Archive for the ‘Uncategorized’ category

Målmedveten

oktober 11, 2018

Bull fick tandställning i somras. Ett eländigt fanskap med två spröt som stack ut ur munnen och spändes fast mot en hätta och som han skulle ha varje natt. Omöjligt att sova på mage. Omöjligt att kramas utan att riskera att sticka ut ögat på någon. Två år, sa den opedagogiska tandläkaren. Bull grät. Jag grät. Bull och jag gjorde en deal. Det kostade mig en speldator.

Idag var vi till tandläkaren för en första koll och mätning. Har det gått ett år, frågade Bull i bilen. Jag sa att det hade gått fyra månader.

Tandläkaren tittade i munnen och tystnade och sa sedan ”Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga…

Jo, för Bull har kört hard-core. Han är ju inte korkad och dessutom målmedveten. Efter första kaosveckan med tårar och ipren har han accepterat dealen och inte knorrat. Sedan har han på eget bevåg spänt tandställningen hårdare och hårdare. Andra hålet skulle den sitta på. Sjätte hålet satt den på igår kväll.

Men det här har ju gått VÄLDIGT fort, måste jag säga. Ni får lämna kvar tandställningen här. Den behövs inte mer. 

Jag och Bull high-fiveade i korridoren. Bull är glad. Jag är lycklig.

Och den dagen skolan fattar vilken kapacitet som finns i Bull när han väl bestämmer sig för att genomföra någonting. Den dagen när vi hittar rätt motivation för läsningen. Då. 

Annonser

Lösenordsskyddad: Man ska inte klaga…

oktober 8, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Stallet

september 28, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Arbetshäst

september 25, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Storabarnsmamma

september 14, 2018

Jag satt där i sängen med Bill och Bull på varsin sida och läste Harry Potter. Därefter pluggade Bull in tandställningen och Bill knallade över till sin egen säng, slog på (annan) Harry Potter i trådlösa lurar och somnade så småningom. Jag betraktade mina ben, fortfarande iklädda Nike-tights från cykelturen hem från jobbet, och tyckte att de var snygga.

Och där, då, kom plötsligt känslan att jag äntligen, äntligen, äntligen börjar landa i detta. I tre års tid har jag kämpat med någon sorts klimakteriekris. Det började hösten 2015 när hormonerna började leva fan. Och jag började känna mig gammal. Eller snarare jag fick en ålderskris.

Det där har tagit lång tid att komma igenom. Kanske var det ännu svårare att acceptera att fertiliteten minskar och till sist kommer att vara helt borta om man haft svårt att få barn? Om hela identiteten en period handlade om att vara barnlös.

Eller så var det bara för mycket googlande på ordet klimakteriet. För mycket snack om att älska att vara tant och acceptans att kroppen förändras och att träning var bra för att man inte skulle bli benskör och Sluta Väga Dig.

När Tant Gyn skulle hjälpa till med mitt mående fick jag östrogen och då blev allt tio gånger värre. Fortfarande, två år senare, är jag arg på henne för det där. Inte ett enda hormonprov tog hon, för att se hur det var fatt. Chansade bara.

Det senaste åtta månaderna har jag balanserat upp kroppen igen. Hormoner i balans och sju kilos viktminskning. Det mesta är vätska som försvunnit men nu på sistone har lite fläsk också rykt. När hormonerna äntligen hamnade i balans återkom både humör och ork. När orken återkom kunde jag börja träna på ett sätt som passar mig.

När jag tränar behöver jag utmanas. Jag behöver ett mål, jag behöver på ett eller annat vis sikta på att bli bäst. Att röra på sig för att må bra passar inte mig. Jag vet inte hur många gånger som jag rört på mig när jag varit på tjänsteresa, tröstlösa stunder på crosstrainer i hotellgym för att jag vet att jag måste, för att ryggen ska må bra efter timmar i bil, för att bli av med vätska, för att stressa ner. Men jag blir låg av det. Låg av att se mig själv bulla ut över kanterna på träningsbyxorna, låg över att titta på TV samtidigt som jag tränar, låg över att det är så mördande tråkigt och meningslöst.

Jag började springa i maj. Löpträna. Lyckades, utan att vara medveten om vad jag gjorde, sätta upp ett mål som taggade igång mig. Längdmål. Strunt samma hur långsamt det går, jag ska bara få kilometer i benen. Nu kan jag springa en mil på en timme och en minut. Det hade jag aldrig trott om mig själv. Och löpningen har blivit just det där egna rummet som jag behöver för att orka med. Det tog bra många mil innan jag hamnade där, innan löpningen gav energi. Men nu. Nu unnar jag mig att lämna ungarna en halvtimme på en vardagskväll och avnjuta 5 km med en ljudbok i öronen. Sedan kommer jag hem och mår bra. Är glad. Är piggare än innan.

Och känner mig snygg. Det är viktigt. Jag känner mig snygg igen. Snygg och stark och kaxig.

I den här klimakteriekrisen kände jag så länge att allt gick utför. Jag blev fluffigare och fulare och inga kläder passade. Barnen höll på att växa ifrån mig. Jag blev mer och mer storabarnsmamma och kände hur det slet och ryckte i navelsträngen.

Men så till sist. Det börjar finnas en plattform att stå på igen. En storabarnsmamma kan lämna sina barn en halvtimme på en vardagskväll och satsa på sig själv för att hon mår bra av det. En storabarnsmamma kan vara smalare och mer vältränad än vad hon varit på många år. En storabarnsmamma kan ordna det så att hon inte måste hem och lunchmata ett barn som är hemma från skolan, hon kan arrangera värmbar mat och unna sig själv ett spinningpass. En storabarnsmamma kan göra så utan att få dåligt samvete och tänka att snart-kommer-det-en-dag-när-jag-inte-får-ta-hand-om-sjuka-ungar-och-jag-borde-VÄRDESÄTTA-detta. En storabarnsmamma kan så smått börja ha en tillvaro som också är hennes egen, inte bara andras.

Och hon kan gilla det.

Lösenordsskyddad: Och jobbet

september 6, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jonglör

september 6, 2018

Skolstart och jobb och vardag och alltihop. Det känns som att omvärlden står runt mig i ring och överöser mig med bollar som det är meningen att jag ska fånga. Allihop.

Jag saknar att skriva. När alla bollarna (eller åtminstone 50% av dem) är fångade och nerlagd eller ivägskickade så finns det inte ork till samlat tänkande.

Inte än.

Men samtidigt håller jag på med ett eget renoveringsprojekt. Träna mycket och sova mycket. När omvärlden lugnar sig lite så kanske jag står kvar, mer balanserad och mindre trött.