Arkiv för maj 2016

Lösenordsskyddad: Försommar

maj 29, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sköna maj, sköna försommar

maj 24, 2016

Och så utbildning. Med kvällsaktivitet. På en mammavecka.

Bill får spel när hon får veta att jag inte kommer att vara hemma på kvällen, att Morfar hämtar på skolan, serverar middag och nattar henne och Bull hemma hos mig. Bill skriker och gråter. Jag viiiill inte! Jag viiiilll att det ska vara som vanligt!

Men herregud, jag kommer ju hem. Bara några timmar senare än vanligt.

Som att jag skulle vilja kvällsaktiviteta. Utbildning hela dagen. Fördrink. Jävla bowling (hatar bowling, är alltid sämst, hatar alla tävlingsmoment) och middag inte förrän 20.30. (Alltså sätta sig 20.30. Mat får man väl inte först efter 21.) Huvudvärk garanterad.

Därefter cykla hem, förmodligen hantera dotter som inte somnat när inte jag är hemma, varva ner och somna. Revelj 05.45.

Orkar inte. Vill inte. Hatar.

Maj

maj 23, 2016

Maj månad. Månaden då man tar död på föräldrar och för den delen på anställda också. Jag är trött och slut och stressad och drömmer drömmar där jag ska in på scen och dansa men hela tiden blir hindrad av någonting och när jag väl kommer in på scen så har jag ingen aning om vad jag ska göra. Typisk stressdröm.

Egentligen vill jag mest bara flanera runt i den där försommaren som nästan är här. Andas in doften av nytt gräs och björklöv. Egentligen vill jag sitta uppe hela nätterna och titta på att det inte blir mörkt. Egentligen vill jag ha sommarklänningar som vippar runt benen och bara vrister och fina skor.

Jag försökte med kokta först men det funkade så dåligt

maj 17, 2016

Bull håller på att hungra ihjäl. Typ. Han står bredvid mig och frågar vad som är i plättsmeten eftersom han just nu hade kunnat tänka sig att äta den som den är. Utan att steka plättar av den först.

Jag: Mjölk, mjöl och råa ägg.

Bull: Råa ägg?! Sätter du i råa ägg?! 

Passar mig jefligt noga

maj 16, 2016

Fucking jävla probleeem

maj 16, 2016

Utvecklingssamtal i skolan. Bill är stark i alla ämnen, hennes utvecklingssamtal är mest bara ett segertåg och man sitter där och känner sig hämningslöst lyckad som förälder. Utvecklingssamtal för Bull. Och det handlar bara om hans probleeeem. Fortfarande, en vecka senare, gnager det i mig.

Ja, Bull har jobbigt med att lära sig läsa och skriva. Han går hos specialfröken. Bra så. Det har också gjorts en utredning hos logoped som visade att han eventuellt kan ha dyslexi. Okej.

Men sedan vill skolan, mest specialfröken, ha det till att han också har andra probleeem.

Vi har det finmotoriska. Han har så svårt med skrivandet, att forma bokstäverna och att göra dem nog små.

Mja. Det är ju också så att Bull ungefär hela livet har vägrat rita. Han har älskat att måla och gjort fantastiska konstverk, men med ritandet har det varit njet. Se exempel från fyraårskontrollen. Om man har svårigheter med det finmotoriska så vill man inte rita, säger specialfröken. Och visst kan det vara så. Men. Men jag som är mamma ser också någonting annat som jag försöker och försöker förmedla. Nämligen Bulls personlighet.

Bull har en storasyrra som har varit tidig på allt. Hon hörs och syns och förmedlar att hon kan. Bull har sedan tidigt bestämt sig för att inte tävla med syrran på hennes spelplan. Det Bill gör, det gör inte Bull. Punkt. Och Bill har ritat fantastiska teckningar.

Jag försöker förklara detta och beskriva den utveckling som jag ser i Bulls ritande och skrivande detta läsår. Specialfröken höjer rösten och det gör jag också. Jag vill inte att man bara tar för givet att han har probleeeem. Och för övrigt fattar jag inte riktigt varför jag ska övertygas om att han har probleeem. Jag ser hans utveckling och eftersom jag vet varifrån den startade vet jag också hur stor den har varit. Om han har problem får han ju hjälp i skolan, varför ska jag övertygas om problem som jag är inte är säker att han har.

Bull, han är lite egen. Han må vara mjuk och go men han har en vilja av stål. Det är inte alltid han visar den öppet men han gör sina egna revolter i det tysta.

Specialfröken säger att han har dåligt korttidsminne, ett av hans probleeem. Medan jag ser  vad han kan hålla i minnet om han vill och behöver. Att inte vilja och att inte göra kan lika gärna vara Bulls tysta revolution.

Jag försöker förklara. Det blir mottaget som att jag är en förälder som bara förnekar mitt barns tillkortakommande, som att jag inte fattar bättre. Jag blir frustrerad. Det är kanon att skolan hjälper mitt barn när han behöver mera hjälp. Men jag är också rädd att han blir behandlad som mindre och sämre än vad han är, att han blir uttråkad när han blir sedd som mindre begåvad. Med Bull måste man ibland ringa in var begränsningen eller hindret egentligen sitter. Och det är inte säkert att det är i minneskapacitet eller i finmotoriken.

Förra året när det skulle åkas längdskidor kunde inte Bull. Han blev vansinnig, slängde skidjävlarna åt helvete och vägrade åka mer. Klassen åkte och han promenerade. Det var först i år som jag fick förklaringen, först i år när ungen glatt åkte längdskidor mest av alla och nästan vägrade komma in efteråt. Bull hade fått för sig att med längdåkningsskidor skulle man skejta (som man gör med slalomskidor) och ingen förklarade för honom att tanken var att han skulle åka med skidorna parallellt. När det väl landade i ungen så kunde han åka. Förstås.

Detta exempel drar jag utan att någon tar till sig. Min poäng är att problemet kanske inte ligger där man tror. Problemet kanske är att Bull har en grundmurad föreställning om hur någonting ska göras samtidigt som vi i vuxenvärlden tycker att det är så självklart att vi inte ska behöva förklara att det är på annat vis.

Klart är att Bull har jobbigt med att lära sig läsa. Kanske beror det på att han har dyslexi. Kanske beror det bara på att han är en aning sent utvecklad, har haft en syrra som briljerat på området och att sexårs var ett förlorat år som mer skapade hinder än vad det gjorde saker som gagnade läsningen. Hur som helst är det bra att Bull får extra hjälp och stöd. Men att Bull utöver detta har probleeem med finmotorik och minne är jag inte alls lika säker på.

Att utredningen samtidigt visade att Bull har ordförståelse som en 15-åring var någonting som skolan helt valde att bortse från. Han har probleeem.

Sista punkten på utvecklingssamtalet var probleeeemet med att Bull äter för lite av skollunchen, han orkar ju inte i skolan då. Bekymrade ögon. Behöver det fixas intyg från skolsyster på att saker inte får blandas på hans tallrik? Vill vi ha remiss till en dietist?

Pelle och jag tittade på varandra och skrattade högt. Problem med Bulls ätande? Ungen äter som en häst, han äter enorma mängder. När vi jämför erfarenheter visar det sig också att Bull har riktlinjer för vad han äter hos oss och de är olika. Hos mig äter han smoothie och sallad vilket han inte gör hos Pelle. Hos Pelle äter han saker som han inte äter hos mig. I skolan äter han tydligen väldigt få saker.

Dietist? Behövs inte. Vad som behövs är att runda problemet. Och problemet är näppeligen att Bull inte kan äta olika sorters mat. Förmodligen är det snarare hans egna tysta revolution mot skolans krav. Ni kan bestämma att jag ska läsa men ni kan inte bestämma att jag ska äta, ha! 

Vi behöver bara lägga en ny standard, säger jag, som gjort detta några gånger. Vi gör en deal med Bull. Tio rejält ätna skolluncher där han för varje gång får en stjärna av fröken. Sedan kan en talong med tio stjärnor växlas in mot Disney Infinity-figuren han just tjatat öronen av mig för att få. Fröknarna är tveksamma, man kan ju inte muta i all oändlighet för att han ska äta. Men jag säger att på det här viset kommer han att känna att han vinner. Egentligen vill han äta, han är hungrig som få, men han har bestämt sig för att inte göra det. Det här är sättet att runda problemet, ni ska få se! (Exempel på hantering av mattjorv, se här och här.)

Därefter skiljs vi åt. Och nu, en vecka senare, är jag fortfarande irriterad.

Igår lärde sig Bull simma. Självklart inte bröstsim, det som har övats i skolan, utan en egen version av crawl. Plötsligt simmar han korta längder på det djupa. Plötsligt dyker (inte bara hoppar med fötterna först. Dyker på huvudet.) han från bassängkanten. Han, som sist vi badade, inte vågade mer än hålla i min hand och hoppa från kanten i lilla bassängen. Plötsligt är det proppen ur och allt på en gång. Så funkar han.

Lösenordsskyddad: Under bevakning

maj 15, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: