Archive for the ‘Barnlöshet’ category

Vi finns överallt

oktober 21, 2014

Och så får jag ett samtal från en man hos en av våra samarbetspartners. Vi ska prata jobb men tydligen har han googlat mig för att hitta något mera personligt att inleda med. Plötsligt finner vi oss inne i ett samtal om infertilitet och om att vi har försökt göra barn på samma IVF-klinik. Han och hans fru hade så småningom gått vidare till adoption, fått en pojke och sedemera att sängkammartillverkat syskon. Vi har lagt styvt en halv miljon på att få barn, sa han utan att göra något större väsen av det.

Efteråt upptäcker jag att jag inte kan sluta le. Alldeles lycklig är jag över att två människor som jag inte känner lyckades få barn för femton år sedan.

Oändligt stort

december 20, 2013

Det var nog ordet embryo i förra inlägget som fick IVF-tankarna att komma tillbaka ännu en gång. Den enorma tacksamheten.

Min dotter sitter på klassens julfika och svullar i sig kladdkaksmuffins och chokladbollar. Så konkret, så vanlig, så ovanlig, så mirakulös. Och jag tittar på henne och tänker på Robert Edwards. Tänker ännu en gång på Robert Edwards.

Tack. Tack för att jag får sitta här och vara en julsliten, stressad, svettig, konkret, vanlig, ovanlig, mirakulös mamma. Allting annat är litet. Detta är oändligt stort.

Lika randig som förut

januari 28, 2013
Läser en statusuppdatering på FB och känner att nej, mina barnlöshetsränder har ännu inte gått ur.
Flicka 8 år: ” Min mamma och Pappa ska göra det där du vet, älska. Och jag ska få ett syskon! Men de har inte bestämt sig om de ska älska i år eller nästa år!” Hi hi.. 😉
Kräks lite.

Mera funderingar

november 13, 2011

Tack för era svar och engagerade kommentarer under det här inlägget.

Barnlöshetsträsket, liksom andra stora kriser i ens liv, leder till att man utvecklas och förändras. Jag tänker att om man  då inte lyckas kommunicera och faktiskt utvecklas tillsammans, förändras tillsammans, så är nog risken att man, när man äntligen får tid för varandra igen, upptäcker att man utvecklats åt helt olika håll. Eller att man inte är på samma plats vad gäller vad man har gått igenom.

I somras, när jag och Pelle var och badade med barnen, lade vi båda märke till två föräldrar med ett adopterat barn. Vi pratade om det efteråt. Pelles reaktion hade varit Tänk så mycket sorg… Min reaktion var Så lyckliga de måste vara nu.

Min känsla är att jag levde mitt i krisen. Jag mådde skitdåligt, jag grävde ner mig i det hela, jag andades och levde barnlöshet. Den blev på något vis större delen av mig. Men jag tror att Pelle sköt undan det hela. Han hade väl inget val, jag kanske tog all plats med mitt krisande. Kanske fick han plats att krisa först när jag var igenom det hela. När jag kände att Ryck upp dig för fan, nu är ju allting bra…

Barnlösheten är ju också svår eftersom den äter upp kvinnligheten och manligheten. Plötsligt känner man sig inte som en Riktig Kvinna när man inte kan bli på smällen. Och det är väl på samma sätt för mannen. Vad är jag för karl om jag inte kan göra min kvinna med barn?

Kommentera gärna mera, för detta är intressant.

 

Två skiljda katter resonerar

november 12, 2011

Ett av många intressanta diskussionsämnen ikväll har varit hur stor andel av de par som går igenom barnlöshets- och IVF-träsket som klarar av att hålla ihop efter det. Jag och Pelle gjorde det inte. Vi gjorde det inte men jag vet att jag tänkte att klarar vi att hålla ihop igenom detta så klarar vi allt.

Ni som läser här, vad är er erfarenhet? Hur blir det? Och varför?

Barn till varje pris

oktober 18, 2011

Barn till varje pris på SVT lyckas inte riktigt beröra mig. Inte som jag trodde att det skulle göra.

Ja, man täcker in barnlöshet från alla möjliga håll. Man pratar singelinsemination, IVF, adoption, surrogatmödraskap, embryoadoption. Man har en käck liten diskussion i varje program och ibland tycker jag att den hamnar helt fel och ibland tycker jag att den hamnar rätt.

Men jag blir sällan berörd. Jag om någon trodde att jag skulle bli berörd. Det är som att känslorna lämnas utanför programmet.

Jag hade önskat… Jag hade önskat att man kunde känna mera nära hur vanligt det är och samtidigt hur stor sorgen är. Just då, just där. Jag hade önskat att man kom situationen mera in på livet. Hur det känns när man är mitt uppe i det hela. Den totala avgrunden som öppnar sig. Vi är inte som andra. Vi kan inte. Jag som alltid har kunnat jobba mig till det jag vill ha, jobba bara litelite hårdare så blir det mitt, jag kan inte jobba mig till detta. Tiden som går. Månad för månad, ägglossning för ägglossning, misslyckande för misslyckande. Tiden som går och fertiliteten som försämras månad för månad. Sorgen, rädslan, utanförskapet. Kommer vi aldrig att…?

Det är den aspekten jag saknar i programmet. Trots att man får följa par och singlar som kämpar på olika håll och på olika sätt. Jag får aldrig känslan av att detta kunde vara min kollega, min granne, min syster. Jag får känslan av att det är De. De barnlösa.

Läs mera vet jag!

september 23, 2011

Ni som är intresserade, har ni sett att det fortfarande pågår diskussion under Nu vet jag vad jag tycker-inlägget. Många kloka tankar från kloka kvinnor!

Nu vet jag vad jag tycker!

september 22, 2011

Min statistikräknare gick upp ganska kraftigt igår, ska jag säga. 442 personer skuttade in här via Lady Dahmers länk. Tråkigt att jag själv inte hade hunnit få klart för mig varför jag blev provocerad, det tog mig halva kvällen igår att fundera ut orsaken.

Jag blev provocerad av anslaget, av infallsvinkeln. Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt? Och allt måste man ju få diskutera. Måste man? Hur som helst och hipp som happ? Varför?

Varför ställer man sig frågan om man kan älska ett adopterat barn lika mycket? För vem ställer man frågan?

Infallsvinkeln i diskussionen var, som jag tolkade det, att adoption var någonting man gjorde  i stället för att försöka få biologiska barn. Därför att man var rädd för att föda, därför att man ideologiskt tyckte att det finns ju så många stackars barn i världen som behöver någon som tar hand om dem.

Jag tror att de människor som blir föräldrar efter processen Vad tycker du älskling, ska vi försöka få till ett gratis barn på det vanliga sättet eller ska vi slanta upp ett par hundratusen och ta oss an ett exotiskt litet barn från någon annan del av världen? Ja, vad tusan, det är du och jag och Angelina och Brad. Och Madonna. Jag tror att de människorna är ytterligt få.

Jag tror att de som blir föräldrar genom adoption har gått igenom processen Jag vill ha barn. Man upptäcker att det inte fungerar så som man hade tänkt sig och man väljer sedan att ta hjälp av assisterad befruktning alternativt hoppar över det steget och går direkt på adoptionsprocessen.

Tanken, tror jag, är inte att välja mellan biologiskt eller adopterat barn. Tanken är att man vill ha barn. Självklart, tror jag, att man i den processen funderar över om man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Precis som man funderar över om man kommer att älska sitt biologiska barn på det där sättet som alla pratar om, precis som man funderar över om att man kommer att kunna älska sitt andra barn lika mycket som sitt förstfödda.

Detta är någonting att diskutera, att våga prata om, att bearbeta.

Men att ta en diskussion på en icke insatt nivå och väldigt mycket, som jag uppfattar det, för att provocera. Det provocerar mig. Att jag tycker att man ska ta det lite varligt i en diskussion som för vissa människor handlar om livsavgörande saker medan det för andra mest är en smaskig och lite kittlande tankelek innebär inte att jag är inte kan ta in att, citat ”människor är olika och har olika tankar, känslor och rädslor”. Det innebär inte att jag ”dömer ut kvinnor med andra tankar” än mina egna”. Det innebär inte att jag är ”inskränkt”.

Men det innebär att jag tycker att man ska ha respekt för ömtåliga frågor. Det innebär att jag tycker att man ska fråga sig varför man startar en debatt. Att starta en debatt i en ömtålig fråga, för vems skull? För den debatten som startades, tycker jag, startades enbart för att provocera. För att övertyga någon om att man kan älska adopterade barn lika mycket? Vem då? Vem är det som behöver övertygas? De adopterade barnen? De adopterande föräldrarna? Inskränkta människor som tror att det finns en mening med att man inte kan bli förälder på det vanliga sättet och att man därmed inte bör bli förälder? De sistnämnda blir näppeligen övertygade på detta vis, snarare får de plats och forum att hävda sin egen åsikt.

Varför lyfter man frågan? Om man gör det för att utbilda sin omgivning bör man vara insatt själv. Om man gör det för att provocera? Då tycker jag att det är fel.

Det stormar i vattenglaset

september 21, 2011

Du är inte en ädlare människa eller en bättre förälder för att du har fått kämpa för att få barn

Nej, jag är inte ädlare, det kan jag inte påstå. Men jag lärde mig en helvetes massa under tiden i barnlöshetsträsket. Jag lärde mig att jag är villig att stå ut med precis vad som helst för att få barn. Jag lärde mig att allt det där som jag var rädd att behöva ge upp när vi fick barn, allt det spelade plötsligt ingen roll. Jag lärde mig att jag var beredd att avstå precis allt.

Jag lärde mig att det faktum att jag inte kan få barn inte innebär att jag är knäpp i huvudet, besatt eller misslyckad – vilket jag faktiskt trodde både länge och väl. Jag lärde mig att människor som är i kris, barnlöshetskris eller annan kris, faktiskt inte smittar av sig. Jag lärde mig att det inte är farligt om någon som sörjer börjar gråta, jag vågar stanna kvar och torka tårar.

Jag lärde mig också att någonting som av en människa inte uppfattas som varken sårande eller provocerande faktiskt kan ses på ett helt annat sätt av någon annan. Jag lärde mig därmed att tassa försiktigare än jag gjorde innan. Jag lärde mig att det inte alltid är så bra att fråga obekväma frågor och att göra det på ungefär samma sätt som när man viftar med handen framför någons näsa och hojtar Luften är fri! Jag trampar i klaveret hela tiden, men jag har lärt mig att det finns betydligt fler klaver att trampa i nu än vad jag förstod innan.

Jag lärde mig en hel massa om kraft, om längtan, om styrka och om ödmjukhet inför livet. Jag lärde mig att det finns så mycket mindre svart och så mycket mindre vitt  och så mycket mera gråzoner än vad jag förstod innan. Och jag utvecklades som människa. Jag hoppas och tror att det gör mig till en bättre förälder än vad jag skulle ha varit utan de lärdomarna. Och jag undrar lite smått, Lady Dahmer, hur du så säkert kan veta att det inte är så.

Provocerad

september 21, 2011

Jag blir provocerad av det här. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som provocerar mig. Är det att man över huvud taget ställer frågan Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. För mig är svaret en självklarhet och det stör mig att frågan ställs, att den är okej att ställa. Ungefär som om man hade sagt Kan man älska en svart man lika mycket som en vit? Kan man älska ett rödhårigt barn lika mycket som en blond unge?

Men kanske är jag fel ute? Kanske är det bra med diskussioner?

Vad tycker ni kloka människor som kanske tänker längre än vad jag gör?