Archive for the ‘Mammaliv’ category

Kärleken

maj 28, 2017

Bull vill sova över hos hjärtevännen G som bor två hus bort. Det är klart att jag inte kan neka men egentligen vill jag inte. Arne har sovit hos oss hela veckan men denna kväll gör han inte det och helst vill jag sova bredvid Bull. Så är det numera. Det är jag som sover bredvid Bull, inte Bull som sover bredvid mig.

Jag skickar iväg en tandborstad, pyjamasklädd pojke efter att jag kramat honom hårt i hallen. Två timmar senare ringer det häftigt på ytterdörren och när jag kikar ut genom köksfönstret står där en pyjamasklädd figur och vinkar med ena handen. Sömnen har inte velat komma. Hjärtat exploderar av kärlek.

Han kramar mig i sömnen. På morgonen sitter han i min säng och tittar på mig. Ögonen blir rödkantade och plötsligt rinner det över en tår som han torkar bort. Senare vågar jag fråga. Varför blev du rörd när du såg på mig imorse? Ibland blir det bara så, svarar han.

Nordalsfjället

maj 9, 2017

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från fjällen. Andra gången för fjällsemester tillsammans med Arne och hans döttrar. Tre hela dagars skidåkning.

Det största på resan var klättringen upp på Nordalsfjället. Bill har tjatat sedan förra våren. När får jag klättra upp på Nordals?! Och nu är det så att den klättringen inte på något vis är inom den familjemässiga komfortzonen. Nordalsfjället ligger utanför det kontrollerade skidområdet. Där finns den legendariska Nordalsbranten, där kan det gå illa om man väljer fel väg (så nerför branten skulle vi INTE). Och har man påbörjat klättringen måste man fortsätta, det går inte att vända halvvägs.

Alltså har jag sagt att vi får se. Det får inte vara lavinfara, det måste vara sikt och får inte vara flatljus. Du måste orka och dessutom måste det vara okej för övriga i sällskapet att vi är borta en timme på egen hand.

Den andra skidåkardagen yppade sig tillfället. Fem ur vår lilla grupp på åtta gav sig iväg på äventyr.

När man klättrar upp på Nordals måste man bära skidorna. Själv har jag en ryggsäck med skidfäste för mina skidor. Jag vågade inte låta Bill bära sina på axeln när hon skulle klättra utan valde att bära dem åt henne. Det lär jag för övrigt inte göra om, att ta mig upp med så mycket extra tyngd var värre än jag hade tänkt mig, jag var nära att kräkas några gånger på vägen upp. Bill och Tjatte drog iväg som två bergsgetter med bara stavarna medan jag och Arne agerade sherpas åt dem.

När jag väl kom upp dit där skidåkarna njuter en stund innan nerfärd syntes inte Bill och Tjatte till. Jag som hade förväntat mig två ungar med krav på dryck och en chokladbit. Jag ringde. De hade gått ytterligare en bit och var på fjällets topp. En rusig Bill hojtade att det var fantastisk utsikt, kom upp! Jag svarade att jag orkar inte gå en enda meter till, ni får komma ner. En stund senare kom två glada brudar galopperande med stavarna i händerna.

Åket ner var fantastiskt. Hela upplevelsen var fantastisk. Det är svårt att smälta att den lilla unge som jag lärt upp i skidbackarna numera klättrar upp och tar sig ner på sådana ställen som är omskrivna  och omtalade av riktiga skidentusiaster.

Nästa gång får hon dock bära sina egna skidor.

Annat var det när han var ung

april 1, 2017

Morgon och Bull klär sig. Hans kläder ligger i en förvald liten hög bredvid syrrans förvalda lilla hög. Men tydligen har jag varit trött när jag sorterade ty strumporna är tydligen icke korrekta.

Bull: Det här är ju Bills strumpor!

Jag: Men då ligger dina strumpor på Bills hög. Ingenting konstigt!

Bull: Jo! Allting är konstigt nuförtiden. 

Skulle han inte gifta sig med mig och bo med mig alltid?!

mars 31, 2017

Tjuvlyssnat när Bull och hjärtevännen G spelar Minecraft:

Bull: Jag längtar efter att jag flyttar hemifrån. Jag fattar inte varför! Men då ska vi vara vänner, ellerhur?!

Självutnämnd sådan

mars 20, 2017

Bill, min språknörd, för en livlig diskussion vid matbordet om hur någonting ska sägas. Bull diskuterar lika livligt emot och påminner mest om ett nättroll i sitt sätt att argumentera.

Bill:  När blev du expert på grammatik?! 

Bull: Ja… för några år sen! 

Den 14 februari

mars 19, 2017

Jag dukar fram middag och det är alla hjärtans dag. Händerna är lite upprört skakiga för vi har fått nazistreklam i brevlådan. Jag har visat pappret för Bill som rivit det i småbitar och slängt det i komposten. Nu hjälper hon mig med dukningen.

Bill: Ska du dricka vin mamma?

Jag (fortfarande upprörd): Jag skulle nog snarare behöva en flaska sprit.

Bill (kärleksfullt): Men ta det du, det är ju alla hjärtans dag. 

(Och ja, jag fick sätta mig ner och förklara vad som skulle hända om jag verkligen skulle dricka en flaska sprit och att det uttrycket för mig är ett sätt att säga ”jag är upprörd och ledsen och skulle helst vilja sova och glömma bort att världen är hemsk Ibland”.)

Än så länge måttliga ligister

mars 17, 2017

Bull och Grannpojken kommer fnissande in och de smyger uppför trappan till övervåningen med luriga miner. Stannar halvvägs. Kluck, kluck av undertryckt skratt.

Jag: Vad är det?

Bull och Grannpojken (i kör): Ingenting! 

Jag: Mhm?

Det är tyst ett tag, bara det undertryckta fnissandet hörs. Och sedan.

Bull: Det är ingenting att titta på oss… …  Vi har inte… ehh… visat fuck you till en bil!