En del av lågtrycket

Jag har skrivit om att jag är i ett lågtryck som jag inte riktigt kan definiera. Flera olika beståndsdelar förmodligen. Möjligtvis är den gemensamma nämnaren att jag är 46 år och befinner mig på någon form av platå i livet.

För att om möjligt bearbeta detta har jag försökt stänga av censurfunktionen i hjärnan och, i min dagbok, försökt punkta ner diverse olika saker som känns jobbiga. Kanske kan jag utveckla dem i olika inlägg här i bloggen. Det vore nog nyttigt. Om jag lyckas få ihop tid nog till det.

En av sakerna är att jag har insett att jag nu inte längre är småbarnsmamma. Perioden då man går till jobbet med gröt i håret och trosorna bak och fram är faktiskt passerad. Tio år lång var den. Livet är inte längre kaosaktigt på samma vis. Jag kan inte längre berätta dråpliga historier ur verkligheten på kafferasten.

I stället är jag nu mamma till två individer. Två känsliga individer med egna tankar, funderingar, nojor, rädslor. Steget från ett barn som fortfarande måste hindras att äta snö till en person som har ett utvecklat socialt liv och kanske behöver vuxet stöd i relationsfunderingar har gått så fort att jag inte har hängt med.

Av gammal vana uppför jag mig ibland som att mina barn är mindre än vad de är.

Från min egen barndom minns jag plötsligt någonting. Jag minns de vuxna som man tyckte var jätteroliga när man var litet barn och som rätt vad det var inte var jätteroliga längre. Sådana som inte kunde möta en som person när man blev lite större. När man kom, glad i hågen, och trodde att det skulle kännas på samma vis som det gjort sommaren innan. Och så gjorde det inte det.

Tänk om jag är en sådan mamma nu. En mamma som fjollar sig när man inte längre tycker att det där fjollet är roligt. En mamma som inte möter mina barn på den nivå där de behöver bli mötta.

Det är inte längre så att man alltid kan fånga in dem i famnen och så blir allt bra. Man måste liksom vara mer själsligt närvarande. Tänk om jag inte klarar av det? Jag, med huvudet djupt nerstucket i min egen medelålderskris, mina funderingar på vad jag vill bli när jag blir stor och min kropps jäkla hormontjorvande.

Jag hämtar barnen på fritids och möts av ett kompakt klagande. Det är inte roligt på fritids längre, vissa skolgrejer är si, andra är så, gnäll, gnäll. Min egen magsyra puttrar igång. Fan, jag orkar inte, jag är trött, jag vill inte höra gnäll. Och vad är gnäll och vad är seriösa klagomål som jag borde lyssna på? Jag vet inte längre. Men jag borde väl lyssna, det är ju min roll som mamma.

Fast jag avskyr att umgänge inleds med gnäll faktiskt. Det suger all min energi och gör mig sur och snarstucken. Jag är också trött och hungrig nu. Hur mycket kan man kräva av sina barn? Kan man kräva att vi hjälps åt att hålla uppe modet på varandra? Kan man kräva förståelse för att föräldrar inte alltid orkar vara klagomuren?

Jag tar det hard core. Säger att om skolan och fritids är så eländigt som det verkar så kanske vi borde försöka byta skola? Händer det aldrig någonting bra på era dagar? Jag blir ju orolig när ni bara gnäller, orolig för att ni inte har det bra? Det låter ju så eländigt. Barnen dementerar direkt. De vill absolut inte byta skola, det är jättebra och jätteroligt där de går.

Efteråt undrar jag om jag varit för hård. Eller om jag varit bra.

En av sakerna som är jobbiga just nu är att jag måste fundera på min mammaroll. Hur är en bra mamma numera, i den här fasen? Är jag bra? Är min mammakompass rätt kalibrerad? Gör jag rätt? I ganska många år har jag varit trygg i mammarollen men nu är det som att jag har blivit befordrad, bytt tjänst inom samma ämnesområde. Och jag känner mig osäker.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv, Uncategorized

7 kommentarer på “En del av lågtrycket”


  1. Jag kan omöjligt tro att du som hela tiden analyserar dig själv empatologiskt och din roll i olika konstellationer skulle vara en dålig mamma. Kanske en dippande mamma men också en ovanligt toppande och levande mamma.
    Om jag får gissa vad som bidrar till att trötta ut dig så hade jag, om jag försöker sätta mig in i din sits, haft lite svårt att veta åt vilket håll framtiden ligger. Det verkar luddigt och svårdefinierat för dig att veta vad/var målen är. Om man inte vet vart man är på väg så kan man undra varför man jobbar så hårt. Och det går förstås inte att veta _hur_ man ska ta sig mot något om man inte vet vart och varför. Kanske?

  2. Ingela Says:

    Jag håller med Martin och Ulrika, du är alldeles säkert en bra mamma.
    Ett av mina barn har en förmåga att fastna i negativt tänk. Jag tror iofs inte på attraktionslagen, det är inte det… Men det är dränerande för både mig och honom föreställer jag mig.

    Jag började säga enkla saker som ”oj, det lät besvärligt att cykla så långt” när han klagade och direkt lägga krut på det positiva ”men vad hände när ni kom _fram_? Åh så roligt, jag önskar jag hade kunnat vara med!” och så styra in samtalet på det som var roligt. Han halkade tillbaka i de små negativa detaljerna, jag bekräftade att jag hört men lyfte genast upp något positivt, eller frågade på ett förväntansfullt sätt om något roligt, spännande, fint… Det fungerar för oss, nu kan han själv växla mellan ”det här gillade jag inte riktigt” till ”men det här å andra sidan var jättekul!”

    Jag tänkte på mig själv och min syster när jag bestämde mig för att lyfta fram det positiva. Hon hittar alltid saker att klaga på och det förstör nästan alltid hela hennes upplevelse, medan jag mer kan dela upp det i ”ok platserna var inte de bästa, men filmen var fantastisk!” Jag ville inte att han skulle gå genom livet lika missnöjd som hon.

    • Ingela Says:

      Ps, jag hoppas att jag inte lät alldeles outhärdligt präktig och beskäftig. Det är bara det att jag i dagarna går och funderar på en slags tonårsversion av det här tänket, nu när han går nian och hatar skolan, och jag får lyssna på det varje kväll. Han har Asperger och jag vet att skolan är jobbig, jag vill lyssna och hjälpa och ibland kan det mynna ut i något konkret men jag har just börjat fundera… För nu liksom ältar han varje kväll utan att vilja göra några andra anpassningar i skolan, och det går inte avleda honom på samma sätt. Vi måste komma ur det här att han somnar missnöjd och vaknar missnöjd…Jag tror jag måste ta upp det ett snäpp och bli bestämd, ”Jag vet att du hatar slöjden men nu har du ett år kvar. Det hjälper inte att älta det varje kväll, då tänker du ju på slöjden varje kväll”.

      Ursäkta, nu blev det långt om mina egna bekymmer – som egentligen även färgade min första kommentar.

  3. Christina Says:

    Åh vad jag känner igen mig. Vad är bara gnäll och vad är seriösa missförhållanden? Är jag kalibrerad till att vara förälder till de åldrar mina barn har? Jag grubblar också på detta, och saknar någon att diskutera det med :-(.

  4. Tudorienne Says:

    Shit alltså, förstår tankarna. Vad är gnäll och inte, den är inte lätt!
    Jag tror du är alldeles rätt som mamma. Tycker det var jättebra det du sa. Men oj vad utmanande det är alltså. Och läskigt att helt plötsligt känna att rollen förändrats så.
    En grej jag tror på är att fånga upp barnen med något. Hur man gör vet jag dock inte. Kanske egentid med ett barn. En mamma köpte en häst ihop med sin dotter, men hon hade bara ett barn.
    Men ett gemensamt projekt?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: