon inte godkänt på läsförståelse.

    Det kan gå på många sätt men också bli bra. En sak jag reagerar över är hur mycket ansvar skolan lägger på er som förälder. Det kan inte vara rimligt? Hos oss har de alltid varit noga med att det här är skolans ansvar och hon fick all inenstivläsning, extra stöd (som hade effekt) osv på skoltid. De tyckte INTE att vi skulle tjata med henne för mycket hemma, läxorna räckte Sedan tragglade vi läsning därhemma såklart men ändå

    Du verkar vara en otroligt reflekterande och nära förälder och är säker på att din magkänsla om Bull är rätt. Stå på dig i iden !!! Och hoppas verkligen det löser sig!

  6. Eva Says:

    Förstår så väl att det låser sig för Bull. För trots att så mycket har lossnat med det språkliga så finns ju den där känslan av att inte vara tillräckligt bra kvar. Liksom känslan av att vara observerad, bli bedömd.
    Jag vet inte i vilken mån ni pratar uttryckligen om det här med Bull. Men om ni gör det så tänker jag att det kunde vara bra att berätta om den där delen ”visuell analogi”. Att han ligger långt över medel där. (Och jag tänker att det faktiskt hänger ihop med en god språklig utveckling. För utan ett utvecklat språk inbillar jag mig att det skulle vara lite svårt att göra den typen av kopplingar och slutsatser som han kan, inte minst abstrakta. Håller du med, säg även det till honom.) Jag tänker att det är så viktigt att få höra att man är bra på någonting. I synnerhet om man har en stark känsla av att inte räcka till. Den självförtroendeboosten kan mycket väl leda till att det lossnar även på de jobbigare områdena – eller bidra till att förstärka de sidor där styrkor redan finns vilket inte heller är så dumt 🙂
    Och vill du ta upp mer konkret när det gäller specifikt det språkliga så kan du kanske säga att du vet att det låser sig ibland i skolan, men att han inte behöver bry sig så mycket om det ”För du och jag vet ju att du kan. När vi pratar härhemma har du ju ett jättebra ordförråd och kan XYZ. Och du kan ju det när du är i skolan också, det är bara att det låser sig lite ibland när du känner att du ska skynda dig att komma på någonting.” Komplettera då gärna med att det är likadant för dig, att du inte kan räkna i huvudet när du blir stressad fast du brukar kunna det i vanliga fall. ”Då brukar jag tänka XXX.”

    (En parallell till att låsningar kan lossna med hjälp av ”det här har fröknarna sagt om dig”: Min son har varit superblyg, så blyg att han avstod från roliga saker, ville t.ex. inte gå in på lekplatsen om det fanns andra barn där när vi kom dit 😦 Jag berättade för honom vad en fröken på förskolan sagt vid utvecklingssamtalet, att ”vi tar ofta med NN när det kommer nya barn hit till förskolan, för han är så bra på att få med dem i leken så att de känner sig trygga och välkomna”. Min son blev alldeles fascinerad ”sa de verkligen så?”. Det var som om någonting lossnade i och med den ”enkla” kommentaren – att någon hade sagt att han var bra på det sociala som han själv kände att han inte klarade. Det hjälpte givetvis att det hade så pass nära koppling till ”problemområdet” men jag tror också att det handlade om att det var en så konkret kommentar. För det känns som att självförtroendet ökade även på andra plan.)

  7. Amanda Says:

    Detta låter som en nästintill identisk situation med vad vi går igenom just nu, fast i engelska skolsystemet. Sjuåring, starkt ‘visuellt minne’ men svagt ‘hörselminne’. Uttalsproblem. Sen med att läsa och skriva. Autism? Nej. Dyslexi? Vet ej. Sitter just nu och läser senaste rapporten, och det känns bara så … kliniskt?
    KRAM!

  8. Helga Says:

    Du har fått så många bra kommentarer ovan så jag har inte mycket att tillägga.

    Gråt ut en stund så känns det bättre sedan. Och vila i tryggheten att Bull har de allra bästa förutsättningar i form av två engagerade föräldrar.

    Jag kan inte låta bli att tycka att skolan är väldigt på här. Inget fel i det, snarare tvärtom, det är rimligtvis bra att eventuella problem uppmärksammas tidigt. Men samtidigt, att en sjuåring har problem med läsning – jösses. Är det konstigt? Det ligger väl ändå inom normalvariationen? Min snart sjuåring kan INTE läsa ännu, vilket storebror kunde i samma ålder. Har för mig att Bull är knappa året äldre än Y.

  9. Mary Says:

    Jag blir så trött!

    Det är en sådan hets kring små barns inlärning, jag tycker att det är helt vettlöst. Det finns väl inget som säger att man blir bra på intellektuella saker som vuxen – om det nu är det som ska vara livets stora mål – för att man tvingas prestera inom de områdena tidigt (på bekostnad av andra saker som barn kan behöva ägna sig åt för sin utveckling. Som den konkreta världen, och fantasi).

    Men det var mest en allmän betraktelse. Utifrån det där testet verkar ju Bull ligga efter någon uppgjord mall i något avseende, men klart före i något annat. Jag tror som du att osäkerhet, och det där mall- och prestationstvånget i skolan, kan vara en jättestor orsak till de delar där han lyckas sämre. Och om det inte är hela orsaken så tänker jag att han säkert kommer ifatt. Herregud! Han är ju bara sju år, som sagt.

    Trist att pedagogerna inte kan ta det lugnare, också – bortsett från talfröken, då. Det verkar så fyrkantigt.

    Jag tycker absolut inte att du ska tvinga honom till särskilda skol-övningar hemma. Satsa på att försöka stärka honom istället, gärna på områden som inte uppenbart har med skolan att göra (för att bryta stressen kring det). Men det är ju lättare sagt än gjort när man själv blir skärrad, det vet jag.

  10. Mary Says:

    En tanke till: om det nu ska tas på allvar att språk är något han behöver jobba med (vilket ju absolut inte är säkert utifrån vad du beskriver), så räcker det väl bra att sjunga mycket, och dansa och lyssna på musik tillsammans! Språk och musik har jättemycket med varandra att göra, det verkar även traditionella pedagoger inse numera.
    http://www.specped.su.se/polopoly_fs/1.129201.1363858186!/menu/standard/file/Ulf%20Jederlund%20-%20Musik%20och%20språk,%20ett%20vidgat%20perspektiv%20på%20barns%20språkutveckling.pdf

    Framförallt är det ju härligt, oavsett om det egentligen behövs för att kunna prestera i skolan eller inte. Till skillnad från extraläxor som bara skapar press. Och det kan göras i bilen och när som helst. 🙂

  11. f Says:

    Lillan fick sin diagnos i 6e klass: Generell tal- och språkstörning.Man kan säga att för henne är som en slags dyslexi fast för talet; helt plötsligt fastnar hon på ett ord och kommer inte längre. Hon utvecklade ganska tidigt strategier för att komma förbi det genom att använda sig av synonymer eller helt enkelt ”prata runt” ordet. T ex istället för att säga ”Lägg boken på stolen” kunde hon säga ”Lägg boken på det som man sitter på vid bordet”. Ord som hon fastnade på kunde vara både krångliga och enkla, som ett litet ”och”.
    På senare år märker man hennes tal- och språkstörning mer som en stamning. Det är ju egentligen ingen riktig stamning utan att hon fastnar på ordet men vill säga det i alla fall. Hon har även, om man jämför med en verbal vuxen, ett begränsat ordförråd men fullt jämförbart med andra i samma ålder och utbildningsnivå.
    Idag är hon vuxen och man märker inte av det hela så mycket. Hon säger att hon märker av det ofta och är lite rädd för att t ex tala ”offentligt”, t ex i arbetsgruppen på jobbet. Särskilt jobbigt tycker hon att det är att prata i telefon.
    Jag körde inga speciella övningar för henne som barn. Varför förstora upp ett icke-problem till ett problem? Däremot tänkte jag på hur jag uttryckte mig; jag använde inte svåra ord och pratade i korta meningar. Jag lät henne också ta den tid hon behövde för att uttrycka sig. Det hon som vuxen säger är att det som gjorde att hon vågade prata var trygghet i omgivningen. Det var mycket viktigare för henne än alla övningar som bara var konstlade.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: