Arkiv för mars 2016

Faser

mars 31, 2016

En ny fas i mitt liv inleddes förra hösten. Plötsligt ändrades en mängd saker på samma gång. Bull började skolan och därmed var jag ingen småbarnsmamma längre. Jag bytte tjänst och fick båda ändrade arbetsuppgifter och ändrade ekonomiska förutsättningar. Och familjerna Maja och Arne började umgås. Särbofasen inleddes. Särbofasen då medelåldern liksom satte sig.

Den föregående fasen i mitt liv, singellivsfasen började hösten 2010. Den höll på något vis i sig även första halvåret med Arne. Innan vi hade uttalat någonting, när jag tänkte och funderade mycket på vad han egentligen tänkte och funderade, när jag inte riktigt vågade utgå från ett vi även om ett sådant tonade fram. Singellivsfasen som, innan Arne, innehöll ett antal (men inte jättemånga) olika män men också en stor ensamhet. Aldrig har jag varit så fri som då men heller aldrig så ensam. Fri att omskapa mig själv om jag ville men ensam om mina tankar och rädslor.

Före singellivsfasen var småbarns-och-äktenskapskrisfasen. Den började när Bill föddes och höll i sig i fram tills dess att Pelle flyttade. Kaos och ett ständigt kämpade. Dag för dag. Ibland bra, ibland avgrund. Barn som ville ha mig ständigt, en kropp som inte var min egen att disponera, bröst som mest var för att amma med, toalettbesök utan låst dörr. Ett ständigt tjorv med Pelle men fortfarande någon som (oftast) kom hem till mig, någon som visserligen försvann in i TV:n som men som fortfarande fanns där fysiskt.

Och före den barnlösheten.

På något vis är det skönt att plötsligt se faserna utkristallisera sig. Att se ramar omkring dem. De hade alla olika förutsättningar, olika krav och olika plus och minus. Olika Major eftersom det ställdes olika krav, olika egenskaper som behövdes.

Här och nu där jag plötsligt och lite förvånat återfinner mig själv som en åter stadgad skolbarnsmamma mitt i livet. Där jag förvånat iakttar min kropp och ser att den åldrats, där jag tittar på barnen och inte kan acceptera att jag inte minns varje minut med dem, att jag inte på beställning kan se dem som spädbarn, som ettåringar, som tvååringar framför mig. Kanske är det just här och nu som jag inser att jag slutade slåss för ett tag sedan. Förra hösten slutade jag slåss. Där i singellivsfasen vet jag att jag skrev att jag aldrig fick köra slut på mig själv helt för det fanns aldrig någon som kunde fånga upp mig om jag snubblade. Aldrig nalla på reservtanken, alltid se till att jag har så jag klarar mig. Ingen tar hand om mig mer än jag själv.

Förutsättningarna har ändrats. Jag kan åter gråta och bli tröstad och det finns någon som jag kan ventilera svåra saker med, någon som är på min sida. Det passerar inga helger då jag inte säger ett ord åt någon annan. Och om jag skulle tappa bort husnyckeln när jag är ute på krogen så har Arne nyckel hem till mig.

Detta är en ny fas. Den börjar sätta sig och plötsligt har jag tid att noja över vissa saker som den för med sig. Ska jag verkligen inte ha fler barn, är småbarnsfasen verkligen slut nu? Vad håller kroppen på med – åldras, vad är det för jävla påfund? Och kanske mest av allt… och nu då? Nu har jag allting jag önskade mig, kan det bara gå utför härifrån? Eller ska man våga önska sig mer, våga sätta upp några nya mål?

Giv mig tålamod och gör det NU

mars 31, 2016

Umgänge med dotter som är inne på femte dagen med feber och tredje dagen i princip utan mat:

Dotter: Jag har tråååkigt. Vad ska jag göra? Jag: Jag vet inte. Rita någonting? Dotter: Alla mina pennor är dååååliga! Jag: Läs en bok? Dotter: Jag har ingen som är bra!!!

Jag (plockar ur välfyllda bokhyllor): Karlsson på taket? (Jag GILLAR INTE den.) Mästerdetektiven Blomkvist? (Näää!) Lilla huset på prärien? (Dålig!!!) Madicken? (Näää!) Samling med spökhistorier? (Jag GILLAR INTE spökhistorier!) Ponnyklubben och cirkushästen? (Jag GILLAR INTE hästar!) Prostens barnbarn? (Den har vi redan läst!)  Agaton Sax? (Buääää!) osv osv osv.

Jag andas och andas och avhåller mig från att kasta en bok eller två på barnet. Går i stället in i hennes rum och plockar fram nyfådd pysselsats där man ska fläta armband. Men jag VET INTE hur långa snörena ska vara! Gråt! Jag: Hello Kitty-pusslet som ska bli en boll, det som du aldrig pusslat! Dotter: Men det är dumt! Det går inte! Jag kan inte det jag har aldrig kunnat det!!! Jag andas genom näsan. Ser syskrinet. Virka? Ska jag lära dig virka? Jag gör några luftmaskor. Men jag kan inte det för jag är dåååålig! Gråt. 

Jag ger upp.

Om du skulle ha strukit mina pärlplattor så kunde jag ha pärlat mer, säger dotter surt med hänvisning till ostrukna pärlplattor som ligger i köksfönstret. Men det kan jag göra, säger jag och går ner och plockar fram strykjärn direkt. Dotter slutar gråta av pur förvåning och tar med pärlor mer till köket. Sätter igång att pärla.

Dotter: Visst blir det fult? Du tycker att allt jag gör är fult. Alla tycker att allt jag gör är fult! För jag är dååålig! Jag: Jaså du kan läsa tankar? Och inte bara mina tankar – hela världens tankar? Wow! Det är du nog helt ensam om i världen faktiskt. 

Därefter tar modern timeout och hämtar pizza. Son äter pizza, moder äter pizza, dotter tvingas att äta minibit pizza och sedan ytterligare  en minibit pizza.

Dotter: Kan vi spela Råttfällan? Jag: Okej då. 

Första omgången oavgjort; 28 – 28. Andra gången har jag och Bull (vi är på samma lag)  31 pluppar. Dotter hävdar att hon har 35 pluppar. Jag: Hallå där! Det kan inte ha blivit FLER pluppar sedan förra omgången. Dotter: Jo! … näe…. eh… jag räknade fel. Jag: Du räknade inte fel, du fuskar ju!!!

Påsklov my ass.

Förbättringar att göra

mars 28, 2016

Sitter här och laddar för att ta emot barnen. Önskar mig, om man nu får göra det, en relativt konfliktfri vecka. Det känns som att umgänget med Bill varit svårare efter jul. Hon är mitt emellan stor och liten. Det är snart en månad sedan jag blev riktigt rejält arg på henne i 15 minuter. Hon är inte sen att hålla det mot mig och vrida om samvetskniven så fort tillfälle ges. Samtidigt som jag själv tycker att jag varit extrasnäll ett antal gånger och de gångerna försvinner ur minnet fort som en vindpust medan de 15 minutrarnas ilska sitter kvar som berget. Både hos mig och henne.

Hon är mitt i. Kräver mycket, invaderar mitt eget space med längre kvällar, med att få somna i min säng, tröttar ut mig som ett mindre barn. Är samtidigt stor och lite kaxig, genomskådar mig utan problem och använder sig till fullo av det. Jag förstår att vi måste ta ett nytt grepp på tillvaron men jag har ännu inte hittat metoden, sättet. Om det krävs mer på ena flanken behöver jag hjälp på andra. Själv har jag inte mer energi och tid att kicka in, jag är sliten och känner mest hur jag springer runt och försöker tillfredställa alla utan att någon enda blir nöjd. Martyrmamma. Sådan vill jag inte vara.

Hjälpas åt är förstås modellen. Och att kräva tillbaka min egen säng. Starting today.

Lösenordsskyddad: Påsk

mars 28, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

På senaste tiden

mars 28, 2016

Påsk har det varit. Idag Annandag och jag väntar på barnen som enligt utsago är febriga och förkylda. Mina egna tankar och känslor är en härva. Påskhelgen har till stor del gått åt till att vila och fundera. Städa skulle jag ju och det blev en del men inte allt som var tänkt.

Min pappa fick lunginflammation för några veckor sedan. En elak förkylning eller möjligtvis flunsa som blev någonting mer. Min pappa som är pigg och sportig. Redan när han ringde mig på söndagen för att tala om att han var förkyld och inte kunde ta barnen på måndagen anade jag att det inte stod rätt till. Han brukar aldrig låta sjuk. Mamma lånade hostmedicin av mig på måndagen och var fundersam på om det gått ner i lungorna. Åk in! sa jag men det gjorde de inte. På tisdagen pratade jag med pappa som kände sig bättre. På onsdagen fick jag mail från mamma som talade om att pappa varit till läkare, fått diagnosen lunginflammation och penicillin. Han är så trött, bara sover, jag har aldrig set honom så här, skrev hon. Jag ringde upp omedelbart och fick prata med pappa. På de få minuter vi pratade somnade han ifrån mig i luren två gånger. Han lät som farmor gjorde när hon var skruttig och jag blev rädd. Jätterädd.

När ens föräldrar blir allvarligt sjuka skakar tillvaron i sina grundvalar. Penicillinet skulle bita fort, fick jag reda på. Om det inte vände samma dag borde han åka in och få annan medicin. Pappa påpekade att han inte ville åka in, han skulle ju äta den här medicinen i 13 dagar. När jag ringde mina föräldrar vid niotiden på kvällen och de inte riktigt kunde avgöra om han var bättre härjade jag och sa att vi ger det en timme till, är du inte bättre då så lämnar jag barnen hemma och skjutsar in dig själv för helvete. Men när timmen hade gått var han avgjort bättre och jag kunde andas ut.

Den där hemska dagen satt jag i min bil utanför Arnes jobb och grät blöta fläckar på hans jacka. Isrädslan i magen och orkar inte hämta barnen riktigt än. Arne sa ingenting om att allt kommer att bli bra, för sådant kan man ju inte veta. Han bara höll om mig och lät mig gråta. Och jag tittade på honom sedan och tänkte att jaså, det är du. Det är du som ska hålla om mig när mina föräldrar blir gamla, det är tydligen du som är min klippa. Så tacksam över att det fanns någonstans att bryta ihop, någon som höll ihop mig när jag gjorde det.

Eftersom barnen är förkylda tog jag påskfika med mina föräldrar innan de kommer. Första gången jag träffat pappa sedan han blev sjuk och nu har han avslutat penicillinkur och är på bättringsvägen.

Själv har jag överlevt mer än levt de senaste veckorna. Jobbet, barnen, Arne. Så fruktansvärt trött. Jag kunde följt med vänner till fjälls över påskhelgen men kände att jag inte orkar, jag orkar inte packa en gång till. Tror jag behöver sitta i soffan och stirra i väggen, sa jag när jag tackade nej. Och så har det till viss del blivit.

 

Öppet brev

mars 22, 2016

Hej IS.

Alltså den här guden som ni säger er tror på. Hen kan inte vara särskilt nöjda med er. Vet inte om ni har tänkt den tanken, men om den här guden är så stor och stark så antar jag att hen har skapat allt det här som ni bombar sönder. Guden skapar och ni kraschar i hens namn. Och om den här guden är så stor och stark så vill jag påminna om att den guden har skapat alla människorna och deras olika livsstilar och alla deras tankar som skrämmer er så väldigt. Hen har skapat oliktänkande människor. Läskigt va?!

Och vet ni vad. Om den här guden är så stor och stark och mäktig så är jag rätt säker på att hen är fullt kapabel att städa upp i världen om det är vad hen tycker ska göras. Det verkar högst tvivelaktigt att hen skulle överlämna detta till ett gäng fega småpåvar.

För att sammanfatta. Guden skapar liv och bygger upp. Ni dödar och raserar i hens namn. Jag skulle vilja säga att ni är ena jäkligt misslyckade utövare av vad ni kallar religion. Jag kan inte ens säga att ni är onda. Ni är ett gäng otäckt lättledda fånar. Och jag föraktar er oförmåga att vara människor. Jag föraktar er oförmåga att värdera det största som den där guden som ni tror på har skapat. Livet.

Maja

Förhållandet till mig

mars 15, 2016

Jo men jag lever. Det är bara att jag inte alls räcker till, inte någonstans.

Eller snarare. Jag har ett jätteroligt jobb, underbara barn och ett fint förhållande. Just nu har jag dock ett rätt dåligt förhållande till mig själv. Vi hinner alldeles för sällan träffas, jag och jag. Och mitt ena jag, hon har tydligen bestämt sig för att nu tar vi och avslutar det här med att vara i den fertila perioden av livet. Mitt andra jag tycker att det känns för sorgligt att det är så. Mitt ena jag tycker att två barn har du fått och frisk är du och rätt så snygg också givet din ålder så sluta gnäll. Mitt andra jag gråter över att inte kunna producera små bebisar, över att lägga på sig flera kg vätska på ett par dagar, över att låren plötsligt blir knöliga och fula och att plötsligt bara två par av jeansen i garderoben går på. Jag som alltid haft snygga ben och snygga jeans, snygga ben och snygga jeans är en del av min identitet. Vem är den här tanten som plötsligt inte har kontroll på den här kroppen som oftast brukade göra som hon vill?

Jag gråter alldeles för mycket. Jag blir arg på barnen, argare än vad jag brukade bli kanske? Tillvaron går i ett rasande tempo, på jobbet, i vardagslivet med barnen, på helgerna. Sportlovsskidsväng med barnen i två dagar, tjoff. Helgmiddag med Arne och co samt min mamma, swish. Skidåkning en dag och påföljande VAB med simulerande dotter, tjong. Internutbildning på resa i två dagar,tjoff. Egna kundbesök på annan ort i två påföljdande dagar, swish. Tråkigt är det aldrig. Men inte andrum heller. När den barnfria helgen äntligen dyker upp måste jag jobba lite. Därefter ligger jag mest på soffan och betraktar mitt ihopgrodda hem. Jag orkar bara inte. Och på måndagen drar det hela igång igen med dotter som plötsligt skrikgråter om huvudvärk.

Detvetifan hur man ska få ihop alltihop. Tänker jag och knaprar upp en förmögenhet från hälsokosten med vätskedrivande piller och sköljer ner det med något sorts jävla örtte som smakar fan.

Och jeansen som jag hade velat ha för att pigga upp mig, de säljs inte norr om Stockholm. Fuck it.