Faser

En ny fas i mitt liv inleddes förra hösten. Plötsligt ändrades en mängd saker på samma gång. Bull började skolan och därmed var jag ingen småbarnsmamma längre. Jag bytte tjänst och fick båda ändrade arbetsuppgifter och ändrade ekonomiska förutsättningar. Och familjerna Maja och Arne började umgås. Särbofasen inleddes. Särbofasen då medelåldern liksom satte sig.

Den föregående fasen i mitt liv, singellivsfasen började hösten 2010. Den höll på något vis i sig även första halvåret med Arne. Innan vi hade uttalat någonting, när jag tänkte och funderade mycket på vad han egentligen tänkte och funderade, när jag inte riktigt vågade utgå från ett vi även om ett sådant tonade fram. Singellivsfasen som, innan Arne, innehöll ett antal (men inte jättemånga) olika män men också en stor ensamhet. Aldrig har jag varit så fri som då men heller aldrig så ensam. Fri att omskapa mig själv om jag ville men ensam om mina tankar och rädslor.

Före singellivsfasen var småbarns-och-äktenskapskrisfasen. Den började när Bill föddes och höll i sig i fram tills dess att Pelle flyttade. Kaos och ett ständigt kämpade. Dag för dag. Ibland bra, ibland avgrund. Barn som ville ha mig ständigt, en kropp som inte var min egen att disponera, bröst som mest var för att amma med, toalettbesök utan låst dörr. Ett ständigt tjorv med Pelle men fortfarande någon som (oftast) kom hem till mig, någon som visserligen försvann in i TV:n som men som fortfarande fanns där fysiskt.

Och före den barnlösheten.

På något vis är det skönt att plötsligt se faserna utkristallisera sig. Att se ramar omkring dem. De hade alla olika förutsättningar, olika krav och olika plus och minus. Olika Major eftersom det ställdes olika krav, olika egenskaper som behövdes.

Här och nu där jag plötsligt och lite förvånat återfinner mig själv som en åter stadgad skolbarnsmamma mitt i livet. Där jag förvånat iakttar min kropp och ser att den åldrats, där jag tittar på barnen och inte kan acceptera att jag inte minns varje minut med dem, att jag inte på beställning kan se dem som spädbarn, som ettåringar, som tvååringar framför mig. Kanske är det just här och nu som jag inser att jag slutade slåss för ett tag sedan. Förra hösten slutade jag slåss. Där i singellivsfasen vet jag att jag skrev att jag aldrig fick köra slut på mig själv helt för det fanns aldrig någon som kunde fånga upp mig om jag snubblade. Aldrig nalla på reservtanken, alltid se till att jag har så jag klarar mig. Ingen tar hand om mig mer än jag själv.

Förutsättningarna har ändrats. Jag kan åter gråta och bli tröstad och det finns någon som jag kan ventilera svåra saker med, någon som är på min sida. Det passerar inga helger då jag inte säger ett ord åt någon annan. Och om jag skulle tappa bort husnyckeln när jag är ute på krogen så har Arne nyckel hem till mig.

Detta är en ny fas. Den börjar sätta sig och plötsligt har jag tid att noja över vissa saker som den för med sig. Ska jag verkligen inte ha fler barn, är småbarnsfasen verkligen slut nu? Vad håller kroppen på med – åldras, vad är det för jävla påfund? Och kanske mest av allt… och nu då? Nu har jag allting jag önskade mig, kan det bara gå utför härifrån? Eller ska man våga önska sig mer, våga sätta upp några nya mål?

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: