Arkiv för januari 2019

Lösenordsskyddad: Fnoskigare och fnoskigare

januari 17, 2019

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Skolan och Bull

januari 14, 2019

I veckan hade vi möte med Bulls lärare, rektor samt en kvinna från Centrala Elevhälsan som gjort en dyslexi-utredning på Bull. Det är nog faktiskt första gången som jag känt att ett möte varit odelat positivt.

Bull har börjat fyran nu och han har nya lärare. Nog var hon väl bra, hans tidigare fröken. Men ändå har jag känt ett… skav. Det är som att alla möten har varit med små suckar och uttalanden om att Bull har probleeeem. Ja, vi kämpar på, har hon sagt med någon sorts liten avslutande suck.

Jag minns att det var en chock när han började förskoleklass. Utvecklingssamtalen på dagis pratades det bara om positiva saker med barnet. Men när skolan började blev det mest negativt. Negativa saker hela tiden, saker han inte klarade. Aldrig, tyckte jag, med betoning på det han är bra på.

Och Bull är bra på en jävla massa saker.

Dessutom tyckte jag att skolan ville klumpa ihop allt till probleeem. Allt skulle härledas till läs- och skrivsvårigheter, vilket jag inte ville acceptera. Att Bull är en ganska egen person (mycket lik sin far i det fallet) och har väldigt egna tankar om hur saker ska göras – eller inte alls göras – ville skolan inte lyssna på. Dessutom kände jag mig ständigt en aning skuldbelagd. Som att vi föräldrar gjorde för lite. Vi borde läsa mer med honom och för honom, vi borde leka minneslekar och spela bokstavsspel, vi borde ditt och datt och dutt. Som att jag inte läst mer med och för Bull än vad jag någonsin gjort för Bill. Som att han var en liten hund som skulle bli glad och inspirerad av minneslekar (för någon tänkte att han hade dåligt arbetsminne – vilket han inte har och som vi nu också äntligen fått papper på) och bokstavsspel när han i själva verket blev avogt inställd, blockerad och frustrerad eftersom han mycket väl fattade att det här var någonting som skulle lura honom att tycka det var roligt att läsa. När han faktiskt inte tyckte det. Och inte heller fattade meningen med det. Han är inte en sådan som läser och så var det med det, enligt Bull.

När vi satte oss på mötet började Bills nya klassföreståndare och speciallärare med att glädjestrålande berätta att Bull plötsligt fattat galoppen med skrivande. Han vill skriva hela tiden. Plötsligt har han fattat hur det hänger ihop, vad man ska använda det till, att man kan förmedla vad man vill säga, att man kan sätta ihop berättelser. Bull har svårt med stavningen, men han skriver. Hela tiden. Han vill inte sluta. Gud så glada vi blev, både jag och Pelle.

Vi fick också höra att Bull jobbar otroligt hårt i skolan. Han går all in för uppgifterna, han ger allt han kan, han jobbar jättebra och jättehårt. Han viker inte ner sig.

Utredningen visade ungefär det som vi förstått. Det finns bitar med läsning och stavning som han har svårt med. Men han har ett stort ordförråd, han har inga problem med att förstå text om han får den uppläst, han har en bra metodik när han läser (som JAG har lärt honom) och han har ett mycket bra arbetsminne. Äntligen blev jag också lyssnad på när jag förklarade varför det inte ger någonting att låta honom läsa lätta texter flera gånger för att få läsflyt. Bull har ett grymt minne, han lär sig texten utantill och läser bara första gången. Därefter rabblar han texten ur minnet. Detta har tidigare lärare helt enkelt vägrat att förstå och den lästräning som kunde blivit mer och bättre blev i stället minnesträning. Den här gången, äntligen, blev jag hörd. Bull ska ibland få tragglingsläsa i skolan, nöta ord utan sammanhang. Det är dock ingenting som vi behöver göra hemma.

Hemma ska vi lustläsa, precis som vi gör nu.

Bull får, såklart, fortsatta hjälpmedel för att kunna tillgodogöra sig skolan på ett bra sätt. Han får fortsatt stödundervisning. Vi, men framför allt lärarna, fick information om hur man kan hjälpa honom med de bitar där han är lite svagare. De lyssnade. Vi lyssnade.

När jag gick därifrån kände jag mig lätt om hjärtat.

Tjugondag knut

januari 13, 2019

Det blev en fin jul med mycket familjeumgänge och rekord i familjemiddagar i sunkradhuset. På nyårsafton var vi hela 16 personer. Både Arnes och min familj, för första gången. Det blev bra, allt blev bra.

Hela julen har jag velat skriva ett inlägg om alla julminnen. Hur nära andra tider i livet kommer, hur mycket minnen som finns i de där sakerna man stuvar fram och tillbaka. Jag kör ju inte temajular utan traditionsjular. Hemma hos mig är det mycket julsaker, julsaker från alla tider. Många av Farmors och Farfars julsaker. Det pyttelilla fågelbordet att hänga i julgranen, som det står 1954 under. Mitt minne av att sitta på Farfars arm när vi stod där, bredvid deras julgran, och han visade mig och berättade. Julsaker som Farmor gjort, julsaker jag fått av mamma, syrror, ex-svärmor, barnens alster. Och tomten på bilden ovan, som jag fick i skolans julkalender när jag gick i trean. Den är lite tufsig eftersom Katten Korven älskade att bära runt den i luvan. I år har Bill för första gången pratat om att det inte bara är julklapparna hon längtat efter, utan dofterna, smakerna. När vi klädde granen var det Åh! Denhär! och Denhär, min favoritpumla! och Denhär fina, den minns jag! 

Idag är det Tjugondag Knut och jag stuvar undan allting igen. Lika skönt att plocka bort som det är roligt att plocka fram. En lättnad att återta vardagen och stänga dörren till Memory Lane. Blicka framåt mot våren, låta hemmet åter bli blått och vitt, köpa tulpaner.