Archive for the ‘Uncategorized’ category

Mardrömmar när det lackar mot jul

december 12, 2017

Tidig lördagsmorgon. Bull sätter sig upp i sängen.

Bull (ynkligt): Mamma, jag drömde en mardröm…

Jag (tröstande): Usch då. Vad var det du drömde?

Bull (dystert): Att man måste gå i skolan ALLTID. Åfyfan vad jobbigt.

Annonser

Lite utanför

december 4, 2017

Jag missade årets jobbjulfest. Det är ju inte hela världen men det var liksom den enda festliknande sak som jag varit bjuden på som privatperson på den här sidan månen. Jo då, jag var på företagsgala i mitten på november. Men där är jag i jobbet. Dessutom är jag där ensam. Förstås. Andra kommer några stycken från jobbet. Mitt jobb är att hänga på dem, mingla, umgås. Och jag hör ju verkligen inte till någonstans. Det är inte som att någon väntar in mig om jag kommer på efterkälken.

Jobbjulfesten har jag inte missat en enda gång sedan jag började här. Men med allt resande denna november, alla byten med Pelle, fanns det inte en chans att jag varken kunde eller ville byta mig till även denna kväll.

Men dock. Jag känner mig lite utanför just nu. Utöver Arne är det inte mycket vuxensamvaro. Mitt eget fel. Jag reser för mycket och orkar inte hålla kontakt. Skulle behöva känna mig efterfrågad och önskad men gör inte det.

Ilandsproblem.

Om två år fyller jag femtio, säger jag till Arne, och jag lär ju inte behöva resa bort för att komma undan uppvaktning. Det löser sig ändå.

Morgondialog

november 21, 2017

Vardagsmorgon och kontroll av att alla inblandade har fått på sig alla nödvändiga kläder.

Jag (till Bill): Har du sockar på dig?

Bill: Jag har alltid sockar på mig!

Jag: Inte när du sover.

Bull: Och inte när du är barfota! 

Stress

november 6, 2017

Jag. Är. Så. Stressad.

Just denna vecka måste jag göra någonting som jag vanligtvis inte gör. Jag måste resa på en barnvecka. Inte lite resande heller. Tisdag – fredag är jag på annan ort medan barnen är hos Pelle. Jag har stressat över detta i flera veckor. Vet att barnen inte kommer att vara nådiga, vet att det kommer att ta tid och evighet innan vi är i balans med varann. Vet också att jag själv kommer att bli tröttare och behöva vila mer samtidigt som omgivning och framför allt barn kräver att jag anstränger mig mer och inte mindre.

Detta är jag helt kukjävla jättestressad över.

Och ja, jag vet att det egentligen är en petitess. Men novembermörkret gör som alla år, det gröper ur min själ. Inte bara blir jag trött och stressig. Jag blir ledsen och ett rov för katastroftankar i stort och smått. Världsfreden, Nordkorea, Syrien, Trumpen och klimatet. Rädsla för att förlora någon och rädsla för att själv bli sjuk.

Jag behöver styra upp livet hemma. Barnen behöver hjälpa till lite mer. Just nu känner jag mig faktiskt som en betjänt åt ett par paschor. Två paschor som nådigast kan släppa dator, plattor och TV en stund för att komma och äta för att sedan tjata om att direkt få lämna bordet igen. Två paschor som lämnar smulor, skor, kläder, godispapper och saker precis överallt. Och så en extra paschig Bull som faktiskt varit rätt utstuderat småjävlig de senaste veckorna. Letar upp mina ömmaste punkter och bearbetar dem effektivt. Jag reagerar som en mamma gör när den minsta ungen uttrycker missnöje – jag försöker lösa situationen och tror att jag på något vis har förfördelat honom. Utan något som helst resultat förstås – ungen blir bara avigare.

Det är dags att sätta lite värde på mig själv igen. Det är dags att uttrycka att mammor också har en vilja, ett känsloliv, en rätt till andrum. Det är dags att inte bli upprörd och ledsen direkt mina barn yttrar någonting som kan tyda på oro.

Det är dags att andas med magen.

Lösenordsskyddad: Karma??

oktober 27, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En mammacocktail

oktober 27, 2017

Denna mammavecka, liksom den förra, är barnen spattiga. Bill har kompisproblem i skolan och Bull är taggig. Inget konstigt egentligen. Jag får till och med för mig att ungefär så här brukar det kännas varje år innan höstlovet.

Samtidigt känns det tydligt att det blir lite för mycket.

Vi har kvällsaktiviteter numera. Bill rider och spelar i orkester. Bull har Junis. Är man ensam mamma får man åka som en tätting fram och tillbaka för att fixa det hela. Måndag, tisdag, onsdag innebär endast och enbart logistik. Attacksnabb mat, bilfärd, vänta, bilfärd, snabbt göra Bulls läsläxa och sedan sova. Det blir inget andrum alls på kvällen. Jag får mental tunnelsyn.

När Bill har kompisproblem och Bull är taggig äter det upp den lilla millimeter av eventuell resterande ork med råge. Jag blir dränerad, gråtig, förtvivlad och klarar inte av att se objektivt på det hela.

Först på torsdagskvällen, när vi får till en bra kväll, inser jag att jag har varit spattiga-barn-påverkad. Att det inte är hela livet som är på tok, att jag bara varit stressad.

Stress och dåligt samvete. Dåligt samvete och stress. Se där, en riktig mamma-cocktail.

Yes he does

oktober 19, 2017

Bull kommer ut i köket och berättar någonting ur Minecraft, han har sagt till någon att den inte kan vara nära lavan, you will cook yourself. 

Jag (ser det positiva i allt detta spelande): Och så pratar du engelska!

Bull: No I don’t.

Bulls underbara och alltmer underfundiga humor.