Archive for the ‘Majaliv’ category

Löparår

maj 21, 2019

I början på maj var det ett år sedan jag började springa. På detta år har jag sprungit 100 mil. Jag borde vara oerhört stolt över mig själv men eftersom jag fick hybris i höstas och satte upp ett mål på 120 mil kändes det ändå en aning misslyckat. Fånigt. Men jag får lära mig av erfarenheten. Det är, trots goda ambitioner, inte möjligt att springa 10 mil per månad mitt i vintern, inte här uppe i norr. Rundorna blir kortare och långsammare när det är kallare och ibland är det trots allt för kallt att springa.

I alla fall. 100 mil har jag sprungit. Det är förjävla bra för att vara jag.

Vissa människor säger att de har börjat träna någonting när de har gjort aktiviteten två gånger. Själv har jag snarast krupit längs väggarna för att inte synas. I princip hela sommaren tog det mig att våga ta en runda i de motionsspår som finns i närbelagt friluftsområde. Jag ville inte möta någon jag kände, ville inte möta någon alls ifall jag plötsligt inte skulle orka hålla ett tempo som var högre än gångfart. Jag ville inte få kommentarer. Jag ville inte visa upp.

När jag väl vågade mig dit var det inte ett skvatt farligt. Folk gick ju! Det fanns absolut folk som sprang fortare än jag, men det fanns också sådana jag sprang om. Och folk promenerade där med både barnvagnar och hundar. Inte en enda gång har jag träffat på någon jag känner.

Detta år med medelålderskris har löpningen för mig varit att likna med psykofarmaka. Lyckopiller. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan.

När jag började, i maj förra året, var det för att jag (förmodligen av hormonella orsaker) på helgmornar gärna vaknade med ett stressryck, började toksvettas, kände mig orolig, ledsen och… i obalans. Katastrofkänslor i magen. En löprunda innan frukost löste det där. Jag kom hem och var på bättre humör, var i balans.

Dessutom har det med min självbild att göra. Jag vill träna upp mig, träna för någonting, bli bättre, bli bra. Jag vill inte underhållsträna för att hålla mig smal eller för att bli stresstålig eller för att kroppen ska hålla. Underhållsträning suger. När jag känner att jag utvecklas känner jag igen mig själv. När jag känner att jag utvecklas är jag en vältränad kvinna, inte en tant. Det blir jag glad av.

En viktig nyckel för att komma ut på löprundorna var att bestämma mig för att lära mig springa längre, inte fortare. Att lyssna på bok och springa för att det är trevligt. Nöta kilometer utan blodsmak i munnen. Alltid tidigare har löpning förknippats med att lyssna på mina egna flämtningar, ha blodsmak i munnen och kämpa för att orka springa hela vägen hem. Nu kom de där uppmätta, sammanlagda kilometrarna nästan gratis. Jag kunde förlänga rundorna när jag fick lust bara för att det kändes bra att springa och för att jag faktiskt orkade. Ibland också för att jag ville lyssna klart på någon bok utan att någon skulle störa mig. När jag väl vågade mig iväg till motionsspåren på friluftsområdet jackade också flåset upp ordentligt. Motionsspåren är nämligen rejält backiga.

Jag hade satt upp som mål att springa ett lopp. Att våga göra det. Våga ta på mig en nummerlapp och vara offentlig med att jag springer. Nu kommer det dock inte att bli av. Jag har äntligen fått sätta in ett implantat för att så småningom kunna ersätta den tand som jag fick ta bort för snart två år sedan. Förmodligen kanske det inte är helt lämpligt att springa riktigt än. Och det gör ingenting. Förra veckan sprang jag fyra mil på fem dagar. Det fick bli min egen utmaning när loppet verkade gå om intet. Jag är rätt bra faktiskt.

Annonser

Reflektion över det manliga könet

april 5, 2019

Igår koreograferade jag en dans till mina manliga kollegor. Ni läste rätt.

På måndag ska vi fira av en kollega som går i pension och bland annat ska hon få ett par specialgjorda filmer. Grabbarna ställde upp och bidrog med en Vi-Dyrkar-Dig-dans. Den blev fantastisk.

Jag ville att filmen skulle börja med att de, i tur och ordning, gick sexigt in på ”scenen”. Och här kommer nu min reflektion:

Män som försöker gå sexigt rör sig alltid på samma vis. Och när en man rör sig på det viset får jag alltid lust att ta en taxi hem utan att ens passera garderoben.

Kollegorna rörde sig exakt likadant som Pelle skulle ha rört sig. De rörde sig som en och annan sliskig och överförfriskad man som tänkt sig att bjuda upp dig när klockan passerat midnatt och de lugna låtarna spelas rör sig när han kommer släntrande mot dig medan du förtvivlat letar efter någonstans att fly. Män som försöker gå sexigt går med långsamma, långa, gungande steg, de skjuter fram höfterna och liksom vaggar från sida till sida medan de går. Samtidigt håller de armarna svagt framsträckta, som en zombie som tappat kraften och inte orkar mer än midjehöjd.

Varför, män?! Varför gör ni på detta viset?

Vårtrötthet

april 1, 2019

Varje år, precis i månadsskiftet mars/april mår jag inget vidare. Orsakerna växlar, mer eller mindre relevanta saker, men jag mår ungefär likadant varje år. In i märgen trött, ledsen, stressad utan att riktigt veta varför, ångestig. Vaknar långt före klockan med bankande hjärta och tankar som rusar.

Det verkar helt enkelt vara en säsongsgrej. Vårljuset påverkar kropp och själ och de reagerar olika snabbt, läser jag mig till. Hormonhalter och halter av signalsubstanser ändras tydligen. Det blir obalans men det går till sig.

Nå, det är ju bra att veta. För här sitter jag på jobbet och är så förbannat orolig och ledsen för precis allt.

Pensionskris

mars 29, 2019

I veckan var jag på rådgivning hos banken. Därefter låg jag vaken på natten och oroade mig för min ekonomi.

Ja men herregud liksom. Bankkillen gjorde en prognos för min pension och kom fram till att jag borde spara 4300 spänn per månad för att inte behöva gå ner 60% av lönen när jag går i pension. Om 18 år. Han ville sätta igång och göra någon liten lyxfällanbudget för min ekonomi för att se hur mycket jag hade utrymme att sätta undan.

Och jag sa hold your horses. Jag amorterar på huset, jag sparar till huset, jag sparar till resor och jag pensionssparar en slant. Jag har en bra lön men jag har två barn hemma, de kostar pengar och jag vill kunna göra saker med dem. 4300 per månad, kan det verkligen stämma? Sedan dubblade jag mitt pensionssparande, men det är fortfarande långt till 4300.

Därefter låg jag vaken på natten och hade ont i magen för att jag tydligen är för vidlyftig. För att jag vill kunna unna oss saker. Inget lyxliv, men jag vill inte behöva vända på slantarna. Jag vill kunna göra saker, jag vill kunna köpa slalompjäxor och betala ridlektioner och fika på stan också. Och huset värderas faktiskt till dubbelt så mycket som jag har lån på. Och CSN-skulden har jag bara en ynka inbetalning kvar på. Och inga andra lån har jag.

Sedan blev det en ny dag och jag kunde inte släppa det. Ska jag behöva spara ihop en mille privat för att inte behöva gå ner till 60%? Kan det verkligen stämma?

Nä, det stämde inte. För den där bankkillen hade gjort en beräkning på vad jag tjänat ihop i pension fram till nu. Inte någon prognos på vad jag kommer att tjäna ihop de kommande 18 åren. Förhoppningsvis har jag några pensionsgrundande år kvar trots att jag typ är uråldrig. Det blev lite fel där.

Man får inte skrämma en hormonell kvinna med mitt-i-livet-kris på det här viset!

Lucia

december 13, 2018

Åh Farmor. Idag är det redan 14 år sedan jag såg dig för sista gången. Jag satt hos dig och lät TVn med luciatåg stå på. Du tyckte det var så vackert med luciatåg och kanske hörde du sången, tänkte jag. Varje dag passerar jag hemmet där du bodde dina sista två månader. Ofta tänker jag på dig.

Du skulle ha sett Bill idag. Tänk om du hade fått se Bill idag. I luciatåget. Bill som bär dina namn. Bill som fick sjunga en hel sång solo. Du hade varit så stolt. Lika stolt som jag. Och lycklig.

Jag älskar den sången Bill sjöng. Texten, beskrivningen. Det nyfödda barnet och alla mirakel det kommer att utföra, oavsett om man är religiös eller ej.

Mary did you know that your baby boy would one day walk on water?
Mary did you know that your baby boy would save our sons and daughters?
Did you know that your baby boy has come to make you new?
This child that you’ve delivered, will soon deliver you

När jag satt hos dig för 14 år sedan hade jag och Pelle genomfört vår första IVF och jag anade, men visste inte ännu, att den inte hade gått vägen. Det skulle ta ytterligare nästan två år innan det lilla embryo som blev Bill skulle fastna.

Maja did you know that your baby girl would one day walk on water?

Maja did you know that you one day will have one son and one daughter?

Did you know that your children will come to make you new?

The children you delivered, will soon deliver you

SJGB 3 Goda relationer

december 10, 2018

En sak som bara till 50% är min förtjänst men som jag ändå kan klappa mig själv på axeln för. Att jag har en god relation till min exmans nya sambo.

Hon är så bra. Men jag är också bra.

Det är inte enkelt alla gånger att stå där i mitt gamla hem och lämna över barnens saker. Jag kan inte hjälpa att mina ögon hela tiden finner saker som en gång var mina och som nu står i en annan kvinnas hem. Men jag står där och jag låtsas inte om någonting. Jag försöker allt vad jag kan att vara bra och trevlig.

Och hon är bra och trevlig.

Vi är duktiga. Jätteduktiga.

SJGB 2. Fortfarande springande

december 6, 2018

(Gode tid, idag behöver jag verkligen skriva detta. Satan vad jag är förbannad på någonting helt ovidkommande. Andas. Andas. Släpp. Släpp.)

Jag är fortfarande springande. När jag skrev om det sist, i augusti, hade jag sprungit 30 mil sedan springstart i maj. I skrivande stund har jag sprungit 77,5 mil.

77,5 mil! Alltså, smaka på det! Jag har, sedan i maj, sprungit i snitt 10 mil per månad. På helgerna springer jag numera 9,5 km före frukost, både lördag och söndag. Och det går faktiskt riktigt bra att springa även om det är vinter och mörkt och numera även snö!

Jag är brutalt stolt över mig själv.