Archive for the ‘Barnlöshet’ category

Vi finns överallt

oktober 21, 2014

Och så får jag ett samtal från en man hos en av våra samarbetspartners. Vi ska prata jobb men tydligen har han googlat mig för att hitta något mera personligt att inleda med. Plötsligt finner vi oss inne i ett samtal om infertilitet och om att vi har försökt göra barn på samma IVF-klinik. Han och hans fru hade så småningom gått vidare till adoption, fått en pojke och sedemera att sängkammartillverkat syskon. Vi har lagt styvt en halv miljon på att få barn, sa han utan att göra något större väsen av det.

Efteråt upptäcker jag att jag inte kan sluta le. Alldeles lycklig är jag över att två människor som jag inte känner lyckades få barn för femton år sedan.

Oändligt stort

december 20, 2013

Det var nog ordet embryo i förra inlägget som fick IVF-tankarna att komma tillbaka ännu en gång. Den enorma tacksamheten.

Min dotter sitter på klassens julfika och svullar i sig kladdkaksmuffins och chokladbollar. Så konkret, så vanlig, så ovanlig, så mirakulös. Och jag tittar på henne och tänker på Robert Edwards. Tänker ännu en gång på Robert Edwards.

Tack. Tack för att jag får sitta här och vara en julsliten, stressad, svettig, konkret, vanlig, ovanlig, mirakulös mamma. Allting annat är litet. Detta är oändligt stort.

Lika randig som förut

januari 28, 2013
Läser en statusuppdatering på FB och känner att nej, mina barnlöshetsränder har ännu inte gått ur.
Flicka 8 år: ” Min mamma och Pappa ska göra det där du vet, älska. Och jag ska få ett syskon! Men de har inte bestämt sig om de ska älska i år eller nästa år!” Hi hi.. 😉
Kräks lite.

Mera funderingar

november 13, 2011

Tack för era svar och engagerade kommentarer under det här inlägget.

Barnlöshetsträsket, liksom andra stora kriser i ens liv, leder till att man utvecklas och förändras. Jag tänker att om man  då inte lyckas kommunicera och faktiskt utvecklas tillsammans, förändras tillsammans, så är nog risken att man, när man äntligen får tid för varandra igen, upptäcker att man utvecklats åt helt olika håll. Eller att man inte är på samma plats vad gäller vad man har gått igenom.

I somras, när jag och Pelle var och badade med barnen, lade vi båda märke till två föräldrar med ett adopterat barn. Vi pratade om det efteråt. Pelles reaktion hade varit Tänk så mycket sorg… Min reaktion var Så lyckliga de måste vara nu.

Min känsla är att jag levde mitt i krisen. Jag mådde skitdåligt, jag grävde ner mig i det hela, jag andades och levde barnlöshet. Den blev på något vis större delen av mig. Men jag tror att Pelle sköt undan det hela. Han hade väl inget val, jag kanske tog all plats med mitt krisande. Kanske fick han plats att krisa först när jag var igenom det hela. När jag kände att Ryck upp dig för fan, nu är ju allting bra…

Barnlösheten är ju också svår eftersom den äter upp kvinnligheten och manligheten. Plötsligt känner man sig inte som en Riktig Kvinna när man inte kan bli på smällen. Och det är väl på samma sätt för mannen. Vad är jag för karl om jag inte kan göra min kvinna med barn?

Kommentera gärna mera, för detta är intressant.

 

Två skiljda katter resonerar

november 12, 2011

Ett av många intressanta diskussionsämnen ikväll har varit hur stor andel av de par som går igenom barnlöshets- och IVF-träsket som klarar av att hålla ihop efter det. Jag och Pelle gjorde det inte. Vi gjorde det inte men jag vet att jag tänkte att klarar vi att hålla ihop igenom detta så klarar vi allt.

Ni som läser här, vad är er erfarenhet? Hur blir det? Och varför?

Barn till varje pris

oktober 18, 2011

Barn till varje pris på SVT lyckas inte riktigt beröra mig. Inte som jag trodde att det skulle göra.

Ja, man täcker in barnlöshet från alla möjliga håll. Man pratar singelinsemination, IVF, adoption, surrogatmödraskap, embryoadoption. Man har en käck liten diskussion i varje program och ibland tycker jag att den hamnar helt fel och ibland tycker jag att den hamnar rätt.

Men jag blir sällan berörd. Jag om någon trodde att jag skulle bli berörd. Det är som att känslorna lämnas utanför programmet.

Jag hade önskat… Jag hade önskat att man kunde känna mera nära hur vanligt det är och samtidigt hur stor sorgen är. Just då, just där. Jag hade önskat att man kom situationen mera in på livet. Hur det känns när man är mitt uppe i det hela. Den totala avgrunden som öppnar sig. Vi är inte som andra. Vi kan inte. Jag som alltid har kunnat jobba mig till det jag vill ha, jobba bara litelite hårdare så blir det mitt, jag kan inte jobba mig till detta. Tiden som går. Månad för månad, ägglossning för ägglossning, misslyckande för misslyckande. Tiden som går och fertiliteten som försämras månad för månad. Sorgen, rädslan, utanförskapet. Kommer vi aldrig att…?

Det är den aspekten jag saknar i programmet. Trots att man får följa par och singlar som kämpar på olika håll och på olika sätt. Jag får aldrig känslan av att detta kunde vara min kollega, min granne, min syster. Jag får känslan av att det är De. De barnlösa.

Läs mera vet jag!

september 23, 2011

Ni som är intresserade, har ni sett att det fortfarande pågår diskussion under Nu vet jag vad jag tycker-inlägget. Många kloka tankar från kloka kvinnor!