Arkiv för februari 2017

Välkommen till mitt klimakterieliv 2

februari 27, 2017

Söndagen tillbringade jag och Arne (alldeles ensamma, utan barn, mirakel!) i skidbacken. Det var soligt och svinkallt och fint. Jag fick åka försiktigt pga rejält ont i ryggen (promenad på löpband, en timme i iskall bil och sedan ingen möjlighet att mjuka upp det hela pga arrangör till nätverksträff har satt sina onda spår) och åkte inte jätteförsiktigt vilket resulterade i att jag kraschade rejält. Lyckligtvis en krasch där jag inte alls gjorde illa mig. Åkte i våldsam fart först på höften, sedan på magen och tumlade sist huvudstupa ut i flera decimeter mjukt fluff. Det kändes som att ha gått igenom en tivoliattraktion när jag torkade snön ur ansiktet.

Vid lunchen kände jag att jag hade ont i lillfingerleden. Eftersom min kropp numera reagerar konstigt och hormonellt på det mesta tänkte jag direkt och katastrofbenäget ålderskrämpor, förmodligen reumatismliknande elände. Jag satt där och klämde på min onda lillfingerled och utredde hur mycket jag kunde böja fingret och kände mig orolig över detta snabbt framskridande åldrande.

Arne hävdade att jag ju faktiskt alldeles nyss hade kraschat och förmodligen gjort illa handen. Jag hävdade att jag inte hade gjort illa mig alls.

Men jag vaknade imorse med svullet finger som nu också var lite missfärgat. Hurra!

Skidskada. Inte ålderskrämpa.

Annonser

Ett dygn senare

februari 21, 2017

Ett dygn tog det.

Det faktum att jag har gråtit litervis över att se helt galen ut i skallen måste ju ända säga någonting om mitt liv. Att det är väldigt bra eftersom jag har så mycket energi att lägga på mitt hår. 

Jag har varit så arg på min frissa. Hur kunde hon?! har jag snyftat framför spegeln. Och som det var klippt – med liksom långa strottar överallt – gick det inte ens att sätta upp det med hårspännen. Jag försökte. De ramlade loss. 

Tommy Nilsson, min mamma på 80-talet eller eventuellt en rotborste. Dessa tre stylingar har jag lyckats med idag. Trots att jag är på jobbresa. 

Sedan tog jag mitt förnuft till fånga, gick in till närmsta frisör och sa HJÄLP!

Ett dygn tog det.  Nu är jag klippt en andra gång och börjar inte gråta när jag ser mig i spegeln. 

Välkommen till mitt klimakterieliv

februari 20, 2017

Jag går till min fina frissa som klippt mig i femton år. Hon frågar hur hon ska klippa denna gång. Jag har inte den blekaste. Hon föreslår en sak. Det låter inte bra. Hon föreslår någonting annat. Det låter inte bra heller. Jag vill gå därifrån och börjar gråta.

Hon klipper. Vi pratar. Hon stylar. Jag ser ut som Tommy Nilsson.

Jag börjar nästan gråta. Säger att det här känns jättekonstigt. Hon duschar ner hela stylingen och fixar om. Säger att nu är det mer Mia Farrow och att jag kan gå hem och känna på det och komma tillbaka om det inte känns bra. Det känns bättre.

I två minuter.

Jag tar selfie ute på gatan och börjar gråta.

Speglar mig på jobbet och blir vansinnig. Det här är någon sorts hockeyfrilla och den är hemsk. Jag vill lägga mig ner på golvet och sparka på saker alternativt hämta kontorssaxen och fixa eländet själv.

Ringer till frissan och säger att det här går inte. Har någon sorts förhoppning om att hon ska kunna klämma in mig redan idag. Resten av veckan är jag nämligen bortrest.

Nästa klipptid är åtta dagar bort.

Vem ska trösta Knyttet

februari 15, 2017

Nej, jag tror inte att jag behöver äta antidepp. Jag kan börja med att säga det. Dels för att mina ledsna känslor faktiskt har en riktning, en orsak. Dels också för att det inte alltid känns så här. Det gör det inte. Jag är glad också, jag ser ljusa saker.

Men den här tiden vi lever i gör mig så ledsen. Inte kan man bara låta bli att ta in omvärlden. Det finns orsaker att vara ledsen. Klimatet, Trump, extremhögern, näthatet.

Allt detta snyggt kombinerat med en period i livet då man måste vänja sig vid tanken att man inte är odödlig. Att ingenting är evigt och att allt förändras. Det är ett stort skifte helt enkelt. Rent objektivt så vet man ju detta, men att verkligen förstå det är en annan sak.

Om det hade känts som att världen går åt rätt håll, att det händer bra saker, då hade den egna medelålderskrisen varit lättare att hantera. Tankar på att världen blir bättre medan barnen växer upp. Nu känns det tvärt om. Vad är det för trender vi ser? Vad kan jag själv göra för att förändra? Vad är det för värld vi skapar åt våra barn?

Jag skulle vilja att någon bara talade om för mig att allt kommer att bli bra.

Lösenordsskyddad: De goda människornas tystnad

februari 15, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: