Archive for the ‘Jobb’ category

Självkännedom

februari 23, 2015

Förra veckans utbildningsdag var otroligt bra. En engagerad och duktig föreläsare med stor kunskap och djup insikt om den organisation jag jobbar i. Med ett grundmurat självförtroende, så grundmurat att han utan problem kan framstå som aningens tystlåten och försiktig. Han är precis som Yoda, viskade jag till kollegan.

Efteråt var jag, om än trött, klokare, inspirerad och med en känsla av att stå en aning tryggare i min roll.

Fy fan vad jag älskar katederundervisning. Jag älskar att få sitta med block och penna och bara ta in allt vad jag kan. Jag älskar undervisningssituationer där jag inte förväntas bidra, där jag kan få vara den som bara tar emot, suger åt mig. Suga åt mig, filtrera och lägga på rätta ställen i hjärnan. Jag älskar katederundervisning.

Och jag hatar fortfarande den här sortens undervisning.

Annonser

Tillbaka

augusti 4, 2014

Jag är tillbaka på jobbet. Sitter på mitt kontor som är städat men varmt som en bastu. Ännu är vi bara några få som är här och någon sorts mjukstart blir det väl ändå. Bra det. Jag ska ju byta tjänst, eller rättare sagt har jag ju bytt tjänst nu, och känner att jag behöver hinna… tänka. Fundera på vad jag ska fundera på. Komma ihåg vad jag ska komma ihåg.

Att byta tjänst innebär en mental omställning som jag ännu inte har hunnit landa i. Ryggmärgsreaktionen, att ta in en viss sorts saker och sortera bort andra sortens saker måste arbetas bort. Nu är det den andra sortens saker som ska tas in och en viss sorts saker som ska sorteras bort. Jag måste ha en annan strategi för att lägga upp, strukturera, sortera. Jag måste veta vad det är jag ska veta.

Det blir nog bra. Jag orkar inte vara nervös.

Insikt

augusti 12, 2011

Alltså, det finns faktiskt roligare saker än att läsa årsredovisningar. Det gör det.

Ingen här har humor förutom jag

juni 30, 2010

Sitter på ett långt möte. Det pratas mycket om ett bärkraftigt företag. I allvarliga ordalag.

Klart att företaget är bärkraftigt. Det handlar ju med björnbär och hallon. Bärkraftigt som fan om ni vill ha min åsikt.

Stressad

juni 21, 2010

Upptäcker plötsligt att jag är alldeles väldigt jobbstressad. Kan inte sova. Att den här stressen har varit uppblandad med allt möjligt under dagen, men nu är det natt och bara stressen kvar.

Mitt jobb är av den typen som trappar upp inför semestern. Sista veckorna är det skitmycket att göra. Apmycket.

Ja, vi är tre resurser. Men jag jobbar deltid och dessutom går min tid till annat också. Kollegan är inte mogen att hantera stress ännu. Oc h konsulten är inte ansvarig. Han tar precis det antal grejer som han känner att han klarar av. Det är jag som är ansvarig.

Så vad gör jag om det finns 20 uppgifter att processa. Kollegan kan ta 5 och konsulten kan ta 5. Jag, med deltid och andra uppgifter kan ta 3. Vad gör jag då?

Och nej, det är inte bara att säga att det inte går. Vi har alla ett gemensamt ansvar att klara av det vi åläggs. I förlängningen beror vår existens på det. Och man kan inte ha en organisation som går med överkapacitet för att klara av de toppar som blir två gånger per år.

Lösningen är förstås prioritering. Vissa ärenden kanske inte måste processas innan sommaren. Andra kan göras snabbt och slarvigt. Och det får inte bli tomma hål i tidsschemat. Alla kan inte komma in med material i sista stund. Alla måste ta ansvar för att leverera fullständigt marginal, av bra kvalitet och  i väldigt god tid.

Låt  mig säga att inte alla gör det.

En av dem som inte gör det är den som skriker mest. Den vars ärenden alltid ska processas med kortast tid. Den som alltid råkar ha krisärendena, den som alltid behöver få förtur före alla andra. Den där det aldrig handlar om att ge och ta.

Idag befann jag mig plötsligt i en situation som inte alls kändes bra.

Jag hade upptäckt att denna kvinna, låt mig säga, hade en väldigt positiv tidssyn. Två dagar innan min och kollegans semester börjar skulle nya ärenden påbörjas. Och jag vet ju hur det är. Det finns inte en chans i helvete att man hinner klart då. Och mina två veckor med familjen tullar jag inte på. Punkt. Vilket jag var ganska tydlig med.

Och så befann jag mig plötsligt vid fikabordet. Där denna kvinna började förhöra mig om tidsplaneringen., ville ha svar här och  nu. Och där jag plötsligt satt med rätt många av dem jag ska processa ärenden till. Och kände det som om jag satt med ryggen mot väggen.

Hemligheten med att få det hela att fungera är att man ju vet att ärenden faller bort. Man vet att när vissa skriker så betyder det inte så mycket. Man vet att man kan prioritera bort saker och hantera dem först när det blir skarpt läge. Men det är ingenting man säger högt. Man jonglerar och det brukar lösa sig.

Men det är inget kul att jonglera när man har själva jongleringsföremålen framför sig. På, som det kändes, enad front. Det omöjliggör jonglerandet. Dessutom hade jag än inte hunnit få koll på läget. Man måste uppdatera listan, se vart det brinner mest, lyssna här och lyssna där. Kolla upp med kollegan och med konsulten. Exakt hur mycket back är vi. Man kan inte sitta och svara out of the blue. Man kan inte sitta och lova saker och sedan upptäcka att man prioriterat fel. Oavsett hur mycket någon pressar på. Det felet har jag gjort någon gång, det blev ingen nöjdare av. Så jag tappade humöret och fräste av med Jaha, vad ska jag göra? Trolla? Klona mig?

Oerhört professionellt.

Jag fattar inte varför detta tog tag i mig såpass att jag sitter här mitt i natten och bloggar om det. Jag har klarat värre saker. Det borde inte gnaga i mig. Men det gör det. När speeden från dagen är över, från dagisavslutning på kvällen där ingenting stämde och vi fick stressa ihjäl oss, när kvällsruschen är avklarad och allting lugnar sig. Då fortfarande känner jag att det är någonting som sitter kvar inne i kroppen och går på högvarv. Som jag måste stänga av.

Jag gillar inte att känna att det är jag mot en hel grupp. Som det blev på ”festen” för några veckor sedan. Som det blev nu. Jag tror det sätter igång alla mina försvarsmekanismer. Bygga murar, se till att ha ryggen fri. Inte släppa in någon.

Slappna av nu för helvete, Maja. Du måste vara klar i skallen imorgon. Sov!

Apmycket

juni 16, 2010

Jag har apmycket att göra på jobbet.

Rättelse. Jag har apmycket som ska vara klart till på måndag. Jag saknar samtidigt material. Jag har alltså inte apmycket att göra precis just nu. Men jag kan sitta här och fantisera om hur apmycket det blir när materialet kommer in. Och jag kan sitta här och ha dåligt samvete över att jag inte gör någonting när det nu är så apmycket att göra.

Eller så kan jag blogga lite.

Vi får se.

En petitess piggar alltid upp

mars 5, 2010

Ska klippa mig idag, klockan tio. Det är fredag, dagen som är min köksdag. Vi som har ”inre tjänst” här har varsinn dag. Det är inte särskilt betungande. Plocka i och ur diskmaskinen samt ställa fram och plocka bort smör, bröd och ost till förmiddagsfikat.

Ni kommer ihåg manliga kollegan va? Han som hade samma sorts tjänst som jag och som i höstas bytte till yttre tjänst. Vi två var först på jobbet idag, jag plockade i diskmaskinen och han tog kaffe.

Och så frågade jag om han kunde vara gullig och plocka undan smör, bröd och ost efter förmiddagsfikat eftersom jag skulle klippa mig klockan tio.

OCH HAN SA NEJ!

Herregud vad fånigt det hela blev. Den jävleln kunde alltså inte tänka sig att ta två minuter och ställa in grejorna i kylen. För att han A. hade bytt tjänst och inte behövde göra det mera, och B. var less att plocka undan mackor efter folk när han ändå inte äter mackor. Fråga chefen istället! Eller Kalle, Pelle eller Olle!

Vad gör man? Hur reagerar man?

Det är en pyttepetitess. Jag bad honom om en tjänst och han sa nej. För att jobbet ska flyta smidigt bör man, i rimlig mån, kunna be varandra om tjänster. När jag passerade hans rum frågade han mig om någonting. Jag stack upp näsan och sa skämtsamt att jaså, ska jag hjälpa dig när du inte hjälper mig? Jaså, skit i det då om du ska vara sån, sa han. Och jag hjälpte honom förstås.

Denna människa, denna människa. Jag sitter här vid skrivbordet och känner mig dummare än ett spån. Borde jobba som fan (med just hans ärende) men tappade tråden totalt. Varför i hela friden är det JAG som känner mig dum?

Och jodå, när jag skärskådar mig själv så vet jag precis vilken jätteöm tå han råkade klampa på med sina Gantskor. Jag har så himla svårt att be om hjälp. Det är det absolut värsta jag vet – för jag är så rädd att folk ska säga nej. Känn efter och LÄR nu, Maja. Du dog inte alls.

Men nästa gång jag är förkyld ska jag gå in och nysa på hans kaffekopp. Det ska jag banne mig.