Tack!

Älsk på er hörni! Tack från hela mitt hjärta för era kommentarer under ITPA-inlägget.

Det tycks mig som att skolan är mer anpassad till flickor och deras mognadsnivå än till pojkar. Jag vet inte om ITPA-testet även tar hänsyn till kön på barnet (det skulle i alla fall ta hänsyn till ålder med månadsnoggranhet) vilket torde vara en viktig faktor. Visst, Bull har pojkar i sin klass som kan läsa nu och som läser för honom. Men det tycks mig som att det är fler pojkar än flickor som hamnar ”efter” och jag har väl även läst någonstans om att man är nog så snabb att sätta ADHD-diagnos just på pojkar, födda sent på året, när de kanske bara inte är riktigt mogna för uppgiften ännu. Syrrans pojke, nu 10, får äta ADHD-medicin trots att han inte har någon diagnos. Han får göra det för att kunna följa med i skolan. Skolan säger själv att vad han egentligen behöver är en extra resurs men vi har inte de möjligheterna. Sådant är sjukt!

I alla fall. Efter att ha tolkat testresultatet allt vad jag kan så ser jag att Bull visserligen ligger ”under skalan” på det där med språkmognad (dåligt ord, hittar inget annat) men att han ligger mitt på den vad gäller intelligens, utveckling, lärande. Ingen fara alltså, enligt min mening. Är det inga problem med lärandet så kommer han att komma ikapp.

Det som känns skrämmande är att lärarna är så allvarliga. Att man frångår det som man är van vid från dagistiden, att poängtera det bra. Att man låter så allvarlig när det gäller svagheterna. Jag ser ju att det skett en enorm utveckling sedan han började ettan. Därutöver betraktar jag sexårs som ett förlorat år. Han kunde ha lärt sig betydligt mer där om han hade fått hjälp på sin nivå i stället för att läraren (den där Jävla Tanten) bara struntade i honom och lät honom slippa.

En unge som, innan mötet med de Tre Visa Kvinnorna började, frankt travar i rummet för att ställa en fråga till mig och börjar meningen med Jag måste bara få säga några ord… alltså, den ungen har inga gigantiska språkproblem. Tror jag.

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv

13 kommentarer på “Tack!”

  1. ankaspringer Says:

    Eller hur! Och, helt ärligt – alla som minns hur det lät när deras barn jollrade räcker upp en hand. Jag gör det inte – och på den tiden var det inte en endaste liten kris i mitt liv, det var totalharmoni. Det hjälper inte. Jag minns när de började gå, jag minns deras första hela meningar och hur de lärde sig cykla. Men hur deras joller lät – ingen aning.

    Jättekram!

  2. Anja Says:

    Jag har läst de senaste inläggen och grubblat på ett svar. Jag tänker att man kan välja att se det på två sätt: 1. Skolan överreagerar, uppmärksammar inte Bulls styrkor och ställer orimliga krav på föräldraengagemang. 2. Skolan har uppmärksammat att Bull får kämpa extra jämfört med jämnåriga och de har gjort det i ett tidigt skede av skolgången vilket borde ge goda förutsättningar för att ge rätt stöd framöver.

    Jag har följt dig länge och du verkar på alla sätt vara en klok och engagerad förälder så jag tror att det här kommer landa så småningom. Visst, skolan kanske behöver tagga ner, men å andra sidan har de sett något nu – inte om 5 år. Det jag möter både hos patienter och hos vänner med barn är snarare förtvivlan över att inte ha fått hjälp i tid.
    Jag har en 4-åring med autism, en diagnos jag rent krasst tror inte hade satts (och därmed hade han inte fått det stöd han nu får) om jag varit en ung osäker förälder i en annan samhällsklass. Då hade vi fått harva på några år till med ett barn som bara ”är lite sen” ”dåligt uppfostrad” ”livlig”.
    Och ja, all träning och allt trixande som ska till för att vår vardag ska funka är lite mer än vi egentligen orkar, ihop med jobb och liv, men det går ändå på något vis.

  3. Helga Says:

    Klokt skrivet av Anja. Naturligtvis är det bra att Bull får stöd i tid. Samtidigt som man tidvis blir förtvivlad över alla (ofta konstigt formulerade!) krav som skolan ställer på föräldrar. Det tänker jag ofta. Om inte jag, välanpassad och priviligierad till tänderna, mäktar med, hur många andra gör det då?

    Men jag tänker också ofta att skolan är mer flickornas arena än pojkarnas. Eller kanske är det dumt att generalisera så, men kraven som ställs på barnen att passa in i mallen, de känns tidvis orimliga. Jag undrar om detta blivit värre eller bättre sedan vi var små? Målstyrning av verksamheter är ofta bra men det har onekligen sina baksidor.

    Jag lunchade häromdagen med en vän som har ett barn med speciella behov. Han uttryckte stark frustration liknande din, att skolan bara ser barnets svagheter, hen uppfyller inte målen. Jamen hen har gjort fantastiska framsteg, kan läsa och skriva trots sitt funktionshinder! Mellan raderna uppfattar han en manipulation från skolans sida, att föräldrarna ska tröttna och sätta barnet i särskola.

    Det du berättar om din systerson är fullkomligt hårresande. Den skolan borde anmälas!

  4. Micke Says:

    Hej Maja! Jag tycker båda dina barn låter som härliga och kreativa ungar och jag är säker på att det kommer att gå hur bra som helst för dem i livet.

    Med det sagt måste jag ändå ifrågasätta det du skriver om att din systers son äter ADHD-medicin utan att ha en diagnos och för att skolan vill det. Jag har själv en son som är tio och som förra året fick diagnosen ADHD och nu medicinerar på prov för att se om det kan hjälpa honom. Jag har tvekat länge kring detta med medicinering men aldrig kring den ADHD-problematik han bär för den har jag noterat sedan tidig ålder. Min son har sedan skolstarten mått uselt eftersom han inte klarat att hålla jämn nivå med majoriteten i klassen pga sina koncentrationssvårigheter, rastlöshet och uthållighets-/motivationsproblem. Utöver detta kommer de sociala problem som blir följden av att inte fungera ”som de flesta”. Han har gråtit och bett om att få hjälp så hans hjärna kan skärpa sig och inte bara snurra runt, han vill klara att hålla reda på saker, minnas, kunna sitta still åtminstone några minuter, känna ett lugn och ett fokus. Nu provar vi medicinering efter lång, ingående utredning hos BUP med efterföljande samtal och besök hos läkare, som nu skrivit ut medicin på prov under noggrann uppföljning, och senare utvärdering. Att ett barn skulle få medicin mot adhd UTAN diagnos, hur kan det ens vara möjligt? Finns det verkligen läkare som skriver ut den här sortens mediciner till barn utan en diagnos? Isåfall tycker jag den läkaren bör anmälas omedelbart, och skicka dit Uppdrag Granskning eller något! Dessutom, hur kommer det sig att din syster inte ifrågasätter detta utan ger sitt barn medicin för att skolan tycker det men utan att ha fått adekvat hjälp från BUP eller liknande först? Jag förstår kampen mot skolan, för den har vi också fört och jag förstår hur kämpigt det är att vara förälder till ett barn som bedöms behöva extra resurser men jag tycker det låter oroväckande att hon inte får hjälp från rätt ställe med allt det här.

    Sedan när det gäller dina fina barn, du vet väl att många av världens smartnissar haft neuropsykiatriska funktionshinder? Forskare, genier, matematiker (Einstein t ex). Det finns mängder av kreativa konstnärer, musiker, fotografer, författare, kockar m.fl. som fått ADHD-diagnos eller annan npf-diagnos, kreativitet, fantasi, att vara lite ”lillgammal”, smart, aktiv, påhittig, driftig, nytänkande…allt det där är typiskt npf och ofta är de väldigt duktiga på något, har starka sidor, intelligenta och charmiga som få! Flickor och pojkar med ADHD skiljer sig väldigt mycket åt, och i regel är tjejer mer högfungerande i skolmiljön men kan ändå bära på en inre stress. Googla om du vill veta mer, kanske kan vara bra om din systerson lever med den här problematiken.

    Jag jobbar bl a med föräldrar och barn med de här svårigheterna, men jag försöker inte diagnostisera din son, endast påvisa att ADHD är ett verkligt problem samt att det inte är något att skämmas över, tvärtom! När vi var barn fanns inget namn för detta, och jag har mött så många föräldrar som överkompenserat genom åren för att försöka hantera verkligheten trots sina funktionshinder. De har kämpat på och är på många sätt hjältar. Jag tycker det är bättre att inte skämmas utan att se individen sådan hen är, styrkor som svagheter, och försöka sätta in stöd där det kan hjälpa men utan att påtvinga någon något.

    Vet inte om du alls förstår hur jag menar men hoppas det. Lycka till kära Maja, du är en fighter och en fantastisk kärleksfull mamma och dina barn är så lyckligt lottade som har dig! Glöm inte det! De kommer att växa upp till fantastiska individer, det är jag säker på! Stor kram från en trogen läsare!

    /Micke


    • Kort svar på lång och informativ kommentar:
      Medicinering sker i samråd med läkare OCH skola eftersom min systerson har koncentrationssvårigheter i skolan. Han är utredd och har inte en ADHD-diagnos. Medicinering fick han eftersom ”det kan hjälpa och vi kan prova med det om ni vill”. Min syster funderade länge men kom fram till att det också är negativt för självförtroendet att inte hänga med och att det skulle vara sämre än att eventuellt övermedicinera. Skolan har ordagrant sagt att barn med såna här problem skulle egentligen behöva extra resurser, mindre klass osv men dessa har vi inte idag tyvärr.


    • Och ja, självklart vet jag att ADHD är ett verkligt problem.

  5. Sofie Says:

    snabb kommentar bara om det där med ålder/född på året. JA, det stämmer ju så ofta. vår dotter är nästan två månader för tidigt född och skulle varit född 11 december. hamnade i förstaklass där över halva klassen var födda januari – mars. klart att det liksom inte blev bättre av det. i efterhand har jag funderat på om det varit bättre att låta henne börja ett år senare. som sagt , de kommer ju ikapp och skillnaderna utjämnas över tid men mer det här att tidigt få känslan att ”jag är sämre än de andra” den är inget bra.

  6. liselotte Says:

    Precis det du beskriver, har jag gått igenom med min sladdis(pojke)- han fick alldeles i onödan genomgå en dyslexiutredning i trean föranstaltat av en skitviktig fröken eller pedagooog och nu i i sjuan har han inga bekymmer alls! Som tur är har han alltid varit ambitiös och studiemotiverad, men det har sannerligen inte varit dessapedagoooogernas förtjänst

  7. rektorjennie Says:

    Alltså. Jag tänkte skriva ett långt svar på första inlägget. Men så här:

    Det du ska säga till skolan är: Vad bra! Nu har NI fått en massa viktig information om hur ni måste anpassa undervisningen så att min son får det särskilda stöd han enligt skollagen har rätt till. Jag ser fram emot att höra hur ni får till allt det där med spel och övningar och jag vill verkligen höra vad det ger för effekt! Och om det inte ger effekt väntar jag med spänning på vilket åtgärdsprogram rektor beslutar om!

    Alltså, som pedagog är det superbra att få info om hur man kan göra för att individanpassa och ge det stöd varje elev behöver.

    Diagnos eller etikett är inte intressant. Det är vad pedagogen behöver tänka på som är viktigt.

    Du och Pelle ska vara föräldrar. Skolan ska inte konstatera att ”Oj, här har vi en unge som verkar behöva jobba på ett annat sätt än vi brukar. Bäst vi tar och skickar ansvaret till föräldrarna och låter dem ta hand om undervisningen.”

    Testresultaten säger inget om vem din son är som person, det är ingen beskrivning av hur framtiden kommer se ut. Det allra viktigaste de kommit fram till är att de helt enkelt behöver jobba på ett annat sätt. Det är deras förbaskade skyldighet.

    Jag har träffat massa ungar som har haft stor nytta och glädje av utredningar/diagnoser, men BARA om det inneburit att lärare, föräldrar, whatever, fattat att det bara betyder att de måste tänka om.

    Det är skolan som ska anpassas efter individens behov. Inte tvärtom.

    Fundera inte så mkt på om utredningen är rätt eller fel. DU vet hur fantastisk unge du har. Skicka tillbaka ansvaret dit där det hör hemma: Till pedagogerna som får betalt för att lära ditt barn läsa och skriva.

    Och hälsa dem att när vi vuxna lär oss av våra misslyckanden så lär sig barn av att lyckas. Så jag ser fram emot fortsättningen. När de ger Bull rätt sorts uppgifter som stimulerar, utmanar och får honom att känns sig framgångsrik och kompetent. DÅ kommer han lära sig precis allt det han ska!!

  8. Lisa Says:

    Heja rektorJenny.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: