Arkiv för december 2016

Lösenordsskyddad: Kvällen före dan

december 31, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Men jag lyssnar på dina ord

december 30, 2016

Bill ska hjälpa Bull med hans platta men lyckas inte låsa upp den. Bull löser det hela.

Den lyssnar kanske inte på dina händer. 

Inför 2017

december 29, 2016

Mitt nyårslöfte inför 2017 är att blogga mer. Att blogga även om det inte känns som att jag har särskilt mycket att skriva. Jag vet ju nämligen att jag mår bra av det. Bra av att skriva, bra av att blogga.

Läste min reflektion över 2015 och där stod det att 2015 varit ett fantastiskt år. Jag kan inte säga det samma om 2016. Även bortsett från hur världen sett ut och uppfört sig så känns det som att min egen inre värld inte varit riktigt bra. Hur kan det vara ett tufft år när allt i ens närområde ändå är bra?

Det är väl så att jag, större delen av det här året, har kämpat med en tämligen mild men ändock närvarande mitt-i-livet-kris. Förklimakteriet som tvivelsutan är här har också skickat mig in i – eller möjligtvis bara förstärkt – andra tankar runt livet och tiden. Som att det går för fort. Som att jag är rädd för allt som kan hända. Som att jag är rädd för att inte njuta nog mycket att tillvaron som den är nu.

Någonstans läste jag att det egentligen är en bra sak att ha en mitt-i-livet-kris. Det betyder att man är i kontakt med sina känslor och tankar. Livet behöver betraktas och tänkas över med jämna mellanrum. Och att inte komma till insikt om tidens gång och alltings förgänglighet när man står mitt  i livet är inte alls bra.

Men särskilt roligt är det faktiskt inte.

Jag har skrivit betydligt mindre det här året. Tiden har inte funnits men framför allt är det nog rösten som inte riktigt funnits. Jag har inte riktigt hittat igen mig. Vem är jag nu när jag har allting jag önskade men ändå inte är strålande dansar-över-ängar-i-solsken-lycklig. Törs jag ens uttala att jag inte är riktigt glad. Men jag vet, som sagt, att jag egentligen mår bra av att göra det. Jag mår bra av att gno runt i min egen kris, rota i den, sortera ut den och komma klokare ur den.

Alltså är det vad jag ska göra. Skriva mer och inte ha så stora krav på att det ska bli bra eller vara rätt. Mitt löfte inför 2017.

Så här svarade inte forna tiders barn

december 29, 2016

Jag: Det får du inte.

Bull: Jag vill!

Jag: Din vilja sitter i skogen!

Bull: Men din vilja har gått vilse i skogen. Din vilja blir uppäten av en varg!

Lösenordsskyddad: Sociala undantag

december 28, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jultankar

december 27, 2016

Så är julhelgen passerad och jag sätter mig i soffan vid halv elva på kvällen efter att, rätt militäriskt, ha tvingat barnen i säng. Mina stora, älskade barn som jag helst bara vill ligga bredvid i sängen och krama just nu. Samtidigt som jag längtar efter lite tid för mig själv. Detta ständiga. Att vilja och samtidigt inte orka med. Att direkt man får lite lugn och ro sätta igång och längta. Att aldrig vara riktigt nöjd.

Fridsam jul och liknande uttryck är inte applicerbara på våra jular. Det är familjeumgänge med mina föräldrar och syskon och… jag vet inte men samtidigt som det är som det ska vara så är det ju krävande. Samtidigt som jag är tacksam och lycklig så är jag också irriterad på mig själv för att jag inte förmår bara uppskatta det. För att jag efter ett tag blir trött och irriterad och får spänningshuvudvärk. För att jag önskar att jag kunde vara liksom mer närvarande och förlåtande. Ibland känns det som att en för stor andel av tiden går åt till att söka mig utrymme där det inte känns som att folk kommer för nära. Som att jag rent fysiskt  behöver ha ryggen fri. Fröken Introvert. Som älskar sin familj men som samtidigt inte orkar med dem för långa perioder i taget.

Och där är jag nu när jag sätter mig ner med datorn i knäet och vill sammanfatta mina tankar. På att jag inte vill ha någonting annorlunda men att jag önskar att jag orkade med det bättre. Kunde, inom mig, ta in allting och liksom smeta ut det i lagoma doser.

Fast snart är det idag

december 23, 2016

Bull: Imorgon är det julafton.

Jag: Mm. Kul va?!!

Bull: Jo. Men det dåliga är… det är inte idag!

Dan före dan före dopparedan

december 22, 2016

Rörigt och osorterat men jag måste få skriva. När jag skriver för lite skriver jag sämre. Orden fastnar. Och jag ska ju producera ett antal julrim. Alltså måste jag få skriva igång mig.

Denna period före jul. Denna period före jul.

I år har jag egentligen inte särskilt stressigt på jobbet. Men det stressar mig. Kollegorna har mer och jag känner  ett krypande dåligt samvete. Det måste vara mitt eget dåliga säljarbete som gör att inte också jag… Oerfaren (fortfarande!), svårt område, lite missflyt. Jodå. Men också – och ändå – det krafsande dåliga samvetet. Jag borde på något vis ha gjort bättre ifrån mig. Borde vetat mer eller fattat att jag inte visste och bett om hjälp.

Ständigt detta samvete förresten. Ständigt detta samvete.

Jag vill så väl och det blir som det blir. Känner att jag inte är nog närvarande med barnen, inte nog jultindrig, inte nog lyssnande. Samvete som gnager över bristande läsövningar med Bull (men jag har läst!), bristande allt. Samtidigt som det självklara är… när skulle jag hinna det?! Vardagssakerna, matlagningen, undanplockningen, disk, tvätt, skolväskor och gympapåsar… Skulle jag göra allt sådant när barnen somnat efter kvällsfika, högläsning och egenpåhittad saga om hulken, robothulken, nerf-vapen och VR-glasögon? Det är klart det inte går. Det är klart jag är närvarande.

Beställd julklapp till Bill som ännu inte dykt upp med posten. Fan. Beställd progesteronkräm som ännu inte dykt upp med posten. Fan. Jävla posten.

Och över allting, svävande som ett skimmer av skiraste medelålderskris, Carpe Diem. Ser barnen sjunga i skolans julshow och njuter och gråter och gläds åt att jag faktiskt sitter där bredvid Nya och det känns inte det minsta konstigt utan bara bra. Sedan funderar jag över hur många decembrar till får jag sitta och se mina barn sjunga i skolans julshow. Rätt vad det är går de i högstadiet och tycker jag är töntig och vill inte sova i min säng. Allt går så fort. Njut för helvete, kvinna.

Julrimmen lyser med sin frånvaro. Hjärnan går i baklås.

Längtan

december 19, 2016

Bill: Om det är någon som längtar efter julafton så är det faktiskt jag. Det är allt vad barn tänker på just nu. 

Lever!

december 18, 2016

Jo jag lever faktiskt. Och saker känns nog rätt bra ändå. Denna helg har jag städat och julstökat från morgon till sent (typ i allafall) och nu är jag redo för mammavecka och kommande julafton. 

Anledning till tystnaden var att jag blev sjuk. Dunderförkyld. Det tog en hel vecka att bli som folk igen.

Just nu är detta min vy och snart är det sovdags.