Läsning

I november, på Bulls utvecklingssamtal, blev jag chockad. Jag tyckte ju att det gått bättre med läsningen. Läsläxorna gick lätt och jag hade förväntat mig… att få höra att vi var på banan. I stället fick vi höra att de här övningarna, de görs med barn på vårterminen i ettan. Bull gick höstterminen i trean.

Jag gick hem och hade ångest en hel helg. Hade ångest och analyserade. I mina ögon är skolan diganoskåta. Det måste finnas en diagnos, en benämning som en förklaring till att läsningen går trögt. En gång råkade Pelle nämna ordet dyslexi i samma mening som han nämnde sig själv och sin far. Varken Pelle eller hans far har dock någon diagnostiserad dyslexi. Läs- och skrivintresse har inte funnits, det är solklart. Men i mina ögon är det inte självklart vad som är höna och vad som är ägg. Skolan hävdar att om man tycker det är svårt att läsa så läser man inte. Jag menar att om man inte läser så blir det svårt att läsa. Skolan, det lyser igenom, tycker att jag är en mamma som förnekar att min son kan ha dyslexi. Jag hävdar att Bulls problem har andra orsaker. Bull läser inte för att han inte läser. Bull har bestämt sig för att han inte vill läsa och då läser han inte. Precis som att han har bestämt sig för att han inte gillar grönsaker – och då gillar han dem inte oavsett om de smakar bra eller dåligt. Svårt att beskriva men så på pricken likt hur Pelle fungerar, eller åtminstone fungerade när han var yngre.

Jag analyserade och tänkte efter hur det funkat med läxorna. Ungen har ju läst hur lätt som helst. Tills jag insåg att han helt enkelt lärt sig texten utantill redan på genomgången i skolan. Inte läste han! Han bara rabblade upp ur minnet.

Alltså gick jag på stan och köpte en betydligt svårare bok (för åldern 9 – 12 år). När helgen var över pratade jag allvar med Bull och talade om att han måste bli bättre på att läsa. Talade om att om vi inte får ordning på detta så misstänker jag att skolan kanske vill att du går om en klass, att du går om trean igen. Och det vill du kanske inte? Det ville inte Bull så då bestämde vi att vi skulle läsa en kvart i boken varje dag. En kvart och för varje läst sida så skulle han få fem kronor. Deal.

Från början utkristalliserade sig problemen. Vid första försöket var det frustration, slit i håret, gråt och jag kan inte!!! Sedan körde han samma stil som med läxorna – han chansade på vad det skulle stå. Men här funkade det förstås inte, texten var alldeles för svår. Det gick inte att komma runt, man var faktiskt tvungen att läsa. 

Det gick förvånande fort att vända skutan. Några veckor senare mailade jag Bulls fröken, talade om vad vi höll på med, skickade en bild på sidan vi just läst och skrev att jag tyckte att han behövde svårare texter i skolan, texter som tvingade honom att faktiskt läsa.

Någonstans här kan man tycka att jag kunde få lämna tillbaka stafettpinnen. Nu är det bevisat att Bull inte har dyslexi och att metodiken med för enkla texter inte funkar.

Men nej. Skolan harvar på med samma IQ-befriade bok där Bull lär sig texten på fem minuter och sedan rabblar utantill. Fröken svarar till mig att han behöver öva på sitt läsflyt och därför får han fortsätta med nuvarande bok.

Dessutom visar det sig att Bull döljer sin läsförmåga i skolan. På en direkt fråga svarar han att han dels får scenskräck och stakar sig och dels inte vill visa att han läser så bra som han gör – för då kan han ju få svårare uppgifter.

Vad är det för fel på skolan? Det är som att vi inte lever på samma planet. Jag har försökt förklara, så många gånger, hur Bull funkar. Trots allt har jag både fött honom och umgåtts med honom i ett antal år. Jag fattar att det är många barn i en klass och att det är svårt att sätta sig in i alla. Men ändå! Om ni bara lyssnar lite på vad jag säger så behöver ni inte ens försöka sätta er in i honom.

Det går inte att gulla Bull till att göra någonting han inte vill göra. Det kommer inte plötsligt att bli roligt och rulla av sig själv för att man har gullat honom nog långt. Bull må vara liten och söt men han är inget småbarn. På honom biter bara rejäla argument. Man behöver kunna läsa för det är så man hämtar information (om spel). Man behöver kunna skriva för det är så man delar information (i chatt i spel). Läsning blir inte roligare för att man får göra den på dator, så lättledd är han inte, läsning är exakt samma sak oavsett var man läser. Alltså är det bara att läsa. Roligt eller inte roligt.

Nu, idag, när vi suttit hemma precis hela dagen och Bill har haft migränanfall har jag med förtjusning iakttagit hur Bull chattat. Han skriver med folk i minecraft. Läser och skriver. Hela tiden. Skolan skulle fan kissa på sig av förtjusning om de såg honom. 

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Mammaliv, Uncategorized

7 kommentarer på “Läsning”

  1. Frida Says:

    Det låter som att han går i skolan på nittonhundratalet. Ganska många skolor har fattat allt du skriver. Låter barnen öva läsning med litteratur de lockas av (koda? Chatta? Bamse? ). Vad det nu må vara. Men att få en motivation, det är ju nyckeln för alla människor. Jag lärde mig läsa för att jag fick ett till syskon och ingen hade tid att läsa mina serietidningar för mig. Om han gillar spel är det så klart det spm är nyckeln. Och att chatta! Den där texten du visade för ett tag sedan med mor är rar eller vad det var. Alltså, inte ens nittonhundratal… de får ju skärpa upp sig lite.


  2. Alltså blir lite chockad när jag läser det du skriver. Att skolan kan vara så trög!

  3. Lisa Says:

    Så skolan kör detta race med ”vanliga” föräldrar också! Jag har son med autismdiagnos. Är skolan intresserad? Svar nej. Problem jag påtalar beror på mig – inte på skolan. Och detta med läsningen! Ungefär samma grej misstänker jag. Min son vill inte läsa för att han inte tycker om att göra saker han inte kan. Barn med autism har extra svårt med misslyckanden. Har skolan en plan? En alternativ väg? Nej.
    Kram.

  4. kattmamman Says:

    Varför vore det så farligt om han diagnostiserades med dyslexi?

    Att ha dyslexi är inte detsamma som att inte kunna läsa och skriva. Den som har det behöver bara träna mer än andra, precis som Bull behöver göra. Jag har elever med dyslexi som läser snabbt och stavar bra, men de har fått kämpa hårdare än andra för att komma dit.


    • Det vore inte farligt alls. Om han hade dyslexi. Men det har han inte – jag har läst på och han har dessutom testats.
      Skolans attityd att han har problem blir en självuppfyllande profetia.


  5. Prova att läsa något som berör och engagerar under en längre period som t.ex. Bröderna Lejonhjärta? Bull kan läsa två eller tre stycken och du resten av kapitlet?
    Eller lägg mer ansvar på Pelle som kanske egen erfarenhet av svårigheten?

    • vilhelm2005 Says:

      Rekommenderar böckerna om drakriddaren Tam. De gillade mina barn. Jag gillade språket i de böckerna också. Tror på att turas om med att läsa. En mening, ett stycke eller en sida beroende på ork och dagsform.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: