Archive for the ‘Majaliv’ category

Arkeolog

augusti 9, 2017

Jag håller på att byta kontor. Nästan tio års avlagringar finns här i rummet och jag arbetar mig genom lagren. Ibland stöter jag på någonting som får det att hugga till. Det är samma rum, samma utsikt och samma luft som när jag skrev dessa anteckningar inför ett familjerådgivningssamtal. Och ändå är jag en helt annan än den som bar de där glasögonen.

Slasktratt

augusti 8, 2017

Hur ofta använder människor i min omgivning mig som slasktratt? Alldeles för ofta tror jag.

Gråten i halsen

juli 20, 2017

Det tycks mig som att vi alla går omkring med gråten i halsen. Barnen sover dåligt.

Begravningen är på fredag. Det kommer att bli tungt.

Vädret ger ingen draghjälp. Det regnar kallt. Jag tänker mycket på livet och döden. 

Födelsedag

juli 18, 2017

Tänk om jag tycker så mycket om sommaren för att jag är född på den. För att det var den första sortens luft jag andades, den första sortens ljus jag såg.

Jag har haft en fantastisk födelsedag. Så uppvaktad. Barnen, mina föräldrar, mina systrar. Och Arne. Arne som uppvaktat mig tre gånger (!) med fyra fantastiska, perfekta födelsedagspresenter.

Och jag har druckit bubbel hela dagen. Bubbel till lunchen, till tårtan, till middagen och ett litet glas nu ikväll. Efter all penicillinrelaterad avhållsamhet känns det underbart dekadent.

47 and fab.

Råflyt…

juli 12, 2017

Igår fick jag feeling och målade mitt hus. Jag hade rödfärg kvar efter bodan förra sommaren och skulle måla mitt plank och en vägg men målade hela huset eftersom färgen aldrig tog slut. Tänkte skriva ett euforiskt inlägg om hur jag älskar att bo i ett hus som man kan spontanmåla på en dag om man får lust för det och har färg hemma.

Sedan bet jag i någonting och… fan. Visste ganska direkt att nu har den jävla tanden gått sönder. Den rotfyllda tanden med inflammationen ovanför. Sedan gjorde jag inget mer den kvällen än att äta Nutella direkt ur burken och titta på Rocky som gick på TV4.

Idag drog de ut den. Båda tänderna som de höll på och plågade mig med att rotfylla hela förra våren är nu utdragna. Den förra var längst bak men den här lär behöva ersättas. Man får fan ingen högre disponibel inkomst när man blir äldre, man får bara lägga mer och mer på tänder, klimakterietjorv och på att kunna se någorlunda. Jag grät i tandläkarstolen. Känner mig uråldrig som måste dra ut tänder. Fast nu är jag ändå rätt lättad. Bara nu inflammationen läker ut. Jag ser inte längre ut som När Lina Hade Tandvärk men det är en stor, rejält öm bulle kvar. Penicillinet jag får kan tydligen göra att man blir jättesjuk av alkohol så inte ens ett halvt glas rosévin törs jag unna mig. Nutella direkt ur burken är dock precis vad jag förtjänar. Det sa till och med tandläkaren.

Vi hade i alla fall tur med vädret

juli 7, 2017

Om den här semestern hade varit en film hade den nog varit à la Vi hade i alla fall tur med vädret. Och jag hade varit den koleriske pappan som man skrattar åt när han gör illa sig.

I tisdags åkte vi turbåt ut i skärgården för en övernattning i stuga. När vi bokade såg det ut att bli fint väder och jag såg framför mig hur jag och Arne skulle ta en drink på skärgårdsrestaurangen medan barnen hade kvällsmys. Och sedan skulle vi sitta längst ute på bryggan i det gyllene solskenet som det så ofta blir där ute på kvällarna även om det är molnigt i stan. Så ofta men inte denna dag. Inte alls. Vi prickade 48 timmars totalt busväder. Regn, blåst och fallande temperaturer. På kvällen tolv grader, på morgonen bara sju. Och visst var det ändå mysigt, höstmysigt när vinden slog mot väggarna och det gick vita gäss på havet. Men restaurangen stängde tidigt eftersom vi var de enda gästerna och inte tänkte äta där. Grilla utomhus gick självklart inte. Och vad gäller bryggmys i gyllene sol så blev det att somna i varsin säng i respektive stuga efter att jag blivit illamående av trötthet vid halv elva.

På torsdagen var det dags för tandläkarbesök. De där jäkla rotfyllningarna från förra våren. Den ena tanden sprack, den fick jag ta bort för någon månad sedan. Den andra tanden har jag fått kolla en gång i halvåret, det var någon infektion som inte ville läka ut. Kanske behövs det till sist att man ”öppnar upp tandköttet och skrapar rent” sa specialisttandläkaren. Huga. Junibesöket fick jag boka om, det gick inte in i schemat. Och självklart blev det svullet och ömt efter det. Det var vad jag skulle kolla nu. Tandläkaren bedövade, punkterade, spolade rent, skrev remiss, och jag fick antibiotika utskrivet ifall jag skulle få feber.

Imorse vaknade jag och såg ut ungefär som När Lina Hade Tandvärk, men dock utan feber. Nytt tandläkarbesök, mer antibiotika utskriven och stränga order att kontakta akuten imorgon om det inte har vänt då. Tjohopp.

Det hade varit skönt med lite råflyt nu.

Hejdå Svärmor

juli 3, 2017

Det har varit en tuff vår för dig. I höstas fattade jag att det var deppigt. Någon gång i vårvintras ringde du till mig och jag hörde att du faktiskt svamlade. Jag ringde till Pelle då, sedan, och frågade hur det var med dig. Ett tag senare blev du inlagd, då var du alldeles förvirrad. En urinvägsinfektion kan göra att det blir så när man är gammal. Sedan var det en propp i armen, en tå påverkad av åldersdiabetes, hjärtflimmer. Men förvirringen gav med sig och du blev dig lik igen. Du fick komma hem också, som du längtat efter att komma hem. För bara tre veckor sedan var du här, på Bills födelsedag.

För en vecka sedan fick du åka in igen. Du förstod nog då att du inte skulle komma hem mer. Och vi förstod.

I natt dog du. Det är svårt att förstå att du är borta.

När jag tänker på dig tänker jag först och främst att du var snäll. Du var snäll med mig. Alltid. 28 år har vi känt varann och jag har alltid varit välkommen. Du var alltid glad att se mig. Jag tror aldrig att du har varit arg på mig. Irriterad kanske. Just första året med Bill brände det väl till lite ibland. Det har nog en tendens att göra det när generationerna krockar över barnbarn. Jag var färsk som mamma och hade väl kanske taggarna ut någon gång. Hormonerna svallade väl, sömnbristen, tröttheten, amningen. Kanske lade du ord i munnen på mig eller någonting sådant. Och så surade du lite över att du inte fick hålla Bill när du var klar och redo och hon just hade somnat i min famn. Du surade nog också för att hon inte fått sova hos dig, för det hade du nog tänkt dig. Men när vi väl bad om din hjälp med det, på min systers bröllop när Bill var nyss fyllda ett, då blev du konstig och vågade inte, kände inte att du orkade. Då blev jag nog också irriterad.

Sedan blev det som vanligt mellan oss. Och jag kommer aldrig glömma hur du stod på min sida när jag var gravid och Pelle lämnade och jag bodde kvar i huset. Du kunde ju vänt dig mot mig. Det var din son och ditt barndomshem. Men du kom upp med köttbullar, du frågade när Pelle skulle sluta löjla sig, du var alldeles självklar. Jag grät i din famn en gång – sedan jag var liten har jag inte gråtit i min egen mammas famn.

Alltid har jag fått födelsedagspresenter och julklappar av dig. Oräkneliga gånger har jag bjudits på kaffe och fikabröd eller mat i ditt kök. Nu står huset där tomt och du kommer inte tillbaka.

28 år har vi känt varann. Och jag kommer sakna dig. Jag hoppas att du har det bra och att det är trevligt att flyga bland molnen. Jag hoppas du träffar dina hundar och min Farmor och Svärfar också, så att du har någon att bråka med på det sätt du vill.

Tack för att jag fick vara din Lilla Maja.