Tio år

Så fyller hon tio år, min Bill, min vackraste dotter.

I år infaller födelsedagen på mammaveckan och jag får uppvakta henne på morgonen. Böcker, inlines, en kudde, en Harry Potter-kvast och en norrbottensring finns i paketen från mig. Hon glänser förstås på inlinesen. Åker bättre än vad jag gör, framåt, bakåt och runt i ring med översteg.

Under dagen ett ständigt pågående kalas. Pappa och Nya, Mormor och Morfar, Farmor och farbror, Arne och tjejerna.

Och jag saknar liksom ord. Bull gråter på kvällen, vill inte att det ska vara pappavecka imorgon. Jag vill inte lämna ifrån mig barnen. Samtidigt som jag är så glad åt att de har en pappa som vill och kan vara med sina barn, samtidigt som jag vill att de ska vara med honom. Mamma och pappa… säger Bill vid ett tillfälle idag och jag hajar till lite. Så normala ord. Två ord som hör ihop. Mina barn säger dem aldrig i samma mening. Mamma och pappa. Mamma på sitt håll och pappa på sitt håll. Så sällan på samma ställe.

Bill fyller tio år och jag minns mig själv dagarna innan förlossningen, jag minns mig själv som nybliven mamma. Ännu i tron att vi skulle bli normala nu, en familj, en kärnfamilj.

Tio år senare denna mix av gamla och nya. Mamman och pappan, Nya och Arne. Nya som får så hårda kramar av mina barn. Arne som gör mig så lycklig. Så lycklig och hel som jag aldrig någonsin hade varit med Pelle. Men mina barn får nästan aldrig säga mamma och pappa i samma mening.

De sover på övervåningen nu. Bill och Bull. Mjuka, lena, kärleksfulla. Innan de somnar försöker jag förmedla till Bull hur stolt jag är över hans prestationer i skolan detta läsår. Men att jag är ännu mer stolt över hans sätt att vara, att han är en människa med ett hjärta av guld. Jag berättar för Bill om hur det var när hon skulle födas, om att hon vägrade vända sig i min mage, om hur efterlängtad hon var.

Ute är sommarhimlen ljus trots att klockan snart är midnatt. Jag är försiktigt lycklig och har ett hjärta som är stort och ömt och utanpå kroppen. Så tacksam.

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv, Uncategorized

2 kommentarer på “Tio år”

  1. Helga Says:

    Förstår att det är en sorg för dig att mamma och pappa inte hör ihop men det behöver inte nödvändigtvis vara det för barnen.

    Tänker i dessa banor nu eftersom jag har mamma på besök och hon hjälper mig med pappas efterlämnade saker. Igen. Som bara hon kan.


  2. Det är väl ändå tur att det gick så illa och bra som det gått? Utan Pelle och Maja (som härdade ut över sin egen tid), ingen Bill (eller Bull) och utan Arne och Maja och Nya och Pelle, ingen kärlek för framtiden 🙂 Tänk om du och Pelle hade fortsatt försökt laga på ert sjunkande skeppet? Ångest, syrebrist och ev giftbitterhet.
    Jag tror att det är en gåva vi kan ge våra barn, att följa våra hjärtan innan de har förtvinat.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: