Archive for the ‘Relation’ category

Om man ändå deppar i hällregnet.

juni 21, 2011

Det som blev och det som inte blev

april 11, 2011

Kan det vara att det är vår nu igen. Att det inte kommer att dröja länge till Valborg.

Jag tänker Valborg.  Valborg för åtta år sedan när barnlösheten gjorde så ont. Valborgsfirande hemma hos oss. När jag stod i skoterskor i snön nästan nere på isen och blinkade bort tårar. Vännerna som väntade barn. Egen majbrasa på gammalt ris. Hon som lutade sig mot honom och han som höll händerna på hennes mage. Jag kan fortfarande se den bilden inom mig. Minns färgen på hennes mammabyxor. Händerna på hennes mage. Så där vill jag också stå, när ska vi få stå så där. När ska jag få luta mig mot någon som håller händerna på min mage.

Och tänk, det blev inte så. Mage fick jag men inga händer på den. Två Valborg har jag firat med barn i magen. Aldrig lutat mig bakåt och självklart känt ömma pappahänder på magen. Det blev inte så. Det gör ont att minnas. Fortfarande ont att minnas.

Senaste åren har jag sett majbrasor ensam. På skidsemester med jobbet. Medan andra haft sina familjer där har jag tittat på elden ensam. Önskat mig saker. Låt det bli en bra sommar, låt det bli bra.

Det blev inte bra.

Och kan hända att det är för att det är vår som jag plötsligt ser väninnan vid majbrasan. Hans händer på hennes mage för så många år sedan. Tankarna på det som blev och på det som inte blev.

Påsk och sånt

april 5, 2011

Snart är det påsk. Förra årets påsk, hur var den? Hittar ett gammalt inlägg. Med facit i handen kan jag säga att det faktiskt var början till tack-och-hej.

Det var hemskt.

Varje gång jag kommer hem till mitt flyttstök, min obefintliga duschkabin, den icke-existerande garderobsväggen i hallen med påföljande ytterklädeskaos samt mitt krispvita sovrum känner jag hur lättande det är att veta. Att jag andas så mycket lättare i mitt sunkradhus trots att luften ännu inte riktigt är min. Att inte längre vänta in någon annan. Att inte känna att min tillvaro hänger på vad någon annan beslutar.

Jag känner också lättnaden i att jag och Pelle fungerar bra ihop nu. På ett föräldraplan, ett samarbetsplan, ett vänskapligt plan. Att vi inte blev fiender. Att han med en självklarthet stannar och hjälper mig med krupphostande Bull när det behövs.

Jag har i omgångar fått råd om hur jag skulle kunna ge igen och jävlas tillbaka. Att byta lås på huset var ett sådant. Jag tror att man ska anstränga sig hårt, verkligen hårt, för att inte göra sådant. För att inte bränna broar. Obrända broar är värt mycket. Att ha sörjt i realtid, krisat i realtid och bråkat i realtid, att ha gjort bort det. Att inte göra det i efterskott och på kredit med ränta.

Jag har ingen aning om hur årets påsk kommer att se ut. Men även om den innebär att jag sitter och snaskar påskägg och dricker rödvin ensam i min soffa på påskaftonskvällen är det helt okej. Det bestämmer jag nämligen själv.

Lösenordsskyddad: En annan sak som är bestämd

december 9, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Röda ögon

november 26, 2010

Idag grät jag floder hos terapeuten.

Det är mycket ledsenhet som behöver komma ut just nu. Sorg. Och jag klarar inte av att gråta själv. Det är konstigt. Prinsessan Tårfylld som inte klarar av att gråta. Gråten fastnar halvvägs. Den kommer inte ut. Den försvinner bort. Och jag skulle behöva den. Sörja, slappna av, sova. Men det går inte.

Idag grät jag. Nästan så fort jag placerat rumpan på stolen. Hur är det idag? Buhuuuuuuuu.

Jag kommer ju ingen vart. Jag vet inte vad jag vill. Skiljas eller inte skiljas. Jag och Pelle kommer inte till skott att tala med varandra alls. För jag tänker inte ta ansvar för att vi ska göra det. Jag tänker inte planera  tid och ta upp ämnen. Jag tänker att allt det som sägs när jag planerat och sopat banan, det är ingenting värt. Såvida det inte kommer från Pelle helt och hållet, tillfället och genomförandet, så är det ingenting värt. Jag tänker inte dra ur honom ett enda ord till. Jag tänker inte dra ett enda litet lass till.

Så, utan Pelles medverkan borde jag bestämma mig själv. Men jag har ingen aning om vad jag vill. Jag längtar efter att veta. Att känna med säkerhet inuti mig. Men jag tumlar runt i mitt vakum och jag vet knappt vad som är upp eller ner. Eller vem jag är. Ens.

Samtidigt en sorg, en stor sorg. Sorg över att inte dela barnvardagen med honom. Över att det är mera arbete än nöje med barnen. Över att det inte går att göra roliga saker med båda två samtidigt som man har roligt själv på helgen. Just nu går det inte. Det gör mig otroligt ledsen. Jag sörjer det som inte är. Två föräldrar och två barn som kan göra saker tillsammans.

Och så har vi det kommande juleländet. Och nyårsmörkret. Chansen att jag blir sittande ensam hemma med barnen på nyårsafton är nog ganska stor. Det dör man inte av. Men det är ju inte så att jag hjular runt i glädjecirklar vid tanken.

Ovetande. Oplanering. Orespons. Ont.

Efter terapeuten gick jag och spenderade presentkortet jag fick i 40-årspresent. Presentkort + 700 spänn = ett underbart armband.

Vem har sagt att man inte kan köpa sig lite lycka?

Desillusionerad

november 26, 2010

Rätt ofta så tänker jag fuck passion, bekräftelse och själarnas gemenskap. Jag tror fortfarande att det handlar om att ha det någorlunda trivsamt ihop. Vardagssamtal. Vardagstid. Vardagsbördor som delas.

Det hade räckt alldeles utmärkt för mig just nu.

Med andra ord: jag saknar Pelle.

Onsdagsblues

oktober 27, 2010

Bill har hög feber och kräks.

Jag har inget torkskåp och det är höstfuktigt i luften. Det hänger blöt tvätt till och med på köksgardinstången. Läckert. Shabby chick. Aldrig känner man sig så ensam som när man är ensam med sjuka barn. Är så rädd, så rädd att Bull ska vakna när jag tar hand om Bill. Att båda ska skrika och behöva mig och att jag inte ska räcka till.

Det där har Pelle aldrig förstått. Han har alltid hävdat att det är onödigt att båda två är alldeles slut dagen efter. (Och lustigt nog är det alltid jag som ska köras slut på först. Fast nu var jag elak.) Jag hade gärna haft honom i huset i natt. Vi saknar sängar så det räcker, men jag kunde tagit en madrass på golvet bara för att veta att det fanns back-up. Jag hade sovit bättre då. Alla fem timmarna som jag inte fick på raken.

Nå, Pelle kom när jag skickade efter honom 06.00. Jag fick en timmes sömn innan jobbet. Och han är ju bara fem minuters bilresa bort. Jag ska inte klaga. Men aldrig är jag så ensam som när jag är ensam med sjuka barn. Mentalt ensam. När jag önskar att någon skulle lugna, styra upp, hjälpa till, ta beslut. Hänga tvätt. Hålla om naken, nedkräkt, nyduschad Bill medan jag bäddar torrt i sängen. Sådana saker.

Och datorn gick på 1700 spänn att reparera. Hädanefter gäller mina regler i huset. Ingen bärbar dator någon annanstans än på köksbordet så länge barnen är vakna. My place, my computer, my deciscion. Capisce?

En ny plan

oktober 26, 2010

Efter träningen igår hade jag ett missat samtal med dolt nummer på min mobil. Samt ett sms om mobilsvar. Jag fick ont i magen bara jag såg eländet. Visste vad det betydde. FFR. Nej, det är inte vettigt att reagera så hårt. Men jag gör det.

Först övervägde jag att vänta med att lyssna av mobilsvaret till morgonen därpå. Kom dock fram till att det skulle vara ännu värre.

Det var mycket riktigt FFR. Den av alla terapeuter som jag vill gå till och som meddelade att hon hade en återbudstid på onsdag morgon. För kort startsträcka. För kort allt möjligt.

Efter att ha vädrat mina funderingar med en finvän och samtidigt kört hem kom jag fram till att jag inte vill. Inte nu.

Ansvaret med att tänka ut vad vi ska prata om tynger mig. Jag vill inte vara drivande. Jag vill backa. Jag vill att vi ska göra detta tillsammans eller inte alls. Om inte Pelle är engagerad nog eller om Pelle lutar sig bakåt och väntar på att jag ska driva processen, då vill jag inte.

Dessutom är jag fortfarande upprörd. Om ett missat samtal från FFR på min mobil gör mig upprörd, då är jag inte i form att föra konstruktiva samtal där.

Åkte hem till Pelle och sa att jag vill inte. Sa att vi skjuter upp det hela. Vi väntar en månad, vi vilar oss, vi andas.

Och sen bestämde vi att vi ska äta middag ihop ibland istället. Äta vuxenmiddag, Pelle och Maja. En gång i veckan. Uttalat trevliga stunder, bara vi två, där ingenting tråkigt eller plågsamt avhandlas.

Så gör vi.

Och så kanske jag kan komma fram till vad jag vill. Stanna eller gå.

I balans igen

oktober 20, 2010

Samtalet hos min egen terapeut idag hjälpte bra. Jag fick hjälp att komma fram till varför FFR-omgången fick mig att må så himla dåligt.

Nej, jag är inte knäpp i skallen. Inte heller är jag sönderstressad. Känslan, när jag äntligen fick ord på den, var att bli sviken, inte hörd samt knivhuggen i ryggen. Jag var trött och försökte därför backa ur situationen men FFR-damen valde där och då att knuffa ut mig just där jag inte ville vara, under förevändningen att det var bäst för mig. När jag var ärlig och talade om att jag var trött fick jag varken bekräftelse eller förslag på hjälp på mina villkor. I stället fick jag pålassat en bra mycket större börda som dessutom resulterade i att jag inte orkade med den vila från vardagen som är livsviktig (dansen) samt störde ut min nattsömn totalt. När jag vågade vara ärlig och be om hjälp, vilket är något jag är alldeles för dålig på, blev allting bara mycket värre.

Inte så konstigt att jag fick en panikattack efteråt.

Men, det positiva som jag också fick hjälp att se, var att jag och Pelle redde upp det på egen hand efteråt. Helt utan en tredje person inblandad.

Att jag har fått mitt förtroende för FFR-människan helt förstört räcker bra som skäl till att byta terapeut. Rummet hos FFR ska vara en trygg plats och terapeuten blir trots allt en auktoritet. Båda i paret måste vara trygga för att det ska bli bra samtal. Att känna sig i underläge, att känna sig trängd och förnedrad är ett dåligt utgångsläge för fortsatta samtal.

Tack.

No more FFR

oktober 20, 2010

Idag ska jag ringa och avboka våra två tider hos FFR. Jag går inte dit mer. Jag ska ställa oss i kö till den mest populära personen där, men jag är inte säker på att jag vill gå till henne heller.

Jag har också googlat och funderat.

Det känns knas att jag hela tiden pratar om vad jag tror att jag och Pelle behöver. Som att jag är Pelles morsa och ska bestämma. Jag snackar så mycket om att jag vet vad Pelle känner och att jag vet vad Pelle behöver. Som att han inte var myndig. Som att han inte hade möjlighet att tala om själv vad han vill och behöver.

Grejen är bara att han vant sig vid att lämna över känslo-tänket åt mig. Hans egen strategi är att sticka huvudet i sanden. Känslomänniska som han är. Detta gör ont, jag drar härifrån, jag smiter, jag sticker, jag funderar inte. Om vi avslutar vårt äktenskap på det viset så blir det dåligt.

Jag vet att exempelvis problemen med sexlivet gjort oss båda ordentligt illa. Jag tror att det finns en hel del förståelse, förlåtelse och lärdom att hämta om vi får hjälp att reda upp vad det var som hände. Att det kan få läka. Jag tror att det är viktigt.

Jag tror också att Pelle – egentligen – förstår att det är viktigt. Det är bara så enkelt att smita undan och ”gå vidare”. Han är så van att det är jag som drar i hjälp-till-relationen-trådarna, han är så van att han inte behöver göra det. Dessutom är det ju jag som vet vad det finns för hjälp att få. Precis som vid många andra problem (vi snackar amning, barn som sover dåligt, barnlöshet osv) finns det sätt att komma vidare, lära sig mer, lägga upp en strategi och hantera problemet. Han vet att jag fungerar så. Jag vet att hans coping-strategi är att säga Det är ingen idé, det går ändå åt helvete. Det är  hans sätt att skydda sig mot att bli besviken – det har han faktiskt kommit fram till själv.

Sammantaget betyder detta att jag letar andra vägar att få hjälp och att Pelle har sagt ok till detta. Men det får inte kosta några stora summor pengar för det har vi inte (läs: det har Pelle inte) råd med.

Familjerådgivningen är förmodligen mest inriktad på att hantera nuet. Men nuet är hanterbart. Trots allt. Vad vi behöver hjälp med är att hantera det förflutna. Hantera det förflutna så att det inte ploppar upp och stör ut nuet hela  tiden. Oavsett hur nuet kommer att se ut framöver. Få pejl på vilka sorger och besvikelser, vilka avvisanden och vilka önskningar om att ge-igen som hela tiden stör vår kommunikation. Stör vårt samspel.

De två samtal hos FFR som har varit bra har behandlat det förflutna. Vi har fått hjälp att se klarare och att inte rasa iväg i ilska. Men FFR-människan har hela tiden ifrågasatt ämnet. Är detta viktigt för er att prata om nu? När vi i stället hamnade där jag uttryckligen talade om att jag inte ville vara, att i totalt upprivet tillstånd lägga upp riktlinjer för framtiden, då pushade hon i stället på oss. Slutresultatet blev att vi hade gjort upp om hur de nästkommande två veckorna skulle se ut. Samma resultat som om vi inte varit hos FFR. Bara med den lilla detaljen att vi var så innihelvete osams, att Pelle hade bosatt sig bakom höga murar och en vallgrav, att jag hade svårt att andas och att jag två dygn efter detta inte helt och fullt har repat mig och därmed inte heller orkar vara en så bra mamma som jag vill ska och måste vara.

Slutsats. Vi behöver en annan sorts hjälp.

Det är okej med Pelle. Mest, som han säger, för att inte jag ska vara så ledsen (och i de orden hör jag förstås för att han inte ska behöva ha dåligt samvete). Men skit samma. Om jag mår bättre av det så kanske det räcker så. Om jag känner att det lättar min börda så är det också nog.

Att det kan vara positivt både för barnen och för Pelle kan ju få vara en bieffekt.

Ni hör vad klok jag är? Och ändå har jag inte varit på min akuttid hos terapeuten ännu. Den infaller klockan 13  idag.