Arkiv för juni 2017

Nu så!

juni 30, 2017

Nu är de värsta måstena gjorda och skrivbordet är städat – så städat som ett Majaskrivbord kan bli. Nu väntar en drink på stan med Arne och sedan cykling hem för att grilla middag.

Sju år efter ödessommaren 2010 – där fredagen innan semestern innebar att jag och Pelle började krisa medan jag fortfarande var kvar på jobbet – njuter jag av enbart uppskatta ledighet. Njuter jag av att tanken på tomma dagar inte ger mig ångest.

Konstigt nog minns jag också alldeles glasklart hur jag gick hem på semester 2008. Vad jag hade på mig (svart, ärmlös mammaklänning och alldeles nya, svarta sandaler som lämnade tårna fria), hur magen kändes, att vi blev bjudna på middag den kvällen, hos vem och vilken mat vi blev bjudna på. Kanske hade jag då ännu en liten förhoppning om att Pelle inte skulle dra.

En kollegas dotter ska fjällvandra ensam och kollegan ojar sig över detta, kan inte förstååå varför dottern vill gå ensam, hon kunde ju åtminstone ta sin syster med sig. Men jag förstår precis. Speciellt nu efter de senaste röriga veckorna förstår jag exakt. Tänka sig fjäll och att vandra i sin egen tystnad.

Men drink med Arne är inte dumt det heller.

Innan semestern

juni 30, 2017

Sista juni, sista dagen innan semestern. Jag cyklar till jobbet, det är lite blåsigt men klarblå himmel och solskenet är varmt. I väskan en klänning och den långa koftan jag köpte igår i ett anfall av kombinerad tröst- och snart-är-det-semester-shopping. Jag har målat naglarna och plockat på mig mina tåringar.

Den här semestern vill jag mest av allt hinna ikapp mig själv. Stressa ner, hinna tänka, hinna känna in. Hitta mina egna ord igen.

När jag kommer tillbaka efter sommaren ska jag byta kontor. Aldrig tidigare har jag varit nio år på en arbetsplats. I det här kontoret har jag varit gravid, äktenskapskrisande, småbarnsmor, nyskiljd, singel, förälskad, dejtande, kär. Jag har gråtit, jag har skrattat, jag har haft sex på skrivbordet. Även om det är en liten förändring tror jag att kontorsbyte kan ge energi. Kanske kan jag äntligen känna mig som en erfaren anställd, inte som en rookie.

Men först semester. Och jag har köpt blingiga flipflops som var lite för dyra även på rea och som säkerligen ger mig skavsår men som får mig att känna mig somrig.

Fröken flodhäst

juni 27, 2017

Idag har jag gått upp ett halvt kilo till. Ett halvt kilo vätska till.

Nu är det 2,5 kg på två veckor och precis allt som jag lyckats bli av med under våren har min kropp bestämt sig för att lägga tillbaka. Jag känner mig som en flodhäst. Fan också. Fan, fan, fan, fan också.

Man kan inte ens tröstshoppa kläder.

Festfest…

juni 27, 2017

Ska jag säga vilken sorts fest jag trängtar mig blå efter att få gå på? Jo den sortens fest där man är bjuden med sin respektive och där det är så mycket folk att man kan tillbringa hel kvällen ifrån varandra och ha kul på respektive håll och bara tanka närhet och lite flirt ibland. Den sortens fest där man inte sitter pall någonstans hela kvällen, utan den sortens fest då man rör på sig och umgås i skiftande konstellationer. Den sortens fest då man får klä upp sig eller ut sig. Gärna den sortens fest som innebär att man så småningom kommer att dansa också, men jag vet att det är överkurs.

Det är fyra år sedan jag sist var bjuden på en sådan fest och då hade jag inte det minsta kul eftersom jag var där som singel och avlägsen bekant och alla andra  hade någon. Hela den festen gick åt till att inte verka ensam. För övrigt har jag inte varit bjuden på någon sorts fest alls de senaste fyra åren faktiskt. Om man undantar sådant man gör i jobbet, men sådant räknas inte.

Jo, jag skulle ju kunna ordna själv. Jag borde ordna själv. Det händer att jag leker med tanken på en inflyttningsfest så här efter ett antal år i huset. Det händer att jag leker med tanken på gamla vänner och nya vänner. Det händer att jag leker med tanken på födelsedagsfest. Men jag vågar inte. Bränd av den där födelsedagen då ingen kom. Tänk om man ordnar fest och ingen kommer.

 

Juni

juni 26, 2017

För ett år sedan denna känsla, samma känsla.

Min lilla gräsmatta är oklippt och rabatten är en ogrässamling. Årets kalla maj såg till att ingenting kunde göras och sedan juni brakade lös har det inte funnits en sekund över.

Hur kan det inte finnas sekunder över? Nu har allt grott ihop hemma. Tvätten otvättad sedan två veckor, grejer precis överallt, damm och skräp och sand.

Varje år likadant. Jag tror att jag ska kunna fixa det med planering men det går inte. Bills födelsedag, skolavslutning, första träff med övernattning i dubbelrum med nya utbildningen/mentorsnätverket knäcker mig totalt. Och barnen som har sommarlov och vill vara uppe på kvällarna och måste tas om hand på luncherna.

Men jag har en klok kropp. Jag är inte den som kan pressa mig över gränserna. Kroppen blir trött, huvudet hänger inte med, jag domderar för att jag varken orkar eller har tid med tjorv. Jag är ingen vän kvinnofigur som tar hand om allt och sedan faller död ner. Det råder knappast några tvivel om att jag är utmattad nu, att denna arbetsvecka fram till semestern blir det till att släpa sig fram på hörntänderna. Även detta år kommer det att funka, jag kommer att orka utan att gå in i en vägg.

Det är bara lite sorgligt att inte hinna njuta av allt. Av häggdoft, elvaårsdag, skolavslutning, midsommarfirande. Att inte andas in det och känna lyckan kvillra inombords. Att snarare pricka av sak efter sak på en lista, check, för att till sist lättad ramla över mållinjen in i juli.

Lösenordsskyddad: Kalas

juni 26, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Traditionsenlig försommar

juni 16, 2017

Bills födelsedag i måndags och idag skolavslutning. Precis som alla år är jag så splittrad och stressad att jag… att jag tar på skygglappar. En sak i taget, jobba undan, nästa sak. Och vad jag önskar att jag kunde uppleva födelsedag och skolavslutning utan att mestadels känna stress och nervositet. Viktigast av allt, att båda barnen får det som de behöver av mig. På skolavslutningen hålls det avslutningstal och fika i respektive klassrum. Båda barnen vill ha mamma hos sig. Jag springer mellan och gör mitt bästa för att vara på två ställen samtidigt. Det går ganska bra. All ork och kraft går åt till detta – att se båda barnen lika mycket och så att de inte känner att jag inte fanns där för dem. Att andra människor vill prata med mig, att mina föräldrar är där och att min pappa envisas med att prata om saker för att föra konversation gör mig bara irriterad. Jag orkar inte ta in.

Jag som älskar försommar. Ljuset, den skira grönskan, doften av hägg. Hela tiden missar jag den. När jag sitter en ensam stund i bilen och kör in till stan är jag en blandning av gråtfärdig och irriterad utan att ens veta varför. Vad jag behöver är nog timslånga promenader i mjuk kvällssol tills dess att tankarna stillnat och andningen landat i magen.