Jävla hormonelände

I tisdags var jag äntligen till gyn. Hon tog inga blodprov för att kolla klimakteriestatus men kikade dock på mina äggstockar med ultraljud och tyckte att de såg ”lite gamla” ut. (Ett uttalande som fick mig att börja gråta direkt jag lämnade undersökningsrummet. Why? De har ju liksom gjort sitt jobb. Det är ingen katastrof.) Baserat på mina uttalanden om hur jag mår tyckte hon att jag kunde prova att medicinera och utvärdera om två månader hur jag mådde av det. Därmed fick jag lämna ämnesomsättingsprov för att kolla sköldkörtelfunktionen. Just in case.

Alltså, jag tycker verkligen att det är skitjobbigt att skriva om detta.

Klimakteriet – vilket jävla fult ord, till att börja med. Osexigt. Googlar man så hittar man massor. Man hittar lite mer sakliga beskrivningar, man hittar en massa naturmedel och en del hokuspokus. Man hittar allmänna hälsoråd om kost, motion och att inte stressa. Och man hittar bilder på gråhåriga, svettande tantiga kvinnor som jag inte identifierar mig ett jävla jota med.

Kanske är jag fysiskt några år före min tid i detta. Men inte så jävla mycket ändå.

Jag ser inte mig själv som någon gråhårig tant. Jag känner över huvud taget inte igen mig i den bild som presenteras. Jag känner mig inte som att det är en tomhet i mitt liv, som att jag är meningslös för att barnen flyttar ut. Jag är mitt uppe i jävla livet med barn som inte är särskilt stora. Jag behöver inte hitta någon mening, jag behöver få hjälp att orka med. Ta er förbannade avstressning och avspänning och mindfulness och kör upp den i röven, jag gör så gott jag kan på den biten och det räcker inte. Jag behöver inte hitta glädje i att odla rosor i någon jävla rabatt, jag behöver inte peppas att ”motionera nu när jag är i fasen i livet när jag har mer tid för mig själv”. Mer tid för mig själv, vad är det, går det att äta?!

Jag skulle tro att jag är i en fas där östrogen och progesteron minskar. Jag har förmodligen ägglossning då och då men inte alla månader. Fine.

Men jag mår i omgångar inte så jävla bra av det. Humörsvängningar – ja. Sover dåligt – ja. Men det värsta är att jag samlar på mig så förbannat med vätska. Det kan låta som ett litet problem men… det är det inte. Jag vill kunna använda mina vanliga byxor. Jag vill känna mig som vanligt i kroppen. Jag vill inte att mina lår ska se ut som konstiga, knöliga tantlår. Att få bort vätskan är liksom helt omöjligt. I våras gick jag ner till ungefär normal vikt och form igen men så hände någonting, oklart vad, och hipps vipps drog det iväg uppåt. Och detta helt orelaterat till vad jag äter, dricker och hur mycket jag rör på mig. Kick-off med jobbet, fyra dagar i ett väldigt varmt Madrid, gav mig tre extra kilo, hälften av dem är fortfarande kvar.

Min gyn tyckte att det verkade som att min kropp hade kommit helt ur fas. Hon trodde att det kunde hjälpa att styra upp menscykeln på hormonväg. Jag är beredd att pröva det. Men jag har förstås läst på och inser att om jag har otur går jag upp några kilo till i vätska. Några kilo till?! Och alla varningar man läser överallt utöver det förstås. Fan.

Och jo, jag skulle kunna klappa till beskäftiga tanter som säger att man inte ska ta några preparat och att det heter Övergångsålder för att det Går Över (Agnes Wold exempelvis – varför skulle du förstöra min bild av dig på detta vis?) Det må vara att det kanske skulle funka om man var gift och kunde dela vardagslivet med barnen med ännu en vuxen samt hade fått barn när man var 25 och barnen numera i princip hade flyttat ut. Men som det är nu… jag orkar inte! Hur fan ska jag få ihop mitt liv, som är nog pressat som det är, om jag dessutom ska vara så trött, sova så dåligt, svänga så i humöret och som grädde på moset växa ur mina kläder och bli jätteledsen över det. Det går inte att mindfulnessa under barnveckorna. Jag måste orka jobbleverera under vuxenveckorna. Det må vara att det Går Över. Men jag vill trivas med livet nu. Jag vill räcka till nu.

Jävla hormonelände.

Annonser
Explore posts in the same categories: Majaliv, Uncategorized

5 kommentarer på “Jävla hormonelände”

  1. Sara Says:

    Du kan få ett vätskedrivande preparat utskrivet som heter Spironolakton. Brukar funka bra när man samlar på sig vätska under menscykeln. Tycker absolut att du ska styra upp mensen med lite hormon! Och kombinera med vätskedrivande!

  2. Helga Says:

    Är inte insatt i ämnet alls och tror mig vara besvärsfri, men vad fan vet jag, det kanske är p-staven som invaggar mig i någon sorts falsk säkerhet.

    Men om jag ska dra någon parallell till mitt eget liv så är det antidepp som jag ju var väldigt skeptisk till. Och det verkar hjälpa. Kanske. Mamma påstår iaf att hon märker skillnad.

    Så prova. Ge medicinen en chans.

    Skrattade för övrigt högt åt ”tid för mig själv, vad är det, går det att äta?”. Jomen precis. De där jävla råden missar ju målet totalt.

  3. Elvira Says:

    Är äldre än du, fick sista barnet vid 41 och är rejält trött på snacket om ”det tomma boet och barnen som flyger ut” och ”tid för dig själv” när man i verkligheten har fullt upp med skolbarn och jobb och hela faderullan. Är också utled på alla bilder på gråhåriga kärringar som ska illustrera ”övergångsåldern”, dom ser ut att vara från min mammas tid! Har själv inte svettningar eller vallningar (hujedamig, vilket hemskt ord!) och sover ganska ok, men har pms-humör för jämnan och känner bra igen det där med att dra på sig vätska så att byxorna spänner. Rekommenderar också något vätskedrivande och hormonstyrande. Inte är du tant på många år ännu!

  4. stellashus Says:

    Förra året hade jag ingen mens på nästan ett år och åt sen tidigare antidepp, hade vallningar,sömnsvårigheter och var deppig. I och med att jag har en historia av deppiga perioder kombinerat med värre och värre pms så trodde både kvinnohälsan och jag på klimakteriet. Mådde bättre och fasade ut antideppet och mensen kom tillbaka inte varje månad men nästan, pmsen också med besked och svullnaden. en vecka av fyra känner jag igen kroppen.
    Jag avskyr det här att inte veta vad som är vad och hur det ska bli. 48 nu…
    Vad blev du ordinerad med? och sköldkörtelprovet var helt i sin ordning? När f-n ska jag ha tid till att läsa till klimakteriespecialist, ingen vet ju något verkar det som! Och så blir man hänvisad att själv prova ut en massa hälsokostpreparat – hallå svindyrt och okontrollerat. / Stella


  5. […] Nog är det väl jävla underligt ändå. Så här gick snacket när jag fick eländet utskrivet. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: