Arkiv för september 2016

Septemberhjärta

september 27, 2016

Bull hade ett fantastiskt födelsedagskalas hos Pelle. En hel hord vilda barn krigade på gräsmattan med Nerfvapen. Pelle som initierad lekledare med militärröst och hela-handen-pekanden till barnens förtjusning. Jag, Nya och Arne som närvarande och fullt fredliga vuxna.

För mig känns det i hjärtat. På ett bra sätt. Det är klart att september i Pellehuset känns. Jag gick här med en alldeles nyfödd Bull medan Pelle flyttat ut och bodde hos sina föräldrar. Hur skulle det bli, tänkte jag då. Och jag gick här, ensam i hjärtat bland gula löv med en fyraåring och en tvååring när Pelle hade flyttat till lägenhet två år senare.

Nu får jag gå här med Arnes arm runt midjan. Nu får jag gå här glatt konverserandes Nya. Nu får jag stolt se min son i fullt umgänge med kompisar. Och nu får jag sedan lämna och åka hem till mig. Till mitt hem. Till hemmet ingen kommer att kunna önska ut mig ifrån. Det där nätta, ljusa som jag fantiserade om i september för åtta år sedan och i september för sex år sedan.

Sprickorna i hjärtat är ihoplimmade men ibland känns de. De känns i rädslan för att allt alltid är bräckligt. Det känns som att jag är mycket skörare nu än innan allt. 

Och sedan chansade han på verbformen av det också

september 26, 2016

Bull (läser): H O R. Hor?


Lösenordsskyddad: Vardagspepp

september 16, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Bussfrihet

september 14, 2016

Att för första gången släppa sin förstfödda fri på det enorma viset att hon ska åka buss från skolan och in till stan. Så småningom ska hon byta buss och fortsätta hem till Sunkradhuset. Inledningsvis får hon öva sig och landa hos mig på jobbet.

Jag instruerar att hon ska skicka sms när hon sitter på bussen. Det gör hon. Därefter går hon tydligen offline. Och jag, som smitit ner för att möta henne, hittar ingen rödhårig tioåring på busshållplatsen.

Inte svarar hon när jag ringer heller. Helvete! Var är hon nu? På en buss på väg till en annan landsända?

Men just som jag står där, mitt emellan busshållplatsen och jobbet, ringer min telefon. Nu står jag här nedanför ditt jobb! Är du där?! Men var kom du ifrån?!

Hon hade förstås klivit av där hon skulle och gått genom shoppingcentret samtidigt som jag passerade på utsidan. Det var inte mer med det. Och hon följer med mig upp på jobbet och dricker choklad när det är kafferast. Jag tittar på henne. Inte var det så många år sedan jag nästan fick hjärtinfarkt av att hålla henne från att äta upp lecakulorna i alla blomkrukor. Och nu åker hon buss själv.

Hjärtsmält

september 14, 2016

Apropå chansfrågningen så förklarar Bill att hon inte älskar A och därmed inte kunde svara ja.

Bill: Jag älskar dig och dig (pekar i tur och ordning på mig och Bull) och pappa och Nya och kissen.

Bull: Och jag älskar dig. Precis. Som. Du. Är. Jag vill inte ha någon annan storasyster. Du är perfekt! 

Det outforskade

september 13, 2016

I fredags var det skoldisco och jag får valda delar återberättade för mig.

Bill: A frågade chans på mig. Jag svarade nej.

Jag: Vad händer om man svarar ja?

Bill: …. (funderar)… Jag vet inte!

Antalet veckor mellan födelsedagar. Minst.

september 3, 2016

Bull (så frustrerad att han är gråtfärdig): Jag kan inte vänta till min födelsedag! 

Jag: Men nu är det ju jättekort tid kvar. Inte ens en vecka ju!

Bull (missmodigt): Det känns som att det är jättemånga veckor kvar. Minst femtifyra veckor! 

En del av lågtrycket

september 3, 2016

Jag har skrivit om att jag är i ett lågtryck som jag inte riktigt kan definiera. Flera olika beståndsdelar förmodligen. Möjligtvis är den gemensamma nämnaren att jag är 46 år och befinner mig på någon form av platå i livet.

För att om möjligt bearbeta detta har jag försökt stänga av censurfunktionen i hjärnan och, i min dagbok, försökt punkta ner diverse olika saker som känns jobbiga. Kanske kan jag utveckla dem i olika inlägg här i bloggen. Det vore nog nyttigt. Om jag lyckas få ihop tid nog till det.

En av sakerna är att jag har insett att jag nu inte längre är småbarnsmamma. Perioden då man går till jobbet med gröt i håret och trosorna bak och fram är faktiskt passerad. Tio år lång var den. Livet är inte längre kaosaktigt på samma vis. Jag kan inte längre berätta dråpliga historier ur verkligheten på kafferasten.

I stället är jag nu mamma till två individer. Två känsliga individer med egna tankar, funderingar, nojor, rädslor. Steget från ett barn som fortfarande måste hindras att äta snö till en person som har ett utvecklat socialt liv och kanske behöver vuxet stöd i relationsfunderingar har gått så fort att jag inte har hängt med.

Av gammal vana uppför jag mig ibland som att mina barn är mindre än vad de är.

Från min egen barndom minns jag plötsligt någonting. Jag minns de vuxna som man tyckte var jätteroliga när man var litet barn och som rätt vad det var inte var jätteroliga längre. Sådana som inte kunde möta en som person när man blev lite större. När man kom, glad i hågen, och trodde att det skulle kännas på samma vis som det gjort sommaren innan. Och så gjorde det inte det.

Tänk om jag är en sådan mamma nu. En mamma som fjollar sig när man inte längre tycker att det där fjollet är roligt. En mamma som inte möter mina barn på den nivå där de behöver bli mötta.

Det är inte längre så att man alltid kan fånga in dem i famnen och så blir allt bra. Man måste liksom vara mer själsligt närvarande. Tänk om jag inte klarar av det? Jag, med huvudet djupt nerstucket i min egen medelålderskris, mina funderingar på vad jag vill bli när jag blir stor och min kropps jäkla hormontjorvande.

Jag hämtar barnen på fritids och möts av ett kompakt klagande. Det är inte roligt på fritids längre, vissa skolgrejer är si, andra är så, gnäll, gnäll. Min egen magsyra puttrar igång. Fan, jag orkar inte, jag är trött, jag vill inte höra gnäll. Och vad är gnäll och vad är seriösa klagomål som jag borde lyssna på? Jag vet inte längre. Men jag borde väl lyssna, det är ju min roll som mamma.

Fast jag avskyr att umgänge inleds med gnäll faktiskt. Det suger all min energi och gör mig sur och snarstucken. Jag är också trött och hungrig nu. Hur mycket kan man kräva av sina barn? Kan man kräva att vi hjälps åt att hålla uppe modet på varandra? Kan man kräva förståelse för att föräldrar inte alltid orkar vara klagomuren?

Jag tar det hard core. Säger att om skolan och fritids är så eländigt som det verkar så kanske vi borde försöka byta skola? Händer det aldrig någonting bra på era dagar? Jag blir ju orolig när ni bara gnäller, orolig för att ni inte har det bra? Det låter ju så eländigt. Barnen dementerar direkt. De vill absolut inte byta skola, det är jättebra och jätteroligt där de går.

Efteråt undrar jag om jag varit för hård. Eller om jag varit bra.

En av sakerna som är jobbiga just nu är att jag måste fundera på min mammaroll. Hur är en bra mamma numera, i den här fasen? Är jag bra? Är min mammakompass rätt kalibrerad? Gör jag rätt? I ganska många år har jag varit trygg i mammarollen men nu är det som att jag har blivit befordrad, bytt tjänst inom samma ämnesområde. Och jag känner mig osäker.

Japp, mamma vet

september 2, 2016

Just nu en ganska typisk dialog med Bull:

Bull: Mamma! Vet du… (kommer på sig själv).. Haha! Nu sa jag det igen!

Jag: Haha, jo…

Bull skrattar gott åt sig själv. Samlar sig för att börja berätta.

Bull (ihopsamlad) Mamma… Vet du… MEN! HAHA! 

Jag: Ja…

Bull (kan inte komma ifrån det): Mamma… Vet du… Bobba Fett är ganska cool tycker jag.. 

Väl-digt

september 1, 2016

Ulrika frågar så rart under förra inlägget om allting är väl. Jag inser att det är tio dagar sedan jag bloggade.

Jo, allt är väl. Men det är också väldigt mycket. För mycket.

Jag har försökt få ner tankarna i flera inlägg men ingenting har blivit någonting. Någon sorts medelålderskris light ligger på botten och jag skulle vilja skriva någonting om att hur kan allting vara så bra och ändå är jag inte glad. Förmodligen är det till en del, och kanske till en stor del, hormonellt. Någonting har hänt i kroppen senaste två månaderna. Jag samlar åter vätska, jag sover dåligt och svettas på nätterna, jag är trött och trött och trött. Det är dags att gå till gyn och jag försöker boka tid utan att lyckas.

Samtidigt tänker jag också mycket på hur fort barnen växer, jag har någon sorts liten sorg i hjärtat över att de inte är mina småbarn längre. Bill har börjat mellanstadiet. Ännu har jag inte accepterat att jag inte längre vet allt av vad hon tänker på. Ännu har jag inte accepterat att jag behöver förflytta min mammaroll lite, glida till att vara en mamma för lite större barn. Jag måste hinna lyssna mer. Jag måste orka lyssna mer.

Och medan allt detta pågår har jag så fruktansvärt intensiva veckor. Numera vet jag att vuxenveckor där jag reser fyra av fem arbetsdagar blir för mycket. Ibland går sådant inte att styra, man får ta sig igenom. Se här ett sammandrag över hur livet ser ut:

Förra veckan: Måndag hemmadag på jobbet. Tisdag avresa 06.30, möten hela dagen, avsluta kvällen med promenad och yoga. Onsdag avresa 07.30, möten, hemresa vid 16, sträckkör fyra timmar hem, äter middag ute med Arne. Torsdag avresa för nätverksträff, kvällen slutar runt 23.30. Fredag gemensam frukost, fortsatt nätverksträff, hemresa, direkt avfärd för kräftmiddag hos mina föräldrar där också minstasyss med son är, de är hemma en vecka. Lördag fullständigt knäckt större delen av dagen men på kvällen drinkar på stan med minstasyss. Söndag hämta barnen hos Pelle, närvara på Fnattes födelsedagskalas, återlämna barn hos Pelle, köpa födelsedagspresenter till Bull, äta middag med föräldrar och minstasyss samt nästan förgås av familjeirritation.

Denna vecka: Måndag jobba, rusha hem, få barnen, bjuda familj ink minstasyss och son på middag (enda möjligheten innan de åker hem). Tisdag jobba och hinna med minstasyssumgänge på kvällen. Onsdag resa över dagen, åka hemifrån 08 och komma hem 21.30. Idag, överleva. Imorgon fira Arnes födelsedag Lördag avresa kick-off.

Nästa vecka: Måndag-tisdag kick-off. Onsdag Bulls födelsedag. Torsdag-fredag jobbresa.

Det finns inga som helst andrum just nu. Inga.