Arkiv för maj 2019

Lösenordsskyddad: Hilfe

maj 21, 2019

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Löparår

maj 21, 2019

I början på maj var det ett år sedan jag började springa. På detta år har jag sprungit 100 mil. Jag borde vara oerhört stolt över mig själv men eftersom jag fick hybris i höstas och satte upp ett mål på 120 mil kändes det ändå en aning misslyckat. Fånigt. Men jag får lära mig av erfarenheten. Det är, trots goda ambitioner, inte möjligt att springa 10 mil per månad mitt i vintern, inte här uppe i norr. Rundorna blir kortare och långsammare när det är kallare och ibland är det trots allt för kallt att springa.

I alla fall. 100 mil har jag sprungit. Det är förjävla bra för att vara jag.

Vissa människor säger att de har börjat träna någonting när de har gjort aktiviteten två gånger. Själv har jag snarast krupit längs väggarna för att inte synas. I princip hela sommaren tog det mig att våga ta en runda i de motionsspår som finns i närbelagt friluftsområde. Jag ville inte möta någon jag kände, ville inte möta någon alls ifall jag plötsligt inte skulle orka hålla ett tempo som var högre än gångfart. Jag ville inte få kommentarer. Jag ville inte visa upp.

När jag väl vågade mig dit var det inte ett skvatt farligt. Folk gick ju! Det fanns absolut folk som sprang fortare än jag, men det fanns också sådana jag sprang om. Och folk promenerade där med både barnvagnar och hundar. Inte en enda gång har jag träffat på någon jag känner.

Detta år med medelålderskris har löpningen för mig varit att likna med psykofarmaka. Lyckopiller. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan.

När jag började, i maj förra året, var det för att jag (förmodligen av hormonella orsaker) på helgmornar gärna vaknade med ett stressryck, började toksvettas, kände mig orolig, ledsen och… i obalans. Katastrofkänslor i magen. En löprunda innan frukost löste det där. Jag kom hem och var på bättre humör, var i balans.

Dessutom har det med min självbild att göra. Jag vill träna upp mig, träna för någonting, bli bättre, bli bra. Jag vill inte underhållsträna för att hålla mig smal eller för att bli stresstålig eller för att kroppen ska hålla. Underhållsträning suger. När jag känner att jag utvecklas känner jag igen mig själv. När jag känner att jag utvecklas är jag en vältränad kvinna, inte en tant. Det blir jag glad av.

En viktig nyckel för att komma ut på löprundorna var att bestämma mig för att lära mig springa längre, inte fortare. Att lyssna på bok och springa för att det är trevligt. Nöta kilometer utan blodsmak i munnen. Alltid tidigare har löpning förknippats med att lyssna på mina egna flämtningar, ha blodsmak i munnen och kämpa för att orka springa hela vägen hem. Nu kom de där uppmätta, sammanlagda kilometrarna nästan gratis. Jag kunde förlänga rundorna när jag fick lust bara för att det kändes bra att springa och för att jag faktiskt orkade. Ibland också för att jag ville lyssna klart på någon bok utan att någon skulle störa mig. När jag väl vågade mig iväg till motionsspåren på friluftsområdet jackade också flåset upp ordentligt. Motionsspåren är nämligen rejält backiga.

Jag hade satt upp som mål att springa ett lopp. Att våga göra det. Våga ta på mig en nummerlapp och vara offentlig med att jag springer. Nu kommer det dock inte att bli av. Jag har äntligen fått sätta in ett implantat för att så småningom kunna ersätta den tand som jag fick ta bort för snart två år sedan. Förmodligen kanske det inte är helt lämpligt att springa riktigt än. Och det gör ingenting. Förra veckan sprang jag fyra mil på fem dagar. Det fick bli min egen utmaning när loppet verkade gå om intet. Jag är rätt bra faktiskt.