Archive for the ‘Majaliv’ category

Trettonhelg

januari 5, 2020

Idag åkte Minstasyss & co hem och det umgängesintensiva lägger sig. Jag har tillbringat dagen med att plocka och småstäda och stöka tillbaka mitt kök till mindre format. Utdragbara köksbord är fantastiska. På nyårsafton var vi 13 personer som åt middag här. Det fungerade eftersom köket fick svälla ut och utökas med ett lånebord från mamma och pappa. En rejäl planering och omflyttning av kökssaker à la militär truppförflyttning gjorde att det fungerade. Och även om jag egentligen inte tror mig kunna laga mat (eftersom jag aldrig haft parmiddagar) så blev det gott och bra och alla blev mätta. Tretton personer skålade in tolvslaget och mina ensamma gråtiga tolvslag då barnen sov kändes långt borta men ändå så nära.

Det är så mycket känslor med julen. Stress och trötthet när man ramlar in i ledigheten, glädje och tacksamhet, minnen och skapande av minnen och även julmagi trots att jag är vuxen. Så smått börjar jag längta vardag nu, är mätt på både juldofter och julsmaker.

Jag har sprungit då tillfälle bjudits. En halvmil på isigt underlag, i både blåst och regn när så har varit, och det håller mig vettig. Annars hade jag fräst mer. Jag som verkligen inte är någon springperson, nog är det fantastiskt att jag ändå springer. 108 mil blev det under 2019. Det hade inte fungerat utan löpningen. För varje gång jag vaknar med stress i magen, katastrofkänslor, oro och spända axlar (och det är ofta – varför kan jag inte vakna som jag gjorde när jag var yngre och mådde bra av att ligga och dra mig?) hjälper den där löpturen som ren magi. Jag mår bra sedan. Oftast är jag både glad och energifylld, åtminstone har katastrofkänslor och oro klingat av. Allt annat, kondition, vikt och aptit och sådant, är sekundärt. Jag springer som ren jävla terapi.

Och så sorg. Tudorienne är borta. Det går inte att ta in. Så många peppiga, fina kommentarer jag fått under så många år. Hon var som en superlojal och rätt rivig faster, alltid på min sida gentemot vem det än vara månde som jag irriterade mig på eller vad jag än skrev. Det var inte så många gånger vi träffades irl egentligen, men hon var liksom självklar. En vän.

Klädshopping

december 18, 2019

För tio år sedan (under äktenskapskrisen, nu när jag tänker efter) brukade jag skämtsamt kläcka ur mig att shopping är en underskattad form av terapi. Det var då det. Innan klimatångesten slog till. Även innan klimatångesten hade jag dock svårt att göra mig av med kläder jag tycker om. Det har alltid känts omoraliskt att slänga kläder jag gillar. Därmed har det aldrig strömmat ut lika mycket kläder ur min garderob som det strömmat in i den och numera har jag rätt rejäla förråd med kollektioner i flera storlekar. Ibland växer jag ur dem, ibland växer jag i dem. Att nöta lite mer på det jag redan har borde inte vara orimligt.

Allt eftersom klimatångesten stigit har jag känt att det inte är rimligt att köpa kläder bara för att det är kul. Ju bättre jag tjänar, desto mindre benägen är jag dessutom att handla kläder på rea. Om jag inte behöver leta fynd, utan kan jag köpa det jag vill ha om jag verkligen vill ha det, så köper jag färre plagg.

I inledningen av 2019 gav jag mig själv en utmaning att köpa så lite nyproducerade kläder som möjligt. Inte ett shoppingfritt år, så långt gick jag inte, men att först försöka hitta det jag villhöver second hand. Dessutom har jag loggat alla mina klädinköp. Numera finns de i ett excelark uppdelat på rubrikerna Kläder, Skor, Träning, Underkläder och Second hand.

Idag gjorde jag en liten summering. Den första reflektionen är att jag lägger mer pengar på kläder än jag tror. Trots att jag inte gjort något jättedyrt klädinköp under året (ni vet, av typen vinterjacka) har jag en snittkostnad på 670 kr/månad.  Därefter gick jag igenom och färgkodade mina köp: Nödvändigt / Onödvändigt men uppskattat /Onödigt och ibland oanvänt. Det var rätt intressant. Ganska precis hälften av vad jag lagt ut på kläder kategoriserades som nödvändigt (löparskor och två par byxor – byxor som sitter bra är i princip omöjligt att hitta second hand – drog upp beloppet) vilket känns rätt bra. Det känns också bra att det jag kategoriserat som Onödvändigt men uppskattat mestadels har köpts second hand. Sedan har jag tyvärr också köpt helt onödiga plagg för 2000 spänn, varav hälften nytt och hälften second hand. Det känns… sådär.

Men. Jag klappar mig själv på axeln och tycker ändå att jag har gjort ett bra jobb. Framför allt har jag ändrat mitt tänk.

Mount Everest

december 13, 2019

Det har varit en slitig höst, en motig höst, och jag grubblar rätt mycket på hur jag ska förhålla mig till det. Är det så att medelålderslivet ÄR slitigt och att jag har för höga förväntningar? Eller är det möjligtvis att det möjligtvis helt saknas fest och glitter och det är därför som medelvärdet av känslorna blir lite på den negativa sidan. Och vad har man egentligen rätt att förvänta sig i tillvaron?

Mitt i dessa funderingar har jag snöat in på något knasigt.

Mount Everest.

Jag har snöat in på Mount Everest av alla saker att snöa in på. Världens högsta berg. 8848 möh. Helt i hemlighet har jag fördjupat mig i om Hillary Step finns kvar eller om det förstördes av jordbävningen 2015. Helt i smyg har jag, när barnen somnat, tittat på ett antal youtube-klipp om att bestiga berget och varför det är så farligt. Hör ett litet eko i bakhuvudet av hur Pelle lät när vi, för så många år sedan, snubblade på någon film om bergsbestigning. Vilka totala idioter, han kunde bara inte förstå det. Men jag kan förstå. Längtan efter att klättra upp, stå högst upp, få vara ett med ett berg en stund bara because it’s there. 

Jag har alltid varit fascinerad av berg. Tycker att de är trösterika. Stora och mäktiga att mäta sina små mänskliga bekymmer mot.

Konstant fallande vattenmeloner

augusti 28, 2019

För någon vecka sedan flöt det upp en bok med krönikor i min bokhylla. Jag läste den och saknade mitt bloggande, saknade det lättsamma betraktandet av vardagen i skrift. Bestämde mig för att börja om med det. Börja om, skriva saker som inte behöver vara viktiga.

Men är det en medelådersgrej eller vad? Tillvaron är som att sitta under ett äppelträd och hela tiden få stora, tunga, viktiga äpplen i huvudet. Så fort jag börjar klura på någon lättsam vardagsbetraktelse så dimper det ner ett äpple i vattenmelonformat. Aj.

Löparår

maj 21, 2019

I början på maj var det ett år sedan jag började springa. På detta år har jag sprungit 100 mil. Jag borde vara oerhört stolt över mig själv men eftersom jag fick hybris i höstas och satte upp ett mål på 120 mil kändes det ändå en aning misslyckat. Fånigt. Men jag får lära mig av erfarenheten. Det är, trots goda ambitioner, inte möjligt att springa 10 mil per månad mitt i vintern, inte här uppe i norr. Rundorna blir kortare och långsammare när det är kallare och ibland är det trots allt för kallt att springa.

I alla fall. 100 mil har jag sprungit. Det är förjävla bra för att vara jag.

Vissa människor säger att de har börjat träna någonting när de har gjort aktiviteten två gånger. Själv har jag snarast krupit längs väggarna för att inte synas. I princip hela sommaren tog det mig att våga ta en runda i de motionsspår som finns i närbelagt friluftsområde. Jag ville inte möta någon jag kände, ville inte möta någon alls ifall jag plötsligt inte skulle orka hålla ett tempo som var högre än gångfart. Jag ville inte få kommentarer. Jag ville inte visa upp.

När jag väl vågade mig dit var det inte ett skvatt farligt. Folk gick ju! Det fanns absolut folk som sprang fortare än jag, men det fanns också sådana jag sprang om. Och folk promenerade där med både barnvagnar och hundar. Inte en enda gång har jag träffat på någon jag känner.

Detta år med medelålderskris har löpningen för mig varit att likna med psykofarmaka. Lyckopiller. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan.

När jag började, i maj förra året, var det för att jag (förmodligen av hormonella orsaker) på helgmornar gärna vaknade med ett stressryck, började toksvettas, kände mig orolig, ledsen och… i obalans. Katastrofkänslor i magen. En löprunda innan frukost löste det där. Jag kom hem och var på bättre humör, var i balans.

Dessutom har det med min självbild att göra. Jag vill träna upp mig, träna för någonting, bli bättre, bli bra. Jag vill inte underhållsträna för att hålla mig smal eller för att bli stresstålig eller för att kroppen ska hålla. Underhållsträning suger. När jag känner att jag utvecklas känner jag igen mig själv. När jag känner att jag utvecklas är jag en vältränad kvinna, inte en tant. Det blir jag glad av.

En viktig nyckel för att komma ut på löprundorna var att bestämma mig för att lära mig springa längre, inte fortare. Att lyssna på bok och springa för att det är trevligt. Nöta kilometer utan blodsmak i munnen. Alltid tidigare har löpning förknippats med att lyssna på mina egna flämtningar, ha blodsmak i munnen och kämpa för att orka springa hela vägen hem. Nu kom de där uppmätta, sammanlagda kilometrarna nästan gratis. Jag kunde förlänga rundorna när jag fick lust bara för att det kändes bra att springa och för att jag faktiskt orkade. Ibland också för att jag ville lyssna klart på någon bok utan att någon skulle störa mig. När jag väl vågade mig iväg till motionsspåren på friluftsområdet jackade också flåset upp ordentligt. Motionsspåren är nämligen rejält backiga.

Jag hade satt upp som mål att springa ett lopp. Att våga göra det. Våga ta på mig en nummerlapp och vara offentlig med att jag springer. Nu kommer det dock inte att bli av. Jag har äntligen fått sätta in ett implantat för att så småningom kunna ersätta den tand som jag fick ta bort för snart två år sedan. Förmodligen kanske det inte är helt lämpligt att springa riktigt än. Och det gör ingenting. Förra veckan sprang jag fyra mil på fem dagar. Det fick bli min egen utmaning när loppet verkade gå om intet. Jag är rätt bra faktiskt.

Reflektion över det manliga könet

april 5, 2019

Igår koreograferade jag en dans till mina manliga kollegor. Ni läste rätt.

På måndag ska vi fira av en kollega som går i pension och bland annat ska hon få ett par specialgjorda filmer. Grabbarna ställde upp och bidrog med en Vi-Dyrkar-Dig-dans. Den blev fantastisk.

Jag ville att filmen skulle börja med att de, i tur och ordning, gick sexigt in på ”scenen”. Och här kommer nu min reflektion:

Män som försöker gå sexigt rör sig alltid på samma vis. Och när en man rör sig på det viset får jag alltid lust att ta en taxi hem utan att ens passera garderoben.

Kollegorna rörde sig exakt likadant som Pelle skulle ha rört sig. De rörde sig som en och annan sliskig och överförfriskad man som tänkt sig att bjuda upp dig när klockan passerat midnatt och de lugna låtarna spelas rör sig när han kommer släntrande mot dig medan du förtvivlat letar efter någonstans att fly. Män som försöker gå sexigt går med långsamma, långa, gungande steg, de skjuter fram höfterna och liksom vaggar från sida till sida medan de går. Samtidigt håller de armarna svagt framsträckta, som en zombie som tappat kraften och inte orkar mer än midjehöjd.

Varför, män?! Varför gör ni på detta viset?

Vårtrötthet

april 1, 2019

Varje år, precis i månadsskiftet mars/april mår jag inget vidare. Orsakerna växlar, mer eller mindre relevanta saker, men jag mår ungefär likadant varje år. In i märgen trött, ledsen, stressad utan att riktigt veta varför, ångestig. Vaknar långt före klockan med bankande hjärta och tankar som rusar.

Det verkar helt enkelt vara en säsongsgrej. Vårljuset påverkar kropp och själ och de reagerar olika snabbt, läser jag mig till. Hormonhalter och halter av signalsubstanser ändras tydligen. Det blir obalans men det går till sig.

Nå, det är ju bra att veta. För här sitter jag på jobbet och är så förbannat orolig och ledsen för precis allt.