Archive for the ‘Trots’ category

Metod att komma ihåg

april 21, 2011

Lilla Bull sitter högst upp i trappan och tittar ner på mig i köket. Plötsligt får han stora trotstrollet i ögonen.

Lilla Bull: A måtte ha ludda!

Jag: Nej, du får ingen klubba.

Lilla Bull: Jo-o!!!

Jag: Näe.

Lilla Bull (gråtskrikande): JO!!! Måtte ha LUDDA!!!

Jag: Nej, du får ingen klubba.

Nya skrik som följs av tårar. Jag räcker ut tungan åt honom.

Lilla Bull: Inte göa så. Dumma mamma!!!

Jag: Vill du ha en kram?

Lilla Bull: JA-A!!!

Och så får jag en gråtledsen storkram med både armar och ben. Sekunden därefter går han iväg för att pigga upp storasyster som sitter på toa. Ack dessa känslostormar.

Mera trotsstrategi

februari 19, 2009

En trotsstrategi som fungerar mycket bra här hemma är att inte slita ut ordet nej. Att se till att ordet nej bevarar sin tyngd.

Exempel från frukosten igår:

Vill du ha youghurt eller Keso, Lilla Bill?

Keso!

Ät upp din Keso, Lilla Bill!

Jag vill ha en… banan!

Ja, du får en banan. Men först får du äta upp din keso.

Jag vill ha en… festis!

Ja, du får en festis. Men först får du äta upp din keso.

Jag vill…. se Barnkanalen!

Ja, du får se Barnkanalen. Men först får du äta upp din keso.

Lilla Bill äter keso. Visserligen till stor del med fingrarna, men dock.

Ville du ha någon banan, Bill?

Jag vill inte ha en banan. Jag vill ha Cocacola.

Nej. Du får ingen Cocacola. Det äter man inte till frukost.

 

Nya utmaningar varje dag. Idag funderar jag allvarligt på att göra ett efterdagisfika à la Bill. Det vill säga att ta på mig en av hennes haklappar och  dregla halvtuggad macka genom hela fikat. Ordet nej fungerar definitivt inte vad gäller bordsskick, det har jag lärt mig.

Enda orosmolnet är ifall Bull kommer att få några framtida men. Han kanske aldrig kommer att lära sig äta ordentligt, inte med två sådana förebilder som mig och Bill.

Trotsolina is back

februari 19, 2009

Efter några lugna veckor är Trotsolina Bill tillbaka. Det satte igång big time för två dagar sedan. Ingen morgonrutin funkar. Ätandet fungerar inte. Dåligt ätande ger överspeedad, stendöv och jävligt uppfinningsrik unge. Som slår sig konstant. Som blir riven av katten konstant. Som konstant ska gråta och tröstas och MAAAMMMMMAAAA.

Och det är inte förrän man får upp näsan över kaoset och inser vad som pågår som det går att få någon ordning på det hela. För en Maja med bristfällig sömn innanför västen, en Maja som inte hunnit få i sig frukost, som har en tandskrikande Bull i knäet och som hoppats få lite kvalitetstid med Bill över fikat, den Maja som råkar få sig en hård spark på hakan av Bill när hon ligger på skötbordet (ett misstag), den Majan blir arg. ARG. Arg hela tiden.

Det är inte roligt. Det är inte konstruktívt. Det gör ingenting enklare, bättre, smidigare eller trevligare. Det gör mig dessutom trött.

Det dröjde ända tills kvällen, ända tills jag hade hunnit samla ihop mina splittrade själsförmögenheter, innan jag orkade se vad som pågick och hur jag bidrog. Lite mat, lite vin, lite TV, lite dagbok och sedan äntligen en strategi.

Som vanligt, det vi måste göra måste vi göra. Det är bara att genomdriva bestämt och lugnt. Byta blöja måste man. Borsta tänderna måste man. Klä på sig ytterkläder måste man. Vill man inte göra andra saker så bråkar vi inte om det. Vem behöver sockar? Vem behöver äta med bestick? Och för den delen, vem behöver äta alls? Det är ju inte för min skull vi äter faktiskt.

Nu är hon avlämnad på dagis. Tack gode gud för dagis.