Archive for the ‘Majaliv’ category

Hormon-horror

januari 6, 2018

I 2,5 år nu har jag tjorvat med mina hormoner. Det var östrogendominans som gjorde att jag samlade på mig vätska men det tog ett tag att förstå det. Och när jag väl hade förstått det så förstod jag inte att jag behövde ganska mycket progesteron för att balansera upp det hela. I stället gick jag till gyn och hon tyckte att progesteronkräm var dyrt och ändå så svagt och trodde att det skulle kunna hjälpa att styra upp menscykeln med östrogen. Det blev helt fel och då satte min kropp igång att pendla i vätska ännu mycket mer. Såklart. Det var ju inte direkt östrogen som behövdes. Efter att jag slutat med östrogenet tog det ett antal månader – och väldigt mycket progesteronkräm – att balansera upp kroppen igen.

Men vätskan har suttit där den har suttit. Som värst + 8 kg. Ett par kg har jag lyckats få bort men inte resten. Det släpper inte. Och den känns. Som sirap. Träning, kost, lymfmassage och ett antal mer eller mindre dyra andra sätt. Ingenting har hjälpt, ingenting har funkat. Och jag har fantamig läst ALLT på internettet om detta.

Men så för en månad sedan så hittade jag, i en sluten grupp på FB, en beskrivning som, för första gången, beskrev hur det känns i min kropp. ”Det känns som kåda under huden”. Myxödem heter det. Och det finns ett kosttillskott som man kan äta som hjälper till att lösa upp det. Jag har börjat och det hjälper. Det går inte riktigt att beskriva hur glad jag är över detta. Att leta i två år och sedan (förhoppningsvis) hitta det man söker.

Men. Myxödem får man enbart om man har problem med sköldkörtelhormonerna och det har inte jag. Jag vet att jag inte har det för det togs prover i våras och jag har provsvaren. Det kan alltså inte vara myxödem. Men myxödem är det.

Det finns tydligen en omstridd diagnos (?) Hypo 2 som läkarna (eller vissa läkare?) säger inte finns. Jag orkar inte gå in närmare på den men tydligen syns den inte på vanliga prov.

Egentligen är det väl så här. Det finns massor att läsa om hormoner. Man ska inte tro allt man läser men man ska inte heller tro att det inte finns mer än vad vanlig sjukvård kan och vill göra. Tydligen kan obalans i östrogen och progesteron också ge obalans i sköldkörtelhormoner. Den grejen köper jag eftersom jag bevisligen har myxödem. Nej, ingen har förstås diagnosticerat det men jag är faktisk säker på det.

Allt läsande i olika stängda FB-grupper och på nätet har dock startat en hel del tankar i mig. Det är otroligt många kvinnor som har problem. Det är otroligt många kvinnor som inte får hjälp i sjukvården. Det är otroligt många kvinnor som söker för diffusa problem relaterade till hormoner och som inte blir lyssnade på och som får höra att de borde banta, att det de tror att de lider av inte finns, att hormonella preventivmedel inte orsakar sådana biverkningar etc etc etc. Och från läkarhåll har jag läst en del där de hävdar att diagnoserna inte finns, att folk förlitar sig på alternativa behandlingar som har vinstintresse och är oseriösa. Jag läser en läkare som skriver att det finns perioder i livet där man är oförklarat trött och mår dåligt och så är det bara, man kan inte lösa allt.

Samtidigt skrivs det i tidningar om den ökade stressen och ökande sjukskrivningar för utbrändhet framför allt för kvinnor.

Men det finns perioder i livet där man är oförklarat trött och mår dåligt och så är det bara? Hur stor andel av de sjukskrivningarna är egentligen till viss del orsakade av saker som vården hävdar inte finns och inte ska behandlas? Hur är det egentligen med sköldkörtelhormoner och fibromyalgi och lipödem och ME och diverse annat?

Det finns mycket svammel på nätet. Men det är också mycket som saknas i vården. Det finns definitivt också klokskap på nätet men, det vet jag ju redan från barnlösheten, det är väldigt många läkare som stänger öronen om man knystar om att man letat information.

Jag borde gå tillbaka till min gyn och göra en koll. Undrar just vad jag ska säga åt henne.

Annonser

Lite utanför

december 4, 2017

Jag missade årets jobbjulfest. Det är ju inte hela världen men det var liksom den enda festliknande sak som jag varit bjuden på som privatperson på den här sidan månen. Jo då, jag var på företagsgala i mitten på november. Men där är jag i jobbet. Dessutom är jag där ensam. Förstås. Andra kommer några stycken från jobbet. Mitt jobb är att hänga på dem, mingla, umgås. Och jag hör ju verkligen inte till någonstans. Det är inte som att någon väntar in mig om jag kommer på efterkälken.

Jobbjulfesten har jag inte missat en enda gång sedan jag började här. Men med allt resande denna november, alla byten med Pelle, fanns det inte en chans att jag varken kunde eller ville byta mig till även denna kväll.

Men dock. Jag känner mig lite utanför just nu. Utöver Arne är det inte mycket vuxensamvaro. Mitt eget fel. Jag reser för mycket och orkar inte hålla kontakt. Skulle behöva känna mig efterfrågad och önskad men gör inte det.

Ilandsproblem.

Om två år fyller jag femtio, säger jag till Arne, och jag lär ju inte behöva resa bort för att komma undan uppvaktning. Det löser sig ändå.

Stress

november 6, 2017

Jag. Är. Så. Stressad.

Just denna vecka måste jag göra någonting som jag vanligtvis inte gör. Jag måste resa på en barnvecka. Inte lite resande heller. Tisdag – fredag är jag på annan ort medan barnen är hos Pelle. Jag har stressat över detta i flera veckor. Vet att barnen inte kommer att vara nådiga, vet att det kommer att ta tid och evighet innan vi är i balans med varann. Vet också att jag själv kommer att bli tröttare och behöva vila mer samtidigt som omgivning och framför allt barn kräver att jag anstränger mig mer och inte mindre.

Detta är jag helt kukjävla jättestressad över.

Och ja, jag vet att det egentligen är en petitess. Men novembermörkret gör som alla år, det gröper ur min själ. Inte bara blir jag trött och stressig. Jag blir ledsen och ett rov för katastroftankar i stort och smått. Världsfreden, Nordkorea, Syrien, Trumpen och klimatet. Rädsla för att förlora någon och rädsla för att själv bli sjuk.

Jag behöver styra upp livet hemma. Barnen behöver hjälpa till lite mer. Just nu känner jag mig faktiskt som en betjänt åt ett par paschor. Två paschor som nådigast kan släppa dator, plattor och TV en stund för att komma och äta för att sedan tjata om att direkt få lämna bordet igen. Två paschor som lämnar smulor, skor, kläder, godispapper och saker precis överallt. Och så en extra paschig Bull som faktiskt varit rätt utstuderat småjävlig de senaste veckorna. Letar upp mina ömmaste punkter och bearbetar dem effektivt. Jag reagerar som en mamma gör när den minsta ungen uttrycker missnöje – jag försöker lösa situationen och tror att jag på något vis har förfördelat honom. Utan något som helst resultat förstås – ungen blir bara avigare.

Det är dags att sätta lite värde på mig själv igen. Det är dags att uttrycka att mammor också har en vilja, ett känsloliv, en rätt till andrum. Det är dags att inte bli upprörd och ledsen direkt mina barn yttrar någonting som kan tyda på oro.

Det är dags att andas med magen.

Oktober

oktober 10, 2017

Det är redan oktober. Ute blåser det så att löven ramlar från träden. Bill är sjuk för tredje mammaveckan på raken och vi inväntar läkartid. Bull har åkt till skolan efter ett totalt utbrott som sträckte sig från gårdagskvällen till denna morgon. Kompisproblem. Jag hoppas att det har växt sig större i hans huvud än vad det verkligen är, men jag har mailat fröken. Lös dig! tänker jag åt problemet.

Jag önskar att dygnet hade fler timmar. Igår utvecklingssamtal med min chef. Om jag fick önska något skulle det vara att inte behöva resa i jobbet. Inte för att det inte är roligt att byta stad. Jag tycker till och med att det är skönt med den påtvingade ensamheten på ett hotellrum. Men det tar så mycket tid. Själva resorna. När det känns som att jag inte gjort någonting alls samtidigt som jag inte varit ledig och inte vilat mig.

Livet, liksom. Hade jag suttit kvar på mitt gamla jobb hade jag kräkts åt det varje dag. Tjänsten jag har nu är rolig på riktigt. Den är bara väldigt… stor.

Själv känner jag mig i omgångar väldigt liten.

 

Arkeolog

augusti 9, 2017

Jag håller på att byta kontor. Nästan tio års avlagringar finns här i rummet och jag arbetar mig genom lagren. Ibland stöter jag på någonting som får det att hugga till. Det är samma rum, samma utsikt och samma luft som när jag skrev dessa anteckningar inför ett familjerådgivningssamtal. Och ändå är jag en helt annan än den som bar de där glasögonen.

Slasktratt

augusti 8, 2017

Hur ofta använder människor i min omgivning mig som slasktratt? Alldeles för ofta tror jag.

Gråten i halsen

juli 20, 2017

Det tycks mig som att vi alla går omkring med gråten i halsen. Barnen sover dåligt.

Begravningen är på fredag. Det kommer att bli tungt.

Vädret ger ingen draghjälp. Det regnar kallt. Jag tänker mycket på livet och döden.