Archive for the ‘Majaliv’ category

Lite utanför

december 4, 2017

Jag missade årets jobbjulfest. Det är ju inte hela världen men det var liksom den enda festliknande sak som jag varit bjuden på som privatperson på den här sidan månen. Jo då, jag var på företagsgala i mitten på november. Men där är jag i jobbet. Dessutom är jag där ensam. Förstås. Andra kommer några stycken från jobbet. Mitt jobb är att hänga på dem, mingla, umgås. Och jag hör ju verkligen inte till någonstans. Det är inte som att någon väntar in mig om jag kommer på efterkälken.

Jobbjulfesten har jag inte missat en enda gång sedan jag började här. Men med allt resande denna november, alla byten med Pelle, fanns det inte en chans att jag varken kunde eller ville byta mig till även denna kväll.

Men dock. Jag känner mig lite utanför just nu. Utöver Arne är det inte mycket vuxensamvaro. Mitt eget fel. Jag reser för mycket och orkar inte hålla kontakt. Skulle behöva känna mig efterfrågad och önskad men gör inte det.

Ilandsproblem.

Om två år fyller jag femtio, säger jag till Arne, och jag lär ju inte behöva resa bort för att komma undan uppvaktning. Det löser sig ändå.

Annonser

Stress

november 6, 2017

Jag. Är. Så. Stressad.

Just denna vecka måste jag göra någonting som jag vanligtvis inte gör. Jag måste resa på en barnvecka. Inte lite resande heller. Tisdag – fredag är jag på annan ort medan barnen är hos Pelle. Jag har stressat över detta i flera veckor. Vet att barnen inte kommer att vara nådiga, vet att det kommer att ta tid och evighet innan vi är i balans med varann. Vet också att jag själv kommer att bli tröttare och behöva vila mer samtidigt som omgivning och framför allt barn kräver att jag anstränger mig mer och inte mindre.

Detta är jag helt kukjävla jättestressad över.

Och ja, jag vet att det egentligen är en petitess. Men novembermörkret gör som alla år, det gröper ur min själ. Inte bara blir jag trött och stressig. Jag blir ledsen och ett rov för katastroftankar i stort och smått. Världsfreden, Nordkorea, Syrien, Trumpen och klimatet. Rädsla för att förlora någon och rädsla för att själv bli sjuk.

Jag behöver styra upp livet hemma. Barnen behöver hjälpa till lite mer. Just nu känner jag mig faktiskt som en betjänt åt ett par paschor. Två paschor som nådigast kan släppa dator, plattor och TV en stund för att komma och äta för att sedan tjata om att direkt få lämna bordet igen. Två paschor som lämnar smulor, skor, kläder, godispapper och saker precis överallt. Och så en extra paschig Bull som faktiskt varit rätt utstuderat småjävlig de senaste veckorna. Letar upp mina ömmaste punkter och bearbetar dem effektivt. Jag reagerar som en mamma gör när den minsta ungen uttrycker missnöje – jag försöker lösa situationen och tror att jag på något vis har förfördelat honom. Utan något som helst resultat förstås – ungen blir bara avigare.

Det är dags att sätta lite värde på mig själv igen. Det är dags att uttrycka att mammor också har en vilja, ett känsloliv, en rätt till andrum. Det är dags att inte bli upprörd och ledsen direkt mina barn yttrar någonting som kan tyda på oro.

Det är dags att andas med magen.

Oktober

oktober 10, 2017

Det är redan oktober. Ute blåser det så att löven ramlar från träden. Bill är sjuk för tredje mammaveckan på raken och vi inväntar läkartid. Bull har åkt till skolan efter ett totalt utbrott som sträckte sig från gårdagskvällen till denna morgon. Kompisproblem. Jag hoppas att det har växt sig större i hans huvud än vad det verkligen är, men jag har mailat fröken. Lös dig! tänker jag åt problemet.

Jag önskar att dygnet hade fler timmar. Igår utvecklingssamtal med min chef. Om jag fick önska något skulle det vara att inte behöva resa i jobbet. Inte för att det inte är roligt att byta stad. Jag tycker till och med att det är skönt med den påtvingade ensamheten på ett hotellrum. Men det tar så mycket tid. Själva resorna. När det känns som att jag inte gjort någonting alls samtidigt som jag inte varit ledig och inte vilat mig.

Livet, liksom. Hade jag suttit kvar på mitt gamla jobb hade jag kräkts åt det varje dag. Tjänsten jag har nu är rolig på riktigt. Den är bara väldigt… stor.

Själv känner jag mig i omgångar väldigt liten.

 

Arkeolog

augusti 9, 2017

Jag håller på att byta kontor. Nästan tio års avlagringar finns här i rummet och jag arbetar mig genom lagren. Ibland stöter jag på någonting som får det att hugga till. Det är samma rum, samma utsikt och samma luft som när jag skrev dessa anteckningar inför ett familjerådgivningssamtal. Och ändå är jag en helt annan än den som bar de där glasögonen.

Slasktratt

augusti 8, 2017

Hur ofta använder människor i min omgivning mig som slasktratt? Alldeles för ofta tror jag.

Gråten i halsen

juli 20, 2017

Det tycks mig som att vi alla går omkring med gråten i halsen. Barnen sover dåligt.

Begravningen är på fredag. Det kommer att bli tungt.

Vädret ger ingen draghjälp. Det regnar kallt. Jag tänker mycket på livet och döden. 

Födelsedag

juli 18, 2017

Tänk om jag tycker så mycket om sommaren för att jag är född på den. För att det var den första sortens luft jag andades, den första sortens ljus jag såg.

Jag har haft en fantastisk födelsedag. Så uppvaktad. Barnen, mina föräldrar, mina systrar. Och Arne. Arne som uppvaktat mig tre gånger (!) med fyra fantastiska, perfekta födelsedagspresenter.

Och jag har druckit bubbel hela dagen. Bubbel till lunchen, till tårtan, till middagen och ett litet glas nu ikväll. Efter all penicillinrelaterad avhållsamhet känns det underbart dekadent.

47 and fab.