Archive for the ‘Mammaliv’ category

Lucia

december 13, 2018

Åh Farmor. Idag är det redan 14 år sedan jag såg dig för sista gången. Jag satt hos dig och lät TVn med luciatåg stå på. Du tyckte det var så vackert med luciatåg och kanske hörde du sången, tänkte jag. Varje dag passerar jag hemmet där du bodde dina sista två månader. Ofta tänker jag på dig.

Du skulle ha sett Bill idag. Tänk om du hade fått se Bill idag. I luciatåget. Bill som bär dina namn. Bill som fick sjunga en hel sång solo. Du hade varit så stolt. Lika stolt som jag. Och lycklig.

Jag älskar den sången Bill sjöng. Texten, beskrivningen. Det nyfödda barnet och alla mirakel det kommer att utföra, oavsett om man är religiös eller ej.

Mary did you know that your baby boy would one day walk on water?
Mary did you know that your baby boy would save our sons and daughters?
Did you know that your baby boy has come to make you new?
This child that you’ve delivered, will soon deliver you

När jag satt hos dig för 14 år sedan hade jag och Pelle genomfört vår första IVF och jag anade, men visste inte ännu, att den inte hade gått vägen. Det skulle ta ytterligare nästan två år innan det lilla embryo som blev Bill skulle fastna.

Maja did you know that your baby girl would one day walk on water?

Maja did you know that you one day will have one son and one daughter?

Did you know that your children will come to make you new?

The children you delivered, will soon deliver you

Annonser

SJGB 1. I do mornings

december 5, 2018

Så här i mörkaste december är jag benägen att gnälla lite för mycket. Så jag tänkte göra en insats och påpeka för mig själv att gör en hel del saker bra också. I mån av tid tänkte jag därför försöka skriva ett antal inlägg om saker jag gör bra. SJGB. Här kommer första!

I don´t do mornings, har jag skrivit någon gång på FB på den tiden som man postade korta inlägg utan bilder. Det hade att göra med att jag har ett stort behov av lugn på morgonen. Men att säga att I don´t do mornings är fel. Faktum är att I do mornings riktigt bra.

För något år sedan påpekade en pappa att Bull har en snäll mamma som låter honom spela på mornarna. Det där stämmer inte alls. Jag är inte snäll för att jag låter Bull spela. Bulls spelande är en förutsättning för att jag ska få det lugnt så länge som jag behöver för att bli människa. Det är också en förutsättning för att Bull ska vakna till så pass att han vill äta frukost. Bull vill bli väckt tidigare just för att få den här stunden.

Min egen klocka ringer 05.30. Det ger mig nästan en halvtimme med te, tänt ljus och DN innan jag väcker Bull. 06.00 väcker jag Bull som vacklar upp, klär på sig och slår sig ner framför datorn medan jag fortsätter att vegetera över DN. 06.20 Börjar jag mecka frukost till barnen. Bull vill ha skinkmacka och O´boy. Bill vill ha min hemgjorda smoothie, te med honung och rostfranska. Min egen frukost, grön smoothie, fixar jag på samma gång för att ta med till jobbet. Därefter väcker jag Bill som vacklar upp och klär sig.

Även barnen får frukost i skenet av stearinljus. Det ska vara mysigt. Bull äter upp, plockar undan och borstar tänder. Sedan får han spela fram tills fem minuter innan skoltaxin ska komma. Villkoret är att han släpper datorn på sekunden när jag säger att det är dags. Bill lyssnar på ljudbok i trådlösa lurar medan hon pillar i sig frukosten och dricker te – som helst ska serveras i min Ittala Taika-mugg. Hon behöver tid på sig. Ibland hinner hon lite dator efter frukosten och ibland inte.

07.03 ropar jag med tordönsstämma att det är påklädning. När taxin kommit spänner jag fast dem och attackpussar dem, därefter står jag utomhus oavsett väder och kastar slängpussar till taxin åkt.

Det är våra mornar. Vi bråkar sällan. De är fina.

Målmedveten

oktober 11, 2018

Bull fick tandställning i somras. Ett eländigt fanskap med två spröt som stack ut ur munnen och spändes fast mot en hätta och som han skulle ha varje natt. Omöjligt att sova på mage. Omöjligt att kramas utan att riskera att sticka ut ögat på någon. Två år, sa den opedagogiska tandläkaren. Bull grät. Jag grät. Bull och jag gjorde en deal. Det kostade mig en speldator.

Idag var vi till tandläkaren för en första koll och mätning. Har det gått ett år, frågade Bull i bilen. Jag sa att det hade gått fyra månader.

Tandläkaren tittade i munnen och tystnade och sa sedan ”Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga…

Jo, för Bull har kört hard-core. Han är ju inte korkad och dessutom målmedveten. Efter första kaosveckan med tårar och ipren har han accepterat dealen och inte knorrat. Sedan har han på eget bevåg spänt tandställningen hårdare och hårdare. Andra hålet skulle den sitta på. Sjätte hålet satt den på igår kväll.

Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga. Ni får lämna kvar tandställningen här. Den behövs inte mer. 

Jag och Bull high-fiveade i korridoren. Bull är glad. Jag är lycklig.

Och den dagen skolan fattar vilken kapacitet som finns i Bull när han väl bestämmer sig för att genomföra någonting. Den dagen när vi hittar rätt motivation för läsningen. Då. 

Storabarnsmamma

september 14, 2018

Jag satt där i sängen med Bill och Bull på varsin sida och läste Harry Potter. Därefter pluggade Bull in tandställningen och Bill knallade över till sin egen säng, slog på (annan) Harry Potter i trådlösa lurar och somnade så småningom. Jag betraktade mina ben, fortfarande iklädda Nike-tights från cykelturen hem från jobbet, och tyckte att de var snygga.

Och där, då, kom plötsligt känslan att jag äntligen, äntligen, äntligen börjar landa i detta. I tre års tid har jag kämpat med någon sorts klimakteriekris. Det började hösten 2015 när hormonerna började leva fan. Och jag började känna mig gammal. Eller snarare jag fick en ålderskris.

Det där har tagit lång tid att komma igenom. Kanske var det ännu svårare att acceptera att fertiliteten minskar och till sist kommer att vara helt borta om man haft svårt att få barn? Om hela identiteten en period handlade om att vara barnlös.

Eller så var det bara för mycket googlande på ordet klimakteriet. För mycket snack om att älska att vara tant och acceptans att kroppen förändras och att träning var bra för att man inte skulle bli benskör och Sluta Väga Dig.

När Tant Gyn skulle hjälpa till med mitt mående fick jag östrogen och då blev allt tio gånger värre. Fortfarande, två år senare, är jag arg på henne för det där. Inte ett enda hormonprov tog hon, för att se hur det var fatt. Chansade bara.

Det senaste åtta månaderna har jag balanserat upp kroppen igen. Hormoner i balans och sju kilos viktminskning. Det mesta är vätska som försvunnit men nu på sistone har lite fläsk också rykt. När hormonerna äntligen hamnade i balans återkom både humör och ork. När orken återkom kunde jag börja träna på ett sätt som passar mig.

När jag tränar behöver jag utmanas. Jag behöver ett mål, jag behöver på ett eller annat vis sikta på att bli bäst. Att röra på sig för att må bra passar inte mig. Jag vet inte hur många gånger som jag rört på mig när jag varit på tjänsteresa, tröstlösa stunder på crosstrainer i hotellgym för att jag vet att jag måste, för att ryggen ska må bra efter timmar i bil, för att bli av med vätska, för att stressa ner. Men jag blir låg av det. Låg av att se mig själv bulla ut över kanterna på träningsbyxorna, låg över att titta på TV samtidigt som jag tränar, låg över att det är så mördande tråkigt och meningslöst.

Jag började springa i maj. Löpträna. Lyckades, utan att vara medveten om vad jag gjorde, sätta upp ett mål som taggade igång mig. Längdmål. Strunt samma hur långsamt det går, jag ska bara få kilometer i benen. Nu kan jag springa en mil på en timme och en minut. Det hade jag aldrig trott om mig själv. Och löpningen har blivit just det där egna rummet som jag behöver för att orka med. Det tog bra många mil innan jag hamnade där, innan löpningen gav energi. Men nu. Nu unnar jag mig att lämna ungarna en halvtimme på en vardagskväll och avnjuta 5 km med en ljudbok i öronen. Sedan kommer jag hem och mår bra. Är glad. Är piggare än innan.

Och känner mig snygg. Det är viktigt. Jag känner mig snygg igen. Snygg och stark och kaxig.

I den här klimakteriekrisen kände jag så länge att allt gick utför. Jag blev fluffigare och fulare och inga kläder passade. Barnen höll på att växa ifrån mig. Jag blev mer och mer storabarnsmamma och kände hur det slet och ryckte i navelsträngen.

Men så till sist. Det börjar finnas en plattform att stå på igen. En storabarnsmamma kan lämna sina barn en halvtimme på en vardagskväll och satsa på sig själv för att hon mår bra av det. En storabarnsmamma kan vara smalare och mer vältränad än vad hon varit på många år. En storabarnsmamma kan ordna det så att hon inte måste hem och lunchmata ett barn som är hemma från skolan, hon kan arrangera värmbar mat och unna sig själv ett spinningpass. En storabarnsmamma kan göra så utan att få dåligt samvete och tänka att snart-kommer-det-en-dag-när-jag-inte-får-ta-hand-om-sjuka-ungar-och-jag-borde-VÄRDESÄTTA-detta. En storabarnsmamma kan så smått börja ha en tillvaro som också är hennes egen, inte bara andras.

Och hon kan gilla det.

En ganska läskig häst med röd mask och mantel

augusti 10, 2018

Bill: Bla bla bla… ridläger… häst… bla bla, ridläger… specifik häst… Messi är en Dartmoorponny!

Bull: Va?

Bill: En Dartmoorponny!

Bull: VA?!

Bill: EN DARTMOORPONNY! 

Bull: VA?! En Darth Maul-ponny???

Ridläger

juni 19, 2018

När jag gick i mellanstadiet drömde jag om att åka på ridläger. 1000 kr för en vecka kostade det och det var för dyrt förstås.

Men Bill, hon är på ridläger denna vecka. Inte den sortens läger med översovning (som jag drömde om), utan dagtid i stallet där hon vanligtvis tar sina ridlektioner. Jag är så förbannat lycklig att jag kan ge henne det.

Fyra hela dagar med häst. Rida barbacka från sommarhagen, två ridlektioner varje dag, borsta, pyssla, andas häst. Och, icke att förglömma, hänga med andra hästtjejer.

Regnet öser ner men det kvittar lika. Igår, när jag hämtade henne, var hon lerig från topp till tå. Och lycklig.

En av gångerna jag älskar honom alldeles extra mycket

maj 25, 2018

Vid matbordet säger jag något om att om inte Bill hade velat bli till så hade vi adopterat ett barn, att både jag och Pelle så väldigt gärna ville bli föräldrar.

På Bills och Bulls skola går storasyster B och lillebror M. Deras pappa bor granne med Pelle. Storasyster B är adopterad från Sydafrika medan lillebror M kom som en biologisk överraskning.

Bill säger att B är den enda på skolan som är adopterad. Jag ska just säga något om att det kan ju inte Bill riktigt veta, att man kan vara adopterad även om man inte är svart med afrohår. Men jag hinner inte.

Bull (spontant): Jaså, var det hon som var adopterad? Jag trodde att det var M.

M är rågblond och mycket lik sina föräldrar.

Jag stänger munnen och ser till att inte le det stora leende som vill tränga fram.

Jag (neutralt): Varför trodde du att det var M som var adopterad?

Bull: Jag vet inte. Jag har nog bara missförstått.