Arkiv för maj 2017

Lösenordsskyddad: Fröken Stök

maj 28, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kärleken

maj 28, 2017

Bull vill sova över hos hjärtevännen G som bor två hus bort. Det är klart att jag inte kan neka men egentligen vill jag inte. Arne har sovit hos oss hela veckan men denna kväll gör han inte det och helst vill jag sova bredvid Bull. Så är det numera. Det är jag som sover bredvid Bull, inte Bull som sover bredvid mig.

Jag skickar iväg en tandborstad, pyjamasklädd pojke efter att jag kramat honom hårt i hallen. Två timmar senare ringer det häftigt på ytterdörren och när jag kikar ut genom köksfönstret står där en pyjamasklädd figur och vinkar med ena handen. Sömnen har inte velat komma. Hjärtat exploderar av kärlek.

Han kramar mig i sömnen. På morgonen sitter han i min säng och tittar på mig. Ögonen blir rödkantade och plötsligt rinner det över en tår som han torkar bort. Senare vågar jag fråga. Varför blev du rörd när du såg på mig imorse? Ibland blir det bara så, svarar han.

Det enda vi har är tid

maj 27, 2017

Det enda vi har är tid. Min mellanstadielärare sa så och et var nog det vettigaste han lärde mig. En högeligen slarvig lärare som inte på hela mellanstadiet öppnade religionsböckerna men som ofta lät oss ha långa, vindlande diskussioner på lektionstid. Och om man sa att man inte hade tid med någonting svarade han alltid likadant. Det enda vi har är tid. 

Det tänker jag på denna kväll när jag önskar att jag orkade stanna uppe hela natten. Barnen som somnat och jag som äntligen har ett lugn i kroppen. Hemkommen från exmakens vårfest där jag och Arne varit nyktra föräldrar som åkte hem först av alla med bilarna fulla med barn.

Där har jag stått på min gamla gårdsplan denna kyliga majkväll. Hand i hand med Arne.

Det enda vi har är tid och det är upp till oss att välja hur vi använder den. 6 år sedan jag flyttade härifrån. Ikväll väljer jag att vara här och det känns bra. Det känns också mycket bra att få åka hem.

Maj

maj 24, 2017

Ute lyser äntligen solen och luften är en aning ljum. Långhelg väntar.

Jag springer intensivt i mitt liv. Saknar skrivartid så det värker. Tänker att det jag skriver ofta har mollklang medan många saker ändå känns som dur. Det är mollklangen jag behöver uttrycka eftersom den inte får plats i det dagliga.

Mycket går i dur och jag önskar att jag hann landa det mer. Ofta sitter jag mitt i någonting och tycker att det är roligt. Jag minns bara inte känslan efteråt när jag är trött och sliten och mest bara längtar ensamhet.

Men nu tar jag min cykel och ger mig av hemåt. Nu är det vår, nästan försommar, och lediga dagar. Kanske kan jag stjäla mig lite datortid av ungarna för att skrivtänka lite också. Om jag har tur.

Hur det blev

maj 19, 2017

Nu ser jag ut som vanligt i håret igen. Min normala frisyr, asymmetrisk och lite tuffare. Det känns skönt.

Men själva frissabesöket blev spänt. Hon var rejält nervös. Jag har klippt mig hos henne i närmare femton år, det brukar vara skrattigt och avspänt, som att träffa en vän. Nu var det inte det. Hon tackade för förtroendet att få fortsätta trots att det blev som det blev sist. Jag var snäll och sa ungefär att nästa gång jag får för mig att prova någonting annat än det vanliga, så stoppa mig. Inte för att det riktigt var på det viset. Men ändå.

Så hon klippte och det blev bra. Och sedan tog hon förstås fullt betalt. Det har jag surat över sedan dess. Förra gången tog hon fullt betalt och sedan fick jag betala fullt hos en frisör till eftersom jag grät varje gång jag såg mig i spegeln och hon inte kunde skaka fram en tid förrän om åtta dagar. Någon liten kompensation hade behövts. Om inte rabatt så att åtminstone skicka med någon hårpryl. Vad som helst. Testförpackning på schampo, en hårklämma, bara någonting. Jag tror inte att hon förstod det.

Nu ser jag ut som mig själv igen men är inte helt säker på att jag ska gå tillbaka nästa gång. Frisörbesök ska ju vara lyx, de ska inte kännas som en omgång hos familjerådgivningen.

Ännu bättre än frisyren är dock min hals. På riktigt. Det värsta med all vätska som jag samlade på mig var att jag även fick tanthals. En rynkig kalkonhals. Jag har varit så himla ledsen över detta. Men nu, när vätskan börjar släppa, börjar halsen se ut som vanligt igen. På två dagar har den gått från tanthals till vanlig hals.  Glad som en lärka är jag över detta. 

Måndagsedge

maj 15, 2017

Idag ska jag klippa mig. Med tanke på hur det blev sist känns det rafflande.

Det enklaste vore kanske att byta huvud med någon.

Renoveringsprojektet

maj 9, 2017

Jag fick en fråga om hur det går med renoveringsprojektet – dvs klimakterierenoveringen av Maja.

Jodå. Det går faktiskt äntligen åt rätt håll. Phu.

Kort beskrivet så här. Efter att jag slutat med östrogen utan att märka ens en miniliten positiv effekt av det insåg jag till sist att jag förmodligen hade skyhögt för mycket cirkulerande östrogen och att det var orsaken till att jag pendlade så förbannat mycket uppåt i vikt. Några veckors avhållsamhet från alkohol samt östrogensänkande mat (läs broccoli!) samt högre dos och starkare progesteronkräm gav till sist effekt. Därefter har jag kunnat börja jobba på att få bort överskottsvätskan ur kroppen. Och nej, det är inte som min gyn tror, så att man till sist bara kissar ut den. Överskottsvätska fastnar, blir trög och blir till sist hård. Det blir liksom stopp i systemet och den måste masseras bort. Vilken aha-upplevelse för några veckor sedan när jag plötsligt förstod att anledningen till att brösten ökat i storlek och var ömma konstant var att det var stopp i systemet som kunde masseras bort. Två kilo från bröst och mage försvann på bara några dagar. Plötsligt, strax innan fjällen, kunde jag knäppa mina skidbyxor igen.

Det här med hormoner alltså. Jag hoppas att jag är på rätt väg nu. När jag levde ihop med Pelle kunde han ha någonting som jag kallade Mekanisk Depression. Det var när något objekt han pysslade med inte fungerade som tänkt och han inte ännu hade klurat ut varför. Mekanisk Depression innebar att Pelle gick in i sig själv, verkade sur och konstant funderade på vad det var som orsakade problemen. Det senaste halvåret har jag haft Mekanisk Depression över hur min kropp fungerar. För tillfället känns det som att jag har fått koll på läget.

 

Nordalsfjället

maj 9, 2017

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från fjällen. Andra gången för fjällsemester tillsammans med Arne och hans döttrar. Tre hela dagars skidåkning.

Det största på resan var klättringen upp på Nordalsfjället. Bill har tjatat sedan förra våren. När får jag klättra upp på Nordals?! Och nu är det så att den klättringen inte på något vis är inom den familjemässiga komfortzonen. Nordalsfjället ligger utanför det kontrollerade skidområdet. Där finns den legendariska Nordalsbranten, där kan det gå illa om man väljer fel väg (så nerför branten skulle vi INTE). Och har man påbörjat klättringen måste man fortsätta, det går inte att vända halvvägs.

Alltså har jag sagt att vi får se. Det får inte vara lavinfara, det måste vara sikt och får inte vara flatljus. Du måste orka och dessutom måste det vara okej för övriga i sällskapet att vi är borta en timme på egen hand.

Den andra skidåkardagen yppade sig tillfället. Fem ur vår lilla grupp på åtta gav sig iväg på äventyr.

När man klättrar upp på Nordals måste man bära skidorna. Själv har jag en ryggsäck med skidfäste för mina skidor. Jag vågade inte låta Bill bära sina på axeln när hon skulle klättra utan valde att bära dem åt henne. Det lär jag för övrigt inte göra om, att ta mig upp med så mycket extra tyngd var värre än jag hade tänkt mig, jag var nära att kräkas några gånger på vägen upp. Bill och Tjatte drog iväg som två bergsgetter med bara stavarna medan jag och Arne agerade sherpas åt dem.

När jag väl kom upp dit där skidåkarna njuter en stund innan nerfärd syntes inte Bill och Tjatte till. Jag som hade förväntat mig två ungar med krav på dryck och en chokladbit. Jag ringde. De hade gått ytterligare en bit och var på fjällets topp. En rusig Bill hojtade att det var fantastisk utsikt, kom upp! Jag svarade att jag orkar inte gå en enda meter till, ni får komma ner. En stund senare kom två glada brudar galopperande med stavarna i händerna.

Åket ner var fantastiskt. Hela upplevelsen var fantastisk. Det är svårt att smälta att den lilla unge som jag lärt upp i skidbackarna numera klättrar upp och tar sig ner på sådana ställen som är omskrivna  och omtalade av riktiga skidentusiaster.

Nästa gång får hon dock bära sina egna skidor.