Archive for the ‘Relation’ category

Om man ändå deppar i hällregnet.

juni 21, 2011

Det som blev och det som inte blev

april 11, 2011

Kan det vara att det är vår nu igen. Att det inte kommer att dröja länge till Valborg.

Jag tänker Valborg.  Valborg för åtta år sedan när barnlösheten gjorde så ont. Valborgsfirande hemma hos oss. När jag stod i skoterskor i snön nästan nere på isen och blinkade bort tårar. Vännerna som väntade barn. Egen majbrasa på gammalt ris. Hon som lutade sig mot honom och han som höll händerna på hennes mage. Jag kan fortfarande se den bilden inom mig. Minns färgen på hennes mammabyxor. Händerna på hennes mage. Så där vill jag också stå, när ska vi få stå så där. När ska jag få luta mig mot någon som håller händerna på min mage.

Och tänk, det blev inte så. Mage fick jag men inga händer på den. Två Valborg har jag firat med barn i magen. Aldrig lutat mig bakåt och självklart känt ömma pappahänder på magen. Det blev inte så. Det gör ont att minnas. Fortfarande ont att minnas.

Senaste åren har jag sett majbrasor ensam. På skidsemester med jobbet. Medan andra haft sina familjer där har jag tittat på elden ensam. Önskat mig saker. Låt det bli en bra sommar, låt det bli bra.

Det blev inte bra.

Och kan hända att det är för att det är vår som jag plötsligt ser väninnan vid majbrasan. Hans händer på hennes mage för så många år sedan. Tankarna på det som blev och på det som inte blev.

Påsk och sånt

april 5, 2011

Snart är det påsk. Förra årets påsk, hur var den? Hittar ett gammalt inlägg. Med facit i handen kan jag säga att det faktiskt var början till tack-och-hej.

Det var hemskt.

Varje gång jag kommer hem till mitt flyttstök, min obefintliga duschkabin, den icke-existerande garderobsväggen i hallen med påföljande ytterklädeskaos samt mitt krispvita sovrum känner jag hur lättande det är att veta. Att jag andas så mycket lättare i mitt sunkradhus trots att luften ännu inte riktigt är min. Att inte längre vänta in någon annan. Att inte känna att min tillvaro hänger på vad någon annan beslutar.

Jag känner också lättnaden i att jag och Pelle fungerar bra ihop nu. På ett föräldraplan, ett samarbetsplan, ett vänskapligt plan. Att vi inte blev fiender. Att han med en självklarthet stannar och hjälper mig med krupphostande Bull när det behövs.

Jag har i omgångar fått råd om hur jag skulle kunna ge igen och jävlas tillbaka. Att byta lås på huset var ett sådant. Jag tror att man ska anstränga sig hårt, verkligen hårt, för att inte göra sådant. För att inte bränna broar. Obrända broar är värt mycket. Att ha sörjt i realtid, krisat i realtid och bråkat i realtid, att ha gjort bort det. Att inte göra det i efterskott och på kredit med ränta.

Jag har ingen aning om hur årets påsk kommer att se ut. Men även om den innebär att jag sitter och snaskar påskägg och dricker rödvin ensam i min soffa på påskaftonskvällen är det helt okej. Det bestämmer jag nämligen själv.

Lösenordsskyddad: En annan sak som är bestämd

december 9, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Röda ögon

november 26, 2010

Idag grät jag floder hos terapeuten.

Det är mycket ledsenhet som behöver komma ut just nu. Sorg. Och jag klarar inte av att gråta själv. Det är konstigt. Prinsessan Tårfylld som inte klarar av att gråta. Gråten fastnar halvvägs. Den kommer inte ut. Den försvinner bort. Och jag skulle behöva den. Sörja, slappna av, sova. Men det går inte.

Idag grät jag. Nästan så fort jag placerat rumpan på stolen. Hur är det idag? Buhuuuuuuuu.

Jag kommer ju ingen vart. Jag vet inte vad jag vill. Skiljas eller inte skiljas. Jag och Pelle kommer inte till skott att tala med varandra alls. För jag tänker inte ta ansvar för att vi ska göra det. Jag tänker inte planera  tid och ta upp ämnen. Jag tänker att allt det som sägs när jag planerat och sopat banan, det är ingenting värt. Såvida det inte kommer från Pelle helt och hållet, tillfället och genomförandet, så är det ingenting värt. Jag tänker inte dra ur honom ett enda ord till. Jag tänker inte dra ett enda litet lass till.

Så, utan Pelles medverkan borde jag bestämma mig själv. Men jag har ingen aning om vad jag vill. Jag längtar efter att veta. Att känna med säkerhet inuti mig. Men jag tumlar runt i mitt vakum och jag vet knappt vad som är upp eller ner. Eller vem jag är. Ens.

Samtidigt en sorg, en stor sorg. Sorg över att inte dela barnvardagen med honom. Över att det är mera arbete än nöje med barnen. Över att det inte går att göra roliga saker med båda två samtidigt som man har roligt själv på helgen. Just nu går det inte. Det gör mig otroligt ledsen. Jag sörjer det som inte är. Två föräldrar och två barn som kan göra saker tillsammans.

Och så har vi det kommande juleländet. Och nyårsmörkret. Chansen att jag blir sittande ensam hemma med barnen på nyårsafton är nog ganska stor. Det dör man inte av. Men det är ju inte så att jag hjular runt i glädjecirklar vid tanken.

Ovetande. Oplanering. Orespons. Ont.

Efter terapeuten gick jag och spenderade presentkortet jag fick i 40-årspresent. Presentkort + 700 spänn = ett underbart armband.

Vem har sagt att man inte kan köpa sig lite lycka?

Desillusionerad

november 26, 2010

Rätt ofta så tänker jag fuck passion, bekräftelse och själarnas gemenskap. Jag tror fortfarande att det handlar om att ha det någorlunda trivsamt ihop. Vardagssamtal. Vardagstid. Vardagsbördor som delas.

Det hade räckt alldeles utmärkt för mig just nu.

Med andra ord: jag saknar Pelle.

Onsdagsblues

oktober 27, 2010

Bill har hög feber och kräks.

Jag har inget torkskåp och det är höstfuktigt i luften. Det hänger blöt tvätt till och med på köksgardinstången. Läckert. Shabby chick. Aldrig känner man sig så ensam som när man är ensam med sjuka barn. Är så rädd, så rädd att Bull ska vakna när jag tar hand om Bill. Att båda ska skrika och behöva mig och att jag inte ska räcka till.

Det där har Pelle aldrig förstått. Han har alltid hävdat att det är onödigt att båda två är alldeles slut dagen efter. (Och lustigt nog är det alltid jag som ska köras slut på först. Fast nu var jag elak.) Jag hade gärna haft honom i huset i natt. Vi saknar sängar så det räcker, men jag kunde tagit en madrass på golvet bara för att veta att det fanns back-up. Jag hade sovit bättre då. Alla fem timmarna som jag inte fick på raken.

Nå, Pelle kom när jag skickade efter honom 06.00. Jag fick en timmes sömn innan jobbet. Och han är ju bara fem minuters bilresa bort. Jag ska inte klaga. Men aldrig är jag så ensam som när jag är ensam med sjuka barn. Mentalt ensam. När jag önskar att någon skulle lugna, styra upp, hjälpa till, ta beslut. Hänga tvätt. Hålla om naken, nedkräkt, nyduschad Bill medan jag bäddar torrt i sängen. Sådana saker.

Och datorn gick på 1700 spänn att reparera. Hädanefter gäller mina regler i huset. Ingen bärbar dator någon annanstans än på köksbordet så länge barnen är vakna. My place, my computer, my deciscion. Capisce?