Arkiv för juli 2016

Liten rapport

juli 31, 2016

En dag in på resan och nu har vi både badat pool, vattenland och medelhav. Mina barn, som aldrig gjort detta förut, börjar landa lite efter första Måste-Göra-Allt-Nuuuu-Speeden. Och mina onda, stela axlar har mjuknat.

Vi har det bra. Jättebra.

Imorgon

juli 29, 2016

Imorgon bär det av mot sol och bad. Jag har inte fattat det ännu. Ska jag, ska vi? Chartersemester? På riktigt?

Jag hoppas att ett totalt miljöombyte ska ge mig den energispark i baken som jag behöver. Denna semester har jag inte varit riktigt glad. Jag fattar inte varför.  Kanske behöver jag helt enkelt komma ur hemmabubblan. 

Nu ska jag glida runt i bikini och solhatt och jaga barn och pussa på Arne. Det blir bra.

Tidsoptimering

juli 23, 2016

Bull är kissnödig men på toan på nedervåningen är det redan upptaget. Han drar ner byxorna och börjar trava uppför trappan. Det ser besvärligt ut.

Jag: Varför har du kalsongerna nere?

Bull: För att jag är kissnödig.

Jag: Men varför har du dem nere redan nu?

Bull: Men mamma, det tar mycket kortare tid att sätta sig på toaletten då.

Lösenordsskyddad: För mig själv

juli 23, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Smärta

juli 23, 2016

Jag skulle skriva i kväll hade jag tänkt. Det har varit intensivt och det kommer vara intensivt. Tänk att mitt liv ser ut så nu. Att jag ibland har lyxen att längta efter en tom stund, tid att tänka, tid att skriva. Det är så fint. Men jag blir förstås lite trött.

I kväll skulle jag skriva hade jag tänkt. Så kommer det nyhetsflashar i telefonen igen.

Världen är galen. Världen är totalt galen. Jag vill säga upp morgontidningen och TV-kanalerna, jag vill gömma mig på en fjälltopp med mina barn och inte komma ner.

Hur ska man kunna skriva? Jag kommer på mig själv med att njuta av TV-reklam. En förenklad verklighet där man kan köpa sig lycka. Ändå har jag lyckan här. Barnen som nästan får mitt hjärta att sprängas. Och så Arne dessutom. Nästa vecka åker vi utomlands. Hela gänget. Jag har inte varit utomlands på femton år, eller åtminstone inte längre bort än de nordiska länderna. 11 september 2001 var vi på Cypern. Men nu ska vi åka.

Och helst hade jag stannat hemma. Helst hade jag bosatt mig på en fjälltopp.

Om jag hade kunnat någonting om datorer hade jag gett mig på dem. De måste bort från nätet. De stoppas från att skicka sina förbannade locktoner till tokdårar världen över. På lagliga och olagliga sätt. Går det inte att attackera och sänka dem? Please.

Lösenordsskyddad: Otragisk

juli 16, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Apropå surhet

juli 11, 2016

Bill: Det är en jättesur citron, för att vara en citron.

Mera läsning

juli 10, 2016

Nedan ett inlägg som jag skrev för 18 dagar sedan men aldrig publicerade eftersom jag inte hittade tid att läsa igenom det och ordna till det. Nu postar jag det oredigerat och tänker att ni överlever nog. 

 

Tack tack tack för alla lästips! Jag blir så glad att jag nästan gråter.

Nu, inledningsvis behöver vi en bok med väldigt lite text. Jag har hittat en hemma, vi börjar med den.

Jag grubblar mig gråhårig över detta med skolan och läsningen.

På skolavslutningen kramade jag om både Bulls fröken och Bulls specialfröken och tackade för året som varit. Var så där känslosam som man blir som mamma på skolavslutningar, påminde om att Bull gråtit förra året, övertygad om att han inte skulle klara av ettan. Han har varit så duktig! sa jag. För det har han. Han har jobbat så hårt detta år, mycket hårdare än vad Bill någonsin har fått göra. Specialfröken tyckte att vi föräldrar hade varit jätteduktiga som jobbat så hårt med honom. Bulls fröken sa någonting nedtonat om att ja, vi jobbar på…

Och jag noterade det jag saknade även på utvecklingssamtalet. Ingen säger någonsin att Bull är duktig. De säger inte att han är duktig. Bill har alltid fått drösvis med beröm men ingen säger att Bull är duktig. Även om han faktiskt jobbar mycket hårdare.

Pelles pappa hade dyslexi. Direkt som skolan fick reda på detta blev det mycket mera fokus på att detta kan vara Bulls problem. Och kanske är det så. Det lär ju visa sig. Men kanske är det inte så.

Jag ser en massa andra faktorer. Och det som stör mig så innihelvete är att jag inte känner mig lyssnad på med dessa. På utvecklingssamtalet gick det ju så långt att jag och specialfröken höjde rösten åt varandra. Jag är faktiskt inte en förälder som förnekar att mitt barn har problem. Jag vill bara hjälpa till att lösa dem. Jag ser ju hur ungen funkar i andra sammanhang.

Till att börja med är Bull född sent på året. Han var precis fullgången men jag kunde ha gått fem veckor till med honom utan att det skulle ha varit något konstigt. I så fall skulle han ha varit född i mitten av oktober. Kanske hade det passat honom bättre att börja skolan ett år senare, kanske var han inte riktigt mogen.

Men den största grejen är personlighet och plats i syskonskaran. Hade Bull varit född först skulle han ha varit föremål för en helt annan uppvaktning med bokstavspussel och böcker och allt sådant som Bill fick med modersmjölken. Bull fick bara hänga med så gott det gick. Särskilt som jag och Pelle var i sådan kris att det aldrig någonsin fanns en förälder per barn. Ingen hade tragglat bokstäver med Bull.

Och Bull har ju inte heller visat något intresse för bokstäver. Men Bull visar å andra sidan inte intresse för någonting som Bill gör. Bull tar kraftigt avstånd från alla ämnesområden där Bill är bättre. Han har hittat sina egna och ser till att bli expert på dem.

Alla möjliga ”roliga lekar” som vi blivit föreslagna för att den vägen leka in det här med läsningen funkar inte. Dels är Bull inte korkad. Han fattar mycket väl vad meningen är med de ”roliga lekarna” och vägrar. Dessutom kommer ju Bill alltid sättande och löser problemen och vinner spelen och vad det nu är. Låt Bill läsa med Bull föreslog någon intelligent lärare. Som att han skulle vilja visa sin oförmåga inför en pedagogiskt, nedlåtande påhejare i form av storasyrran. Likaledes pedagogiska stavningsprogram och annat skit genomskådar han direkt. Det är inte platta/dator som gör någonting roligt, han vill spela den sorts spel han gillar och annars får det vara.

I ren protest vad allt mot böcker heter har Bull i omgångar även vägrat att lyssna på Bills godnattsaga. Där har jag tvingat. Alla ska ligga i stora sängen när jag läser. Bull lyssnar med förtjusning men skulle inte erkänna att så är fallet.

Det är hardcore som gäller. Läsningen går inte att leka in. Läslusten går inte att smyga på honom genom intressanta historier. Han har en vilja och en stolthet stark som ek. Alltså måste man förhandla med honom som en vuxen. Antingen tvinga eller betala. Läxorna har varit tvinga. Någon gång har han fått tjäna ihop till en Avengers-figur genom att läsa.

Jag är rätt övertygad om att det kommer att släppa. Precis som med slalomåkning, simning, skateboardåkning och legobyggande kommer en vacker dag proppen att gå ur och det kommer att funka. Men ändå är jag orolig. Förstås.

För övrigt finns det även en liten del i mig som vill visa probleeem-fröknarna att de hade fel. Jag fantiserar i smyg om att Bull kommer tillbaka efter sommarlovet läsandes tjocka romaner och sedan går ut skolan och blir rik och berömd och alla fröknar kommer att tänka ”att jag inte såg hans begåvning”.

De kan ta sina probleeem och stoppa upp dem

juli 10, 2016

Vid middagsbordet och jag tjatar som vanligt på att Bull ska använda kniv och gaffel ordentligt, inte spetsa potatisen på gaffeln och gnaga på den som på ett äpple. Han håller, enligt min mening, besticken i fel hand. Det är så svårt att få till det. Finmotoriska probleeem ekar det i huvudet på mig från utvecklingssamtalet.

Bull vill inte hålla kniven i höger hand. Jag är starkare med den handen, säger han och visar på den vänstra. Men du skriver ju med höger, säger jag. Ja men jag ritar med vänster, säger han.

I kväll har vi utrett det hela. Ta mig tusan. Ungen skriver med höger men ritar med vänster. Inte underligt att han grät i förskoleklassen och sa att han blev så trött av att hålla i pennan. Inte underligt att saker ser bakvända ut för mina ögon.

Finmotoriska probleeem, sa de på utvecklingssamtalet. 

Pelle är vänsterhänt. Vad Bull är, det vet jag inte. Men nog har han svårt med skrivandet med höger. Och varför ritar han med vänster? Kan det vara så att han egentligen är vänsterhänt men av någon anledning valt höger att skriva med? Kan han vara dubbelhänt? Är det svårare att lära sig skriva och rita om man inte uttalat är bättre med en hand? Och de gånger han skrivit saker helt baklänges, hur höll han egentligen pennan då? Ett eventuellt tecken på dyslexi fick vi höra av logopeden. Ett tecken på vänsterhänthet, läser jag på nätet. Kom gärna med råd för på det här området är jag helt grön.

Läsningen jobbar vi på. Dock får specialfrökens hemska bok ligga kvar längst ner i väskan. I stället författar jag till frukost, lunch och middag små lappar som ska läsas. De ska vara galna och roliga. I kväll totade jag ihop detta:

Hulken och Yoda

bor i en låda

De sjunger sånger

om kalsonger

När Bull (ibland med viss assistans, kalsonger är ett svårt ord) är rutinen att han blir skrattarg på mig för att jag förolämpar hans hjältar. Han skrattar och anfaller mig genom att kasta den ihopknölade lappen på mig ett antal gånger.

Och varje måltid är han motvilligt men litelite intresserad av vad det står på lappen den här gången.

Tio års övning etc

juli 10, 2016

Jag: Nu är det läggdags, upp på övervåningen! Sätt igång.

Arne får feeling och rusar upp. Bill och Bull rusar också.

Arne (väl uppe på övervåningen): Hon är hård ibland.

Bill: Skoja inte – hon är min mor!