Arkiv för oktober 2016

Ett fall framåt?

oktober 27, 2016

Bull sitter vid köksbordet och har rört ihop glass och chokladsås till en härlig smet.

Bull: Det ser lite ut som bajs faktiskt! 

Jag: Nej. Det ser ut som chokladglass. 

Bull: Fniss! Det SER lite ut som bajs!

Jag: BULL! Man säger inte så vid matbordet. 

Bull: Jag vet. Det är bättre att säga skit i stället.

Lösenordsskyddad: Fortsättning

oktober 27, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Utvecklingssamtal

oktober 26, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Sorgen

oktober 24, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Idioter!

oktober 24, 2016

Det är texter som denna som får mig att vilja gå genom taket:


 

Alltså, skriver man någonsin så här till män? Så här liksom nedlåtande.

SBU. Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering. Tror ni för fan att jag är dum i huvet? Tror ni att jag har lyckats uppnå den aktningsvärda åldern av 46 år och fortfarande inte kan konsten att klä mig själv? På riktigt? Menar ni att det räcker med att jag slutar använda den tighta läderklänning som jag bär dagtid och oftast även nattetid? Tror ni ÄRLIGT TALAT att jag googlar och att detta är vad jag letar efter?

Simning, styrketräning, cykling, gymnastik och dans. Fan så bra ändå för oss väna, åldrande små fruntimmer. Det hade jag aldrig räknat ut på egen hand.

Texter som denna får mig att vilja medicindopa mig på rent jävla trots. Medicindopa mig, botoxa skiten ur varenda rynka, silikona vartenda bröst, lyfta vartenda ögonlock och byta ut alla kläder i garderoben till syntet, lack och läder.

 

 

Jävla hormonelände

oktober 21, 2016

I tisdags var jag äntligen till gyn. Hon tog inga blodprov för att kolla klimakteriestatus men kikade dock på mina äggstockar med ultraljud och tyckte att de såg ”lite gamla” ut. (Ett uttalande som fick mig att börja gråta direkt jag lämnade undersökningsrummet. Why? De har ju liksom gjort sitt jobb. Det är ingen katastrof.) Baserat på mina uttalanden om hur jag mår tyckte hon att jag kunde prova att medicinera och utvärdera om två månader hur jag mådde av det. Därmed fick jag lämna ämnesomsättingsprov för att kolla sköldkörtelfunktionen. Just in case.

Alltså, jag tycker verkligen att det är skitjobbigt att skriva om detta.

Klimakteriet – vilket jävla fult ord, till att börja med. Osexigt. Googlar man så hittar man massor. Man hittar lite mer sakliga beskrivningar, man hittar en massa naturmedel och en del hokuspokus. Man hittar allmänna hälsoråd om kost, motion och att inte stressa. Och man hittar bilder på gråhåriga, svettande tantiga kvinnor som jag inte identifierar mig ett jävla jota med.

Kanske är jag fysiskt några år före min tid i detta. Men inte så jävla mycket ändå.

Jag ser inte mig själv som någon gråhårig tant. Jag känner över huvud taget inte igen mig i den bild som presenteras. Jag känner mig inte som att det är en tomhet i mitt liv, som att jag är meningslös för att barnen flyttar ut. Jag är mitt uppe i jävla livet med barn som inte är särskilt stora. Jag behöver inte hitta någon mening, jag behöver få hjälp att orka med. Ta er förbannade avstressning och avspänning och mindfulness och kör upp den i röven, jag gör så gott jag kan på den biten och det räcker inte. Jag behöver inte hitta glädje i att odla rosor i någon jävla rabatt, jag behöver inte peppas att ”motionera nu när jag är i fasen i livet när jag har mer tid för mig själv”. Mer tid för mig själv, vad är det, går det att äta?!

Jag skulle tro att jag är i en fas där östrogen och progesteron minskar. Jag har förmodligen ägglossning då och då men inte alla månader. Fine.

Men jag mår i omgångar inte så jävla bra av det. Humörsvängningar – ja. Sover dåligt – ja. Men det värsta är att jag samlar på mig så förbannat med vätska. Det kan låta som ett litet problem men… det är det inte. Jag vill kunna använda mina vanliga byxor. Jag vill känna mig som vanligt i kroppen. Jag vill inte att mina lår ska se ut som konstiga, knöliga tantlår. Att få bort vätskan är liksom helt omöjligt. I våras gick jag ner till ungefär normal vikt och form igen men så hände någonting, oklart vad, och hipps vipps drog det iväg uppåt. Och detta helt orelaterat till vad jag äter, dricker och hur mycket jag rör på mig. Kick-off med jobbet, fyra dagar i ett väldigt varmt Madrid, gav mig tre extra kilo, hälften av dem är fortfarande kvar.

Min gyn tyckte att det verkade som att min kropp hade kommit helt ur fas. Hon trodde att det kunde hjälpa att styra upp menscykeln på hormonväg. Jag är beredd att pröva det. Men jag har förstås läst på och inser att om jag har otur går jag upp några kilo till i vätska. Några kilo till?! Och alla varningar man läser överallt utöver det förstås. Fan.

Och jo, jag skulle kunna klappa till beskäftiga tanter som säger att man inte ska ta några preparat och att det heter Övergångsålder för att det Går Över (Agnes Wold exempelvis – varför skulle du förstöra min bild av dig på detta vis?) Det må vara att det kanske skulle funka om man var gift och kunde dela vardagslivet med barnen med ännu en vuxen samt hade fått barn när man var 25 och barnen numera i princip hade flyttat ut. Men som det är nu… jag orkar inte! Hur fan ska jag få ihop mitt liv, som är nog pressat som det är, om jag dessutom ska vara så trött, sova så dåligt, svänga så i humöret och som grädde på moset växa ur mina kläder och bli jätteledsen över det. Det går inte att mindfulnessa under barnveckorna. Jag måste orka jobbleverera under vuxenveckorna. Det må vara att det Går Över. Men jag vill trivas med livet nu. Jag vill räcka till nu.

Jävla hormonelände.

Man skämtar inte med en Zombie Blaster

oktober 17, 2016

Bull dyker upp bakom mig när jag står i badrummet och försöker sminka över värsta morgontröttheten. Han är beväpnad med största Nerfzombieblastergeväret.

Jag: Skjut mig inte!

Bull: Jo…!

Jag skrattar frånvarande.

Bull skjuter.

Jag: AJ! Jag sa ju att du inte skulle skjuta mig.

Bull: Jag sa ju att jag skulle göra det.

Jag: Men jag trodde att du skämtade!

Bull: Jag skämtar aldrig.