Archive for the ‘Mammaliv’ category

Februari och rum

februari 1, 2019

Februari. Bitande kallt ute, med snö som dun och ett hoppfullt ljus. Jag passar på att använda alla de stickade tröjor som är för varma under större delen av året. Älska stickat, älska ljus och snö som dun.

Förra helgen gjorde jag om i Bulls rum. Inte utan viss inledande ångest, ska sägas. Den miniloftsäng han önskade sig, och fick när han inte var så stor, blev aldrig särskilt lyckad. Han har sovit i min säng och jag har älskat att ha honom där. När jag byter ut hans säng kommer han såklart att flytta in till sig, det har jag vetat.

Förra helgen köpte jag en säng av en vän. Jag skruvade isär miniloften, passade på att sortera upp, plocka undan, fixa till och hänga upp den där basketkorgen han fick i julklapp som han bara blev måttligt glad för. En hylla från vinden, en reafyndad spegel som aldrig hittat sin plats, och nya affischer som täcker den målade jelifanten på väggen. Ett nytt rum. När det blev måndag och start på mammaveckan var rummet en överraskning. Och han blev så glad. Ännu gladare än jag hade väntat mig. Han skrek jaaaa, han kramade mig så hårt och sa att jag var vääärldens bästa mamma, han älskade sängen som var jätteskön och studsig, han prickade basketkorgen med bollen ett antal gånger och han filmade rummet och skickade filmen till sin bästa grannvän.

Och nu sover han förstås i eget rum. För första gången på många år kan jag läsa i sängen om jag vill. Det kniper fortfarande lite i hjärtat men efter några nätter börjar jag vänja mig. Sover tyngre än jag gjort i delad säng.

Barnen växer och det är februari.

Annonser

Skolan och Bull

januari 14, 2019

I veckan hade vi möte med Bulls lärare, rektor samt en kvinna från Centrala Elevhälsan som gjort en dyslexi-utredning på Bull. Det är nog faktiskt första gången som jag känt att ett möte varit odelat positivt.

Bull har börjat fyran nu och han har nya lärare. Nog var hon väl bra, hans tidigare fröken. Men ändå har jag känt ett… skav. Det är som att alla möten har varit med små suckar och uttalanden om att Bull har probleeeem. Ja, vi kämpar på, har hon sagt med någon sorts liten avslutande suck.

Jag minns att det var en chock när han började förskoleklass. Utvecklingssamtalen på dagis pratades det bara om positiva saker med barnet. Men när skolan började blev det mest negativt. Negativa saker hela tiden, saker han inte klarade. Aldrig, tyckte jag, med betoning på det han är bra på.

Och Bull är bra på en jävla massa saker.

Dessutom tyckte jag att skolan ville klumpa ihop allt till probleeem. Allt skulle härledas till läs- och skrivsvårigheter, vilket jag inte ville acceptera. Att Bull är en ganska egen person (mycket lik sin far i det fallet) och har väldigt egna tankar om hur saker ska göras – eller inte alls göras – ville skolan inte lyssna på. Dessutom kände jag mig ständigt en aning skuldbelagd. Som att vi föräldrar gjorde för lite. Vi borde läsa mer med honom och för honom, vi borde leka minneslekar och spela bokstavsspel, vi borde ditt och datt och dutt. Som att jag inte läst mer med och för Bull än vad jag någonsin gjort för Bill. Som att han var en liten hund som skulle bli glad och inspirerad av minneslekar (för någon tänkte att han hade dåligt arbetsminne – vilket han inte har och som vi nu också äntligen fått papper på) och bokstavsspel när han i själva verket blev avogt inställd, blockerad och frustrerad eftersom han mycket väl fattade att det här var någonting som skulle lura honom att tycka det var roligt att läsa. När han faktiskt inte tyckte det. Och inte heller fattade meningen med det. Han är inte en sådan som läser och så var det med det, enligt Bull.

När vi satte oss på mötet började Bills nya klassföreståndare och speciallärare med att glädjestrålande berätta att Bull plötsligt fattat galoppen med skrivande. Han vill skriva hela tiden. Plötsligt har han fattat hur det hänger ihop, vad man ska använda det till, att man kan förmedla vad man vill säga, att man kan sätta ihop berättelser. Bull har svårt med stavningen, men han skriver. Hela tiden. Han vill inte sluta. Gud så glada vi blev, både jag och Pelle.

Vi fick också höra att Bull jobbar otroligt hårt i skolan. Han går all in för uppgifterna, han ger allt han kan, han jobbar jättebra och jättehårt. Han viker inte ner sig.

Utredningen visade ungefär det som vi förstått. Det finns bitar med läsning och stavning som han har svårt med. Men han har ett stort ordförråd, han har inga problem med att förstå text om han får den uppläst, han har en bra metodik när han läser (som JAG har lärt honom) och han har ett mycket bra arbetsminne. Äntligen blev jag också lyssnad på när jag förklarade varför det inte ger någonting att låta honom läsa lätta texter flera gånger för att få läsflyt. Bull har ett grymt minne, han lär sig texten utantill och läser bara första gången. Därefter rabblar han texten ur minnet. Detta har tidigare lärare helt enkelt vägrat att förstå och den lästräning som kunde blivit mer och bättre blev i stället minnesträning. Den här gången, äntligen, blev jag hörd. Bull ska ibland få tragglingsläsa i skolan, nöta ord utan sammanhang. Det är dock ingenting som vi behöver göra hemma.

Hemma ska vi lustläsa, precis som vi gör nu.

Bull får, såklart, fortsatta hjälpmedel för att kunna tillgodogöra sig skolan på ett bra sätt. Han får fortsatt stödundervisning. Vi, men framför allt lärarna, fick information om hur man kan hjälpa honom med de bitar där han är lite svagare. De lyssnade. Vi lyssnade.

När jag gick därifrån kände jag mig lätt om hjärtat.

Lucia

december 13, 2018

Åh Farmor. Idag är det redan 14 år sedan jag såg dig för sista gången. Jag satt hos dig och lät TVn med luciatåg stå på. Du tyckte det var så vackert med luciatåg och kanske hörde du sången, tänkte jag. Varje dag passerar jag hemmet där du bodde dina sista två månader. Ofta tänker jag på dig.

Du skulle ha sett Bill idag. Tänk om du hade fått se Bill idag. I luciatåget. Bill som bär dina namn. Bill som fick sjunga en hel sång solo. Du hade varit så stolt. Lika stolt som jag. Och lycklig.

Jag älskar den sången Bill sjöng. Texten, beskrivningen. Det nyfödda barnet och alla mirakel det kommer att utföra, oavsett om man är religiös eller ej.

Mary did you know that your baby boy would one day walk on water?
Mary did you know that your baby boy would save our sons and daughters?
Did you know that your baby boy has come to make you new?
This child that you’ve delivered, will soon deliver you

När jag satt hos dig för 14 år sedan hade jag och Pelle genomfört vår första IVF och jag anade, men visste inte ännu, att den inte hade gått vägen. Det skulle ta ytterligare nästan två år innan det lilla embryo som blev Bill skulle fastna.

Maja did you know that your baby girl would one day walk on water?

Maja did you know that you one day will have one son and one daughter?

Did you know that your children will come to make you new?

The children you delivered, will soon deliver you

SJGB 1. I do mornings

december 5, 2018

Så här i mörkaste december är jag benägen att gnälla lite för mycket. Så jag tänkte göra en insats och påpeka för mig själv att gör en hel del saker bra också. I mån av tid tänkte jag därför försöka skriva ett antal inlägg om saker jag gör bra. SJGB. Här kommer första!

I don´t do mornings, har jag skrivit någon gång på FB på den tiden som man postade korta inlägg utan bilder. Det hade att göra med att jag har ett stort behov av lugn på morgonen. Men att säga att I don´t do mornings är fel. Faktum är att I do mornings riktigt bra.

För något år sedan påpekade en pappa att Bull har en snäll mamma som låter honom spela på mornarna. Det där stämmer inte alls. Jag är inte snäll för att jag låter Bull spela. Bulls spelande är en förutsättning för att jag ska få det lugnt så länge som jag behöver för att bli människa. Det är också en förutsättning för att Bull ska vakna till så pass att han vill äta frukost. Bull vill bli väckt tidigare just för att få den här stunden.

Min egen klocka ringer 05.30. Det ger mig nästan en halvtimme med te, tänt ljus och DN innan jag väcker Bull. 06.00 väcker jag Bull som vacklar upp, klär på sig och slår sig ner framför datorn medan jag fortsätter att vegetera över DN. 06.20 Börjar jag mecka frukost till barnen. Bull vill ha skinkmacka och O´boy. Bill vill ha min hemgjorda smoothie, te med honung och rostfranska. Min egen frukost, grön smoothie, fixar jag på samma gång för att ta med till jobbet. Därefter väcker jag Bill som vacklar upp och klär sig.

Även barnen får frukost i skenet av stearinljus. Det ska vara mysigt. Bull äter upp, plockar undan och borstar tänder. Sedan får han spela fram tills fem minuter innan skoltaxin ska komma. Villkoret är att han släpper datorn på sekunden när jag säger att det är dags. Bill lyssnar på ljudbok i trådlösa lurar medan hon pillar i sig frukosten och dricker te – som helst ska serveras i min Ittala Taika-mugg. Hon behöver tid på sig. Ibland hinner hon lite dator efter frukosten och ibland inte.

07.03 ropar jag med tordönsstämma att det är påklädning. När taxin kommit spänner jag fast dem och attackpussar dem, därefter står jag utomhus oavsett väder och kastar slängpussar till taxin åkt.

Det är våra mornar. Vi bråkar sällan. De är fina.

Målmedveten

oktober 11, 2018

Bull fick tandställning i somras. Ett eländigt fanskap med två spröt som stack ut ur munnen och spändes fast mot en hätta och som han skulle ha varje natt. Omöjligt att sova på mage. Omöjligt att kramas utan att riskera att sticka ut ögat på någon. Två år, sa den opedagogiska tandläkaren. Bull grät. Jag grät. Bull och jag gjorde en deal. Det kostade mig en speldator.

Idag var vi till tandläkaren för en första koll och mätning. Har det gått ett år, frågade Bull i bilen. Jag sa att det hade gått fyra månader.

Tandläkaren tittade i munnen och tystnade och sa sedan ”Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga…

Jo, för Bull har kört hard-core. Han är ju inte korkad och dessutom målmedveten. Efter första kaosveckan med tårar och ipren har han accepterat dealen och inte knorrat. Sedan har han på eget bevåg spänt tandställningen hårdare och hårdare. Andra hålet skulle den sitta på. Sjätte hålet satt den på igår kväll.

Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga. Ni får lämna kvar tandställningen här. Den behövs inte mer. 

Jag och Bull high-fiveade i korridoren. Bull är glad. Jag är lycklig.

Och den dagen skolan fattar vilken kapacitet som finns i Bull när han väl bestämmer sig för att genomföra någonting. Den dagen när vi hittar rätt motivation för läsningen. Då. 

Storabarnsmamma

september 14, 2018

Jag satt där i sängen med Bill och Bull på varsin sida och läste Harry Potter. Därefter pluggade Bull in tandställningen och Bill knallade över till sin egen säng, slog på (annan) Harry Potter i trådlösa lurar och somnade så småningom. Jag betraktade mina ben, fortfarande iklädda Nike-tights från cykelturen hem från jobbet, och tyckte att de var snygga.

Och där, då, kom plötsligt känslan att jag äntligen, äntligen, äntligen börjar landa i detta. I tre års tid har jag kämpat med någon sorts klimakteriekris. Det började hösten 2015 när hormonerna började leva fan. Och jag började känna mig gammal. Eller snarare jag fick en ålderskris.

Det där har tagit lång tid att komma igenom. Kanske var det ännu svårare att acceptera att fertiliteten minskar och till sist kommer att vara helt borta om man haft svårt att få barn? Om hela identiteten en period handlade om att vara barnlös.

Eller så var det bara för mycket googlande på ordet klimakteriet. För mycket snack om att älska att vara tant och acceptans att kroppen förändras och att träning var bra för att man inte skulle bli benskör och Sluta Väga Dig.

När Tant Gyn skulle hjälpa till med mitt mående fick jag östrogen och då blev allt tio gånger värre. Fortfarande, två år senare, är jag arg på henne för det där. Inte ett enda hormonprov tog hon, för att se hur det var fatt. Chansade bara.

Det senaste åtta månaderna har jag balanserat upp kroppen igen. Hormoner i balans och sju kilos viktminskning. Det mesta är vätska som försvunnit men nu på sistone har lite fläsk också rykt. När hormonerna äntligen hamnade i balans återkom både humör och ork. När orken återkom kunde jag börja träna på ett sätt som passar mig.

När jag tränar behöver jag utmanas. Jag behöver ett mål, jag behöver på ett eller annat vis sikta på att bli bäst. Att röra på sig för att må bra passar inte mig. Jag vet inte hur många gånger som jag rört på mig när jag varit på tjänsteresa, tröstlösa stunder på crosstrainer i hotellgym för att jag vet att jag måste, för att ryggen ska må bra efter timmar i bil, för att bli av med vätska, för att stressa ner. Men jag blir låg av det. Låg av att se mig själv bulla ut över kanterna på träningsbyxorna, låg över att titta på TV samtidigt som jag tränar, låg över att det är så mördande tråkigt och meningslöst.

Jag började springa i maj. Löpträna. Lyckades, utan att vara medveten om vad jag gjorde, sätta upp ett mål som taggade igång mig. Längdmål. Strunt samma hur långsamt det går, jag ska bara få kilometer i benen. Nu kan jag springa en mil på en timme och en minut. Det hade jag aldrig trott om mig själv. Och löpningen har blivit just det där egna rummet som jag behöver för att orka med. Det tog bra många mil innan jag hamnade där, innan löpningen gav energi. Men nu. Nu unnar jag mig att lämna ungarna en halvtimme på en vardagskväll och avnjuta 5 km med en ljudbok i öronen. Sedan kommer jag hem och mår bra. Är glad. Är piggare än innan.

Och känner mig snygg. Det är viktigt. Jag känner mig snygg igen. Snygg och stark och kaxig.

I den här klimakteriekrisen kände jag så länge att allt gick utför. Jag blev fluffigare och fulare och inga kläder passade. Barnen höll på att växa ifrån mig. Jag blev mer och mer storabarnsmamma och kände hur det slet och ryckte i navelsträngen.

Men så till sist. Det börjar finnas en plattform att stå på igen. En storabarnsmamma kan lämna sina barn en halvtimme på en vardagskväll och satsa på sig själv för att hon mår bra av det. En storabarnsmamma kan vara smalare och mer vältränad än vad hon varit på många år. En storabarnsmamma kan ordna det så att hon inte måste hem och lunchmata ett barn som är hemma från skolan, hon kan arrangera värmbar mat och unna sig själv ett spinningpass. En storabarnsmamma kan göra så utan att få dåligt samvete och tänka att snart-kommer-det-en-dag-när-jag-inte-får-ta-hand-om-sjuka-ungar-och-jag-borde-VÄRDESÄTTA-detta. En storabarnsmamma kan så smått börja ha en tillvaro som också är hennes egen, inte bara andras.

Och hon kan gilla det.

En ganska läskig häst med röd mask och mantel

augusti 10, 2018

Bill: Bla bla bla… ridläger… häst… bla bla, ridläger… specifik häst… Messi är en Dartmoorponny!

Bull: Va?

Bill: En Dartmoorponny!

Bull: VA?!

Bill: EN DARTMOORPONNY! 

Bull: VA?! En Darth Maul-ponny???