Archive for the ‘Mammaliv’ category

Läsning

februari 3, 2018

I november, på Bulls utvecklingssamtal, blev jag chockad. Jag tyckte ju att det gått bättre med läsningen. Läsläxorna gick lätt och jag hade förväntat mig… att få höra att vi var på banan. I stället fick vi höra att de här övningarna, de görs med barn på vårterminen i ettan. Bull gick höstterminen i trean.

Jag gick hem och hade ångest en hel helg. Hade ångest och analyserade. I mina ögon är skolan diganoskåta. Det måste finnas en diagnos, en benämning som en förklaring till att läsningen går trögt. En gång råkade Pelle nämna ordet dyslexi i samma mening som han nämnde sig själv och sin far. Varken Pelle eller hans far har dock någon diagnostiserad dyslexi. Läs- och skrivintresse har inte funnits, det är solklart. Men i mina ögon är det inte självklart vad som är höna och vad som är ägg. Skolan hävdar att om man tycker det är svårt att läsa så läser man inte. Jag menar att om man inte läser så blir det svårt att läsa. Skolan, det lyser igenom, tycker att jag är en mamma som förnekar att min son kan ha dyslexi. Jag hävdar att Bulls problem har andra orsaker. Bull läser inte för att han inte läser. Bull har bestämt sig för att han inte vill läsa och då läser han inte. Precis som att han har bestämt sig för att han inte gillar grönsaker – och då gillar han dem inte oavsett om de smakar bra eller dåligt. Svårt att beskriva men så på pricken likt hur Pelle fungerar, eller åtminstone fungerade när han var yngre.

Jag analyserade och tänkte efter hur det funkat med läxorna. Ungen har ju läst hur lätt som helst. Tills jag insåg att han helt enkelt lärt sig texten utantill redan på genomgången i skolan. Inte läste han! Han bara rabblade upp ur minnet.

Alltså gick jag på stan och köpte en betydligt svårare bok (för åldern 9 – 12 år). När helgen var över pratade jag allvar med Bull och talade om att han måste bli bättre på att läsa. Talade om att om vi inte får ordning på detta så misstänker jag att skolan kanske vill att du går om en klass, att du går om trean igen. Och det vill du kanske inte? Det ville inte Bull så då bestämde vi att vi skulle läsa en kvart i boken varje dag. En kvart och för varje läst sida så skulle han få fem kronor. Deal.

Från början utkristalliserade sig problemen. Vid första försöket var det frustration, slit i håret, gråt och jag kan inte!!! Sedan körde han samma stil som med läxorna – han chansade på vad det skulle stå. Men här funkade det förstås inte, texten var alldeles för svår. Det gick inte att komma runt, man var faktiskt tvungen att läsa. 

Det gick förvånande fort att vända skutan. Några veckor senare mailade jag Bulls fröken, talade om vad vi höll på med, skickade en bild på sidan vi just läst och skrev att jag tyckte att han behövde svårare texter i skolan, texter som tvingade honom att faktiskt läsa.

Någonstans här kan man tycka att jag kunde få lämna tillbaka stafettpinnen. Nu är det bevisat att Bull inte har dyslexi och att metodiken med för enkla texter inte funkar.

Men nej. Skolan harvar på med samma IQ-befriade bok där Bull lär sig texten på fem minuter och sedan rabblar utantill. Fröken svarar till mig att han behöver öva på sitt läsflyt och därför får han fortsätta med nuvarande bok.

Dessutom visar det sig att Bull döljer sin läsförmåga i skolan. På en direkt fråga svarar han att han dels får scenskräck och stakar sig och dels inte vill visa att han läser så bra som han gör – för då kan han ju få svårare uppgifter.

Vad är det för fel på skolan? Det är som att vi inte lever på samma planet. Jag har försökt förklara, så många gånger, hur Bull funkar. Trots allt har jag både fött honom och umgåtts med honom i ett antal år. Jag fattar att det är många barn i en klass och att det är svårt att sätta sig in i alla. Men ändå! Om ni bara lyssnar lite på vad jag säger så behöver ni inte ens försöka sätta er in i honom.

Det går inte att gulla Bull till att göra någonting han inte vill göra. Det kommer inte plötsligt att bli roligt och rulla av sig själv för att man har gullat honom nog långt. Bull må vara liten och söt men han är inget småbarn. På honom biter bara rejäla argument. Man behöver kunna läsa för det är så man hämtar information (om spel). Man behöver kunna skriva för det är så man delar information (i chatt i spel). Läsning blir inte roligare för att man får göra den på dator, så lättledd är han inte, läsning är exakt samma sak oavsett var man läser. Alltså är det bara att läsa. Roligt eller inte roligt.

Nu, idag, när vi suttit hemma precis hela dagen och Bill har haft migränanfall har jag med förtjusning iakttagit hur Bull chattat. Han skriver med folk i minecraft. Läser och skriver. Hela tiden. Skolan skulle fan kissa på sig av förtjusning om de såg honom. 

 

Annonser

Januari kom och gick

februari 1, 2018

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. 

När jag var tonåring hade jag existentiell ångest över de orden. Nu springer dagarna och jag försöker hinna med att känna att de är livet. Och vilket himla liv sen, som Pelle sa.

Ibland brukar jag säga att jag unnar mig att klaga. Så har det känts, efter barnlöshet och äktenskapskris och när man vet att man egentligen inte har mycket att klaga över. Men att det ibland är skönt att få gnälla lite. Liksom avstressande.

Men när det hände så sorgliga saker i min omvärld i höstas och även om de inte drabbade mig personligen så fastnar klaget i halsen. Jag klarar inte av att unna mig att gnälla, jag har inget att klaga över. Det är bara lite mycket just nu. Bevingade ord.

Arne fick lunginflammation i mitten av december och är inte på banan ännu. Bill har mykoplasma och har i princip varit hemma från skolan i tre veckor. Eller om det är fyra. Bull har hostat rejält i två veckor men verkar vara bra nu. Jag har hostat sedan julafton och piggar fortfarande upp mig med att hosta tills jag kräks morgon och kväll. Igår körde jag och Bill 60 mil för röntgen av Bills hand, den som hon fick operera för tio år sedan. Allt detta är livet och ingenting att klaga över.

När vi kommer hem vid pass åtta på kvällen väntar Bull och läggning, diskmaskin, tvättmaskin, snö att sopa och urstädning av dagens fikakorg. Jag tänker på kärnfamiljer och på hur det hade varit att dela detta med en annan vuxen på självklar basis och är stolt över mig själv. Tio år sedan operationen innebär också tio år sedan jag började på mitt nuvarande jobb, tio år sedan livet vändes upp och ner, tio år sedan livet som kärnfamilj plötsligt inte var och aldrig kom tillbaka. Jag fixar det bra. Jag fixar det bättre än vad jag skulle gjort som fru till Pelle.

Och det är bara lite mycket just nu. Allt går inte att minimera. Där det borde stå en mässingsorkester och spela fanfarer för mig står i stället barn som inte är nöjda, en särbo som tycker att vi har för lite tid ihop, ett jobb där jag inte levererar, otränad träning och ett stökigt hem. Den som har många bollar i luften kastar ingen boll särskilt högt.

Älska mammalivet!

december 22, 2017

De senaste kvällarna har jag lagt mig (visserligen utmattad, men dock) med en varm lyckokänsla i bröstet. Nog för att man springer benen av sig hela advent men nog är det härligt ändå. Luciatåg i stallet, julkonsert med Bills orkester, barnjulfest på mitt jobb där barnen har vansinnigt roligt, julavslutning i skolan. Det är mycket överallt och sover dåligt gör jag, men snart är det ledighet.

När jag kör från skolan i iskyla och med en mjölkrosa himmel där solen så smått har tänkt sig att titta upp tänker jag på hur det var att längta barn som värst. Älskade, älskade ungar.

Mardrömmar när det lackar mot jul

december 12, 2017

Tidig lördagsmorgon. Bull sätter sig upp i sängen.

Bull (ynkligt): Mamma, jag drömde en mardröm…

Jag (tröstande): Usch då. Vad var det du drömde?

Bull (dystert): Att man måste gå i skolan ALLTID. Åfyfan vad jobbigt.

Morgondialog

november 21, 2017

Vardagsmorgon och kontroll av att alla inblandade har fått på sig alla nödvändiga kläder.

Jag (till Bill): Har du sockar på dig?

Bill: Jag har alltid sockar på mig!

Jag: Inte när du sover.

Bull: Och inte när du är barfota! 

Stress

november 6, 2017

Jag. Är. Så. Stressad.

Just denna vecka måste jag göra någonting som jag vanligtvis inte gör. Jag måste resa på en barnvecka. Inte lite resande heller. Tisdag – fredag är jag på annan ort medan barnen är hos Pelle. Jag har stressat över detta i flera veckor. Vet att barnen inte kommer att vara nådiga, vet att det kommer att ta tid och evighet innan vi är i balans med varann. Vet också att jag själv kommer att bli tröttare och behöva vila mer samtidigt som omgivning och framför allt barn kräver att jag anstränger mig mer och inte mindre.

Detta är jag helt kukjävla jättestressad över.

Och ja, jag vet att det egentligen är en petitess. Men novembermörkret gör som alla år, det gröper ur min själ. Inte bara blir jag trött och stressig. Jag blir ledsen och ett rov för katastroftankar i stort och smått. Världsfreden, Nordkorea, Syrien, Trumpen och klimatet. Rädsla för att förlora någon och rädsla för att själv bli sjuk.

Jag behöver styra upp livet hemma. Barnen behöver hjälpa till lite mer. Just nu känner jag mig faktiskt som en betjänt åt ett par paschor. Två paschor som nådigast kan släppa dator, plattor och TV en stund för att komma och äta för att sedan tjata om att direkt få lämna bordet igen. Två paschor som lämnar smulor, skor, kläder, godispapper och saker precis överallt. Och så en extra paschig Bull som faktiskt varit rätt utstuderat småjävlig de senaste veckorna. Letar upp mina ömmaste punkter och bearbetar dem effektivt. Jag reagerar som en mamma gör när den minsta ungen uttrycker missnöje – jag försöker lösa situationen och tror att jag på något vis har förfördelat honom. Utan något som helst resultat förstås – ungen blir bara avigare.

Det är dags att sätta lite värde på mig själv igen. Det är dags att uttrycka att mammor också har en vilja, ett känsloliv, en rätt till andrum. Det är dags att inte bli upprörd och ledsen direkt mina barn yttrar någonting som kan tyda på oro.

Det är dags att andas med magen.

En mammacocktail

oktober 27, 2017

Denna mammavecka, liksom den förra, är barnen spattiga. Bill har kompisproblem i skolan och Bull är taggig. Inget konstigt egentligen. Jag får till och med för mig att ungefär så här brukar det kännas varje år innan höstlovet.

Samtidigt känns det tydligt att det blir lite för mycket.

Vi har kvällsaktiviteter numera. Bill rider och spelar i orkester. Bull har Junis. Är man ensam mamma får man åka som en tätting fram och tillbaka för att fixa det hela. Måndag, tisdag, onsdag innebär endast och enbart logistik. Attacksnabb mat, bilfärd, vänta, bilfärd, snabbt göra Bulls läsläxa och sedan sova. Det blir inget andrum alls på kvällen. Jag får mental tunnelsyn.

När Bill har kompisproblem och Bull är taggig äter det upp den lilla millimeter av eventuell resterande ork med råge. Jag blir dränerad, gråtig, förtvivlad och klarar inte av att se objektivt på det hela.

Först på torsdagskvällen, när vi får till en bra kväll, inser jag att jag har varit spattiga-barn-påverkad. Att det inte är hela livet som är på tok, att jag bara varit stressad.

Stress och dåligt samvete. Dåligt samvete och stress. Se där, en riktig mamma-cocktail.