Arkiv för november 2017

Morgondialog

november 21, 2017

Vardagsmorgon och kontroll av att alla inblandade har fått på sig alla nödvändiga kläder.

Jag (till Bill): Har du sockar på dig?

Bill: Jag har alltid sockar på mig!

Jag: Inte när du sover.

Bull: Och inte när du är barfota! 

Annonser

Lösenordsskyddad: Och diverse

november 6, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Stress

november 6, 2017

Jag. Är. Så. Stressad.

Just denna vecka måste jag göra någonting som jag vanligtvis inte gör. Jag måste resa på en barnvecka. Inte lite resande heller. Tisdag – fredag är jag på annan ort medan barnen är hos Pelle. Jag har stressat över detta i flera veckor. Vet att barnen inte kommer att vara nådiga, vet att det kommer att ta tid och evighet innan vi är i balans med varann. Vet också att jag själv kommer att bli tröttare och behöva vila mer samtidigt som omgivning och framför allt barn kräver att jag anstränger mig mer och inte mindre.

Detta är jag helt kukjävla jättestressad över.

Och ja, jag vet att det egentligen är en petitess. Men novembermörkret gör som alla år, det gröper ur min själ. Inte bara blir jag trött och stressig. Jag blir ledsen och ett rov för katastroftankar i stort och smått. Världsfreden, Nordkorea, Syrien, Trumpen och klimatet. Rädsla för att förlora någon och rädsla för att själv bli sjuk.

Jag behöver styra upp livet hemma. Barnen behöver hjälpa till lite mer. Just nu känner jag mig faktiskt som en betjänt åt ett par paschor. Två paschor som nådigast kan släppa dator, plattor och TV en stund för att komma och äta för att sedan tjata om att direkt få lämna bordet igen. Två paschor som lämnar smulor, skor, kläder, godispapper och saker precis överallt. Och så en extra paschig Bull som faktiskt varit rätt utstuderat småjävlig de senaste veckorna. Letar upp mina ömmaste punkter och bearbetar dem effektivt. Jag reagerar som en mamma gör när den minsta ungen uttrycker missnöje – jag försöker lösa situationen och tror att jag på något vis har förfördelat honom. Utan något som helst resultat förstås – ungen blir bara avigare.

Det är dags att sätta lite värde på mig själv igen. Det är dags att uttrycka att mammor också har en vilja, ett känsloliv, en rätt till andrum. Det är dags att inte bli upprörd och ledsen direkt mina barn yttrar någonting som kan tyda på oro.

Det är dags att andas med magen.