Förhållandet till mig

Jo men jag lever. Det är bara att jag inte alls räcker till, inte någonstans.

Eller snarare. Jag har ett jätteroligt jobb, underbara barn och ett fint förhållande. Just nu har jag dock ett rätt dåligt förhållande till mig själv. Vi hinner alldeles för sällan träffas, jag och jag. Och mitt ena jag, hon har tydligen bestämt sig för att nu tar vi och avslutar det här med att vara i den fertila perioden av livet. Mitt andra jag tycker att det känns för sorgligt att det är så. Mitt ena jag tycker att två barn har du fått och frisk är du och rätt så snygg också givet din ålder så sluta gnäll. Mitt andra jag gråter över att inte kunna producera små bebisar, över att lägga på sig flera kg vätska på ett par dagar, över att låren plötsligt blir knöliga och fula och att plötsligt bara två par av jeansen i garderoben går på. Jag som alltid haft snygga ben och snygga jeans, snygga ben och snygga jeans är en del av min identitet. Vem är den här tanten som plötsligt inte har kontroll på den här kroppen som oftast brukade göra som hon vill?

Jag gråter alldeles för mycket. Jag blir arg på barnen, argare än vad jag brukade bli kanske? Tillvaron går i ett rasande tempo, på jobbet, i vardagslivet med barnen, på helgerna. Sportlovsskidsväng med barnen i två dagar, tjoff. Helgmiddag med Arne och co samt min mamma, swish. Skidåkning en dag och påföljande VAB med simulerande dotter, tjong. Internutbildning på resa i två dagar,tjoff. Egna kundbesök på annan ort i två påföljdande dagar, swish. Tråkigt är det aldrig. Men inte andrum heller. När den barnfria helgen äntligen dyker upp måste jag jobba lite. Därefter ligger jag mest på soffan och betraktar mitt ihopgrodda hem. Jag orkar bara inte. Och på måndagen drar det hela igång igen med dotter som plötsligt skrikgråter om huvudvärk.

Detvetifan hur man ska få ihop alltihop. Tänker jag och knaprar upp en förmögenhet från hälsokosten med vätskedrivande piller och sköljer ner det med något sorts jävla örtte som smakar fan.

Och jeansen som jag hade velat ha för att pigga upp mig, de säljs inte norr om Stockholm. Fuck it. 

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv, Uncategorized

6 kommentarer på “Förhållandet till mig”

  1. Ingela Says:

    Ja, de där knöliga låren?! Jag har också alltid haft snygga ben… Inte mkt till bröst och ännu mindre efter amning, mitt blonda hår har blivit råttfärgat och jag har linjer mellan näsa och mun som får mig att se sur ut – men benen, fy fasen så snygga! Tills nu… Och kroppen överlag känns svullen och knölig, magen med.

  2. ankaspringer Says:

    Finns de inte på nätet? Kan jag köpa o posta? (Samt vad heter de, behöver jag också ett par?)


  3. Jag vill ha ett par G-star i boyfriend-modell eftersom jag numera har förvandlats till vattenbuffel och inte kan ha mina älskade dito förrän jag har fått kissa ett par tre liter. De finns förmodligen på nätet men man vill ju prova ju.
    Du behöver förmodligen ett par, jag kan inte tänka mig annat.

  4. suziluz Says:

    Jamen jag veeeeet. Alltså fy fan för kroppen när den känns som en förrädare istället för den där schyssta kompisen den en gång var. Här pågår också något slags förklimakterium, och jag har inte ens fyllt 40 än! DET ÄR FLERA MÅNADER KVAR!!!!

    Suck.

  5. ankaspringer Says:

    Jag läser ”Kerstin Thorvall book club” just nu. Det är de tjejer som skrev ”Uppdrag mamma” och liknande böcker för 15 år sen, nu skriver de om klimakteriet. Lite småkul, tycker jag.
    Min chef som är…52, kanske, hon hävdar stenhårt att klimakteriet är det bästa som hänt henne sen puberteten. ”Man är förvirrad mest hela tiden, men det gör inget för man skiter i vad alla andra tycker!” sa hon förra året.
    (Själv blir jag stressad när jag tänker på det, måste hitta en karl innan jag inte ser ut som en flicka längre.) (Hm, vill jag ha en man som vill ha en flicka? Kanske inte ändå. Han jag gillar mest just nu är 46 och ser ut som minst 50. Fast på ett fint sätt.)

  6. Micaela Says:

    Jag skyllde på både klimakterium och sjukdom då jag helt plötsligt hade mens eller PMS precis hela tiden, enstaka dagars uppehåll mellan varven. Det visade sig att allt är helt normalt, det är bara tiden som går så snabbt att jag inte hänger med…

    Och kroppen, jag ids inte ens börja. Låter bli att titta neråt och undviker spegeln.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: