Arkiv för februari 2018

Lösenordsskyddad: Vardagslivsstressen

februari 12, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Läsning

februari 3, 2018

I november, på Bulls utvecklingssamtal, blev jag chockad. Jag tyckte ju att det gått bättre med läsningen. Läsläxorna gick lätt och jag hade förväntat mig… att få höra att vi var på banan. I stället fick vi höra att de här övningarna, de görs med barn på vårterminen i ettan. Bull gick höstterminen i trean.

Jag gick hem och hade ångest en hel helg. Hade ångest och analyserade. I mina ögon är skolan diganoskåta. Det måste finnas en diagnos, en benämning som en förklaring till att läsningen går trögt. En gång råkade Pelle nämna ordet dyslexi i samma mening som han nämnde sig själv och sin far. Varken Pelle eller hans far har dock någon diagnostiserad dyslexi. Läs- och skrivintresse har inte funnits, det är solklart. Men i mina ögon är det inte självklart vad som är höna och vad som är ägg. Skolan hävdar att om man tycker det är svårt att läsa så läser man inte. Jag menar att om man inte läser så blir det svårt att läsa. Skolan, det lyser igenom, tycker att jag är en mamma som förnekar att min son kan ha dyslexi. Jag hävdar att Bulls problem har andra orsaker. Bull läser inte för att han inte läser. Bull har bestämt sig för att han inte vill läsa och då läser han inte. Precis som att han har bestämt sig för att han inte gillar grönsaker – och då gillar han dem inte oavsett om de smakar bra eller dåligt. Svårt att beskriva men så på pricken likt hur Pelle fungerar, eller åtminstone fungerade när han var yngre.

Jag analyserade och tänkte efter hur det funkat med läxorna. Ungen har ju läst hur lätt som helst. Tills jag insåg att han helt enkelt lärt sig texten utantill redan på genomgången i skolan. Inte läste han! Han bara rabblade upp ur minnet.

Alltså gick jag på stan och köpte en betydligt svårare bok (för åldern 9 – 12 år). När helgen var över pratade jag allvar med Bull och talade om att han måste bli bättre på att läsa. Talade om att om vi inte får ordning på detta så misstänker jag att skolan kanske vill att du går om en klass, att du går om trean igen. Och det vill du kanske inte? Det ville inte Bull så då bestämde vi att vi skulle läsa en kvart i boken varje dag. En kvart och för varje läst sida så skulle han få fem kronor. Deal.

Från början utkristalliserade sig problemen. Vid första försöket var det frustration, slit i håret, gråt och jag kan inte!!! Sedan körde han samma stil som med läxorna – han chansade på vad det skulle stå. Men här funkade det förstås inte, texten var alldeles för svår. Det gick inte att komma runt, man var faktiskt tvungen att läsa. 

Det gick förvånande fort att vända skutan. Några veckor senare mailade jag Bulls fröken, talade om vad vi höll på med, skickade en bild på sidan vi just läst och skrev att jag tyckte att han behövde svårare texter i skolan, texter som tvingade honom att faktiskt läsa.

Någonstans här kan man tycka att jag kunde få lämna tillbaka stafettpinnen. Nu är det bevisat att Bull inte har dyslexi och att metodiken med för enkla texter inte funkar.

Men nej. Skolan harvar på med samma IQ-befriade bok där Bull lär sig texten på fem minuter och sedan rabblar utantill. Fröken svarar till mig att han behöver öva på sitt läsflyt och därför får han fortsätta med nuvarande bok.

Dessutom visar det sig att Bull döljer sin läsförmåga i skolan. På en direkt fråga svarar han att han dels får scenskräck och stakar sig och dels inte vill visa att han läser så bra som han gör – för då kan han ju få svårare uppgifter.

Vad är det för fel på skolan? Det är som att vi inte lever på samma planet. Jag har försökt förklara, så många gånger, hur Bull funkar. Trots allt har jag både fött honom och umgåtts med honom i ett antal år. Jag fattar att det är många barn i en klass och att det är svårt att sätta sig in i alla. Men ändå! Om ni bara lyssnar lite på vad jag säger så behöver ni inte ens försöka sätta er in i honom.

Det går inte att gulla Bull till att göra någonting han inte vill göra. Det kommer inte plötsligt att bli roligt och rulla av sig själv för att man har gullat honom nog långt. Bull må vara liten och söt men han är inget småbarn. På honom biter bara rejäla argument. Man behöver kunna läsa för det är så man hämtar information (om spel). Man behöver kunna skriva för det är så man delar information (i chatt i spel). Läsning blir inte roligare för att man får göra den på dator, så lättledd är han inte, läsning är exakt samma sak oavsett var man läser. Alltså är det bara att läsa. Roligt eller inte roligt.

Nu, idag, när vi suttit hemma precis hela dagen och Bill har haft migränanfall har jag med förtjusning iakttagit hur Bull chattat. Han skriver med folk i minecraft. Läser och skriver. Hela tiden. Skolan skulle fan kissa på sig av förtjusning om de såg honom. 

 

Januari kom och gick

februari 1, 2018

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. 

När jag var tonåring hade jag existentiell ångest över de orden. Nu springer dagarna och jag försöker hinna med att känna att de är livet. Och vilket himla liv sen, som Pelle sa.

Ibland brukar jag säga att jag unnar mig att klaga. Så har det känts, efter barnlöshet och äktenskapskris och när man vet att man egentligen inte har mycket att klaga över. Men att det ibland är skönt att få gnälla lite. Liksom avstressande.

Men när det hände så sorgliga saker i min omvärld i höstas och även om de inte drabbade mig personligen så fastnar klaget i halsen. Jag klarar inte av att unna mig att gnälla, jag har inget att klaga över. Det är bara lite mycket just nu. Bevingade ord.

Arne fick lunginflammation i mitten av december och är inte på banan ännu. Bill har mykoplasma och har i princip varit hemma från skolan i tre veckor. Eller om det är fyra. Bull har hostat rejält i två veckor men verkar vara bra nu. Jag har hostat sedan julafton och piggar fortfarande upp mig med att hosta tills jag kräks morgon och kväll. Igår körde jag och Bill 60 mil för röntgen av Bills hand, den som hon fick operera för tio år sedan. Allt detta är livet och ingenting att klaga över.

När vi kommer hem vid pass åtta på kvällen väntar Bull och läggning, diskmaskin, tvättmaskin, snö att sopa och urstädning av dagens fikakorg. Jag tänker på kärnfamiljer och på hur det hade varit att dela detta med en annan vuxen på självklar basis och är stolt över mig själv. Tio år sedan operationen innebär också tio år sedan jag började på mitt nuvarande jobb, tio år sedan livet vändes upp och ner, tio år sedan livet som kärnfamilj plötsligt inte var och aldrig kom tillbaka. Jag fixar det bra. Jag fixar det bättre än vad jag skulle gjort som fru till Pelle.

Och det är bara lite mycket just nu. Allt går inte att minimera. Där det borde stå en mässingsorkester och spela fanfarer för mig står i stället barn som inte är nöjda, en särbo som tycker att vi har för lite tid ihop, ett jobb där jag inte levererar, otränad träning och ett stökigt hem. Den som har många bollar i luften kastar ingen boll särskilt högt.