Nu vet jag vad jag tycker!

Min statistikräknare gick upp ganska kraftigt igår, ska jag säga. 442 personer skuttade in här via Lady Dahmers länk. Tråkigt att jag själv inte hade hunnit få klart för mig varför jag blev provocerad, det tog mig halva kvällen igår att fundera ut orsaken.

Jag blev provocerad av anslaget, av infallsvinkeln. Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt? Och allt måste man ju få diskutera. Måste man? Hur som helst och hipp som happ? Varför?

Varför ställer man sig frågan om man kan älska ett adopterat barn lika mycket? För vem ställer man frågan?

Infallsvinkeln i diskussionen var, som jag tolkade det, att adoption var någonting man gjorde  i stället för att försöka få biologiska barn. Därför att man var rädd för att föda, därför att man ideologiskt tyckte att det finns ju så många stackars barn i världen som behöver någon som tar hand om dem.

Jag tror att de människor som blir föräldrar efter processen Vad tycker du älskling, ska vi försöka få till ett gratis barn på det vanliga sättet eller ska vi slanta upp ett par hundratusen och ta oss an ett exotiskt litet barn från någon annan del av världen? Ja, vad tusan, det är du och jag och Angelina och Brad. Och Madonna. Jag tror att de människorna är ytterligt få.

Jag tror att de som blir föräldrar genom adoption har gått igenom processen Jag vill ha barn. Man upptäcker att det inte fungerar så som man hade tänkt sig och man väljer sedan att ta hjälp av assisterad befruktning alternativt hoppar över det steget och går direkt på adoptionsprocessen.

Tanken, tror jag, är inte att välja mellan biologiskt eller adopterat barn. Tanken är att man vill ha barn. Självklart, tror jag, att man i den processen funderar över om man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Precis som man funderar över om man kommer att älska sitt biologiska barn på det där sättet som alla pratar om, precis som man funderar över om att man kommer att kunna älska sitt andra barn lika mycket som sitt förstfödda.

Detta är någonting att diskutera, att våga prata om, att bearbeta.

Men att ta en diskussion på en icke insatt nivå och väldigt mycket, som jag uppfattar det, för att provocera. Det provocerar mig. Att jag tycker att man ska ta det lite varligt i en diskussion som för vissa människor handlar om livsavgörande saker medan det för andra mest är en smaskig och lite kittlande tankelek innebär inte att jag är inte kan ta in att, citat ”människor är olika och har olika tankar, känslor och rädslor”. Det innebär inte att jag ”dömer ut kvinnor med andra tankar” än mina egna”. Det innebär inte att jag är ”inskränkt”.

Men det innebär att jag tycker att man ska ha respekt för ömtåliga frågor. Det innebär att jag tycker att man ska fråga sig varför man startar en debatt. Att starta en debatt i en ömtålig fråga, för vems skull? För den debatten som startades, tycker jag, startades enbart för att provocera. För att övertyga någon om att man kan älska adopterade barn lika mycket? Vem då? Vem är det som behöver övertygas? De adopterade barnen? De adopterande föräldrarna? Inskränkta människor som tror att det finns en mening med att man inte kan bli förälder på det vanliga sättet och att man därmed inte bör bli förälder? De sistnämnda blir näppeligen övertygade på detta vis, snarare får de plats och forum att hävda sin egen åsikt.

Varför lyfter man frågan? Om man gör det för att utbilda sin omgivning bör man vara insatt själv. Om man gör det för att provocera? Då tycker jag att det är fel.

Explore posts in the same categories: Barnlöshet

38 kommentarer på “Nu vet jag vad jag tycker!”

  1. AB Says:

    Jag tyckte att frågeställningen kanske kunde vara intressant. Tills jag såg att det var Lady Dahmer som startat debatten. Då surfade jag in på SvD istället.

    Livet är för kort för att debattera med eller läsa inlägg av såna debattörer har jag personligen kommit fram till.

  2. annannan Says:

    Det är en förbaskad skillnad på bloggar som skrivs för att reda ut de egna tankarna och bloggar som skrivs för att bildligen höra den egna rösten. Det är därför jag läser här.

  3. Helga Says:

    Ja, ja, ja! Maja, jag satte mig ner igår och försökte tänka men kom bara halvvägs, och avbröts i processen av nya tokigheter om att vi ansåg oss vara ädlare än andra. Då blev jag förvirrad. Men nu har du tänkt klart åt mig och jag önskar att jag hade skrivit ditt inlägg själv för det är precis exakt vad jag tycker. Gärna debatt, men på en insatt nivå. Gärna debatt, men för att undervisa och utveckla. Inte för att provocera eller göra spännande tankeexperiment. I alla fall inte när det gäller detta faktiskt ganska känsliga ämne.

    Och annannans kommentar var ju klockren.


  4. Vad bra du skriver om det här Maja. Eftersom jag var läste samtidliga inlägg om det här så hann jag bara börja fundera över varför jag också provocerades innan du satte ord på saken i det här inlägget.

    Tycker också att annananns inlägg var helt rätt!


  5. vem ställer frågan? Kanske människor som funderat på att adoptera? Kanske människor som står inför valet – biologiskt eller adopterat. Kanske människor som har egna barn men också vill adoptera.

    Det är en helt legitim fråga. Precis som man som enbarnsförälder undrar; kommer jag älska nästa barn lika mycket?

    Att DU inte vill ställa de frågorna är en sak, men du kan inte sätta dig till doms över de som undrar.

    Varför lyfter man frågan? För att man kanske har tankar på att adoptera själv och vill veta mer hur det fungerar, inte bara praktiskt utan känslomässigt? För att man funderar? Jag fattar faktiskt inte ditt problem. Får man bara ställa frågor och undra om man är insatt? Vilket jävla trams tycker jag.


    • Vet du vad, jag tror faktiskt inte att du läser vad jag skriver speciellt noga. Jag vet inte riktigt orsaken till det. Möjligtvis för att det är roligare med en saftig debatt grundat på vad man TROR att motparten skriver? Eller för att man egentligen inte är intresserad? Mest bara vill synas och höras?
      Läs gärna mitt inlägg en gång till.

    • Helga Says:

      Äsch. Du lyfte en fråga och drog igång en debatt där du faktiskt inte är särskilt insatt. Nu har du fått mothugg av folk som vet mer om just den här frågan än vad du gör. Ibland har man fel, helt enkelt, ibland tar man sig vatten över huvudet. Det upplyftande med det är att man kan lära sig något.

      Och för att svara på dina frågor ovan, jag har inga problem alls med att diskutera adoption med folk som inte vet något om företeelsen. Jag sprider gärna kunskap och vill utrota alla fördomar som finns. Men det du skrev på din blogg tolkade jag inte som ett uttryck för att vilja förstå och lära sig något. Det verkade snarare som att du ville väcka uppmärksamhet och provocera.

      Det är skillnad på att fråga och undra och att starta en debatt. Startar man en debatt har man också ett ansvar. Och så kan det göras med väldigt mycket större öppenhet och ödmjukhet än vad du gjorde, tycker jag. Bland Majas läsare finns det många – däribland jag – som har erfarenhet av adoption. Har du lärt dig något av dem, av oss? Är du intresserad av att göra det? Välkommen att fråga i så fall.


      • jag var inte intresserad av en debatt. Jag ventilerade tankar inför det kommande radioprogrammet som också handlade om funderingar och tankar.

        Jag förstår inte vad i inlägget som provocerade? Eller vart jag inte var öppen eller ödmjuk?

        http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/september/kan-man-alska-ett-adopterat-barn-lika-mycket.html


      • Jag har skrivit i mitt inlägg vad som provocerade mig, jag har försökt uttrycka mig så klart som möjligt.
        Att hugga så fort man kan och att kalla människor som är betydligt mer insatta i ämnet för både det ena och det andra (inskränkta var det väl bland annat) är inte att vara ödmjuk. Inte heller att inte respektera att någonting kan vara laddat för någon annan bara för att det inte är laddat för en själv. Att vara öpppen innebär väl bland annat att försöka lyssna och lära. Tycker jag.


      • men snälla, läs kommentarerna under ditt egna inlägg! (det första) jag skrev inget elakt eller otrevligt men du och dina vänner började genast gaffla om hur omogna (”Hjälp. Hur gamla är de som skriver? Tolv?”), inskränkta, okunniga osv jag och mina läsare var. Helt oprovocerat.

        Jag hade en väldigt öppen attityd och vädrade lite tankar om mitt eget föräldraskap, hur man kanske känner inför en adoption och eventuella tankar kring min egen framtid. Och du blir provocerad. Och dina läsare blir arga.

        ”jag blir förbannad av är just den där äckligt inskränkt svenniga tanken”

        ”Så det finns uppenbarligen människor som tänker så här! Blir jätteupprörd när jag tänker på det. Hu!”

        ”För övrigt tycker jag att det hela andas omogenhet och okunskap. Vilja föröka sig och avla barn. Jaså? Se adoption som ett komplement? Ja vi andra ville ju ha barn helt enkelt, och gick genom eld och vatten och IVF och blod och nålstick och utredningar och fanskap och landade till slut hemma med ett efterlängtat barn. Barnet var det viktiga, inte biologin, inte avlandet, inte generna, inte resonemangen.”


    • Citat från mitt inlägg:
      Självklart, tror jag, att man i den processen funderar över om man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Precis som man funderar över om man kommer att älska sitt biologiska barn på det där sättet som alla pratar om, precis som man funderar över om att man kommer att kunna älska sitt andra barn lika mycket som sitt förstfödda.
      Detta är någonting att diskutera, att våga prata om, att bearbeta.

    • K Says:

      Men du Lady Dahmer-en sak ska du ha klart för dig, de här bruttorna tål inga andra åsikter och tankar än sina egna och de håller ihop stenhårt i sitt lilla gäng av likasinnade.


      • Katarina,
        Jag har hållit klaffen fast jag har sett att du kommenterar här trots att jag för ett par år sedan bad dig låta bli. Jag är inte korkad och jag har gott minne. Men, om du ska kommentera i min blogg så får du hålla god ton. Bland annat bad jag dig, redan förra gången, att inte diskutera OM mig med andra kommentatriser. Skriver du här så får du banne mig prata MED mig. Det är god ton.

      • K Says:

        Helt rätt Maja, Katarina heter jag. Och Samuelsson. Nu är vi ändå ska outa oss. Och jag har precis börjat läsa din blogg igen efter mer än 2 års uppehåll, och retar mig fortfarande på ditt sätt att diskutera vissa ämnen har jag upptäckt. Ändå fascineras jag över ditt vettiga sätt att hantera skilsmässan och tiden som varit, det är enbart därför jag fortsätter läsa. Att du mer än 2 år senare håller koll på mig vet jag inte om jag ska bli skrämd eller smickrad över, men jag ska inte kommentera mera./ Katarina Samuelsson


      • Välkommen tillbaka, Katarina.
        Det är fler än du som av och till retar sig på mig, tro inget annat. Och tack snälla för komplimangen om att jag hanterat skilsmässan och tiden som varit på ett vettig sätt, det värmer att höra!

        Du behöver varken bli skrämd eller smickrad, wordpress har ett smidigt kommentarssystem där det bara behövs ett klick för att se om den som kommenterar har kommenterat innan. Jag brukar kolla innan jag godkänner nya kommentarer. Bara för sakens skull, jag har ju Elaka Månsan i minnet fortfarande. Du får så gärna kommentera, håll nivån lite bara 😉

  6. airaM Says:

    Mycket bra inlägg. Jag förstår precis din poäng.

  7. presens Says:

    Jag hittade hit via LD, och jag kommer nog att stanna kvar här och hänga ett tag.

    /En annan sorts adoptivmamma

    • mia Says:

      Presens, visst ska du hänga kvar här, Majas blogg kicks ass!! Hon är rolig, smart, har en otrolig självinsikt och det hon skriver kan man känna igen sig i så att det inte är klokt. Hennes blogg berör
      helt enkelt.

      Av alla bloggar jag följer är den är min absoluta favorit, utan tvekan.

  8. Marie Says:

    Jag ska inte lägga mig i metadebatten (alltså debatten om hur man ska diskutera de här frågorna), men kan bara inflika att jag ett kort tag i höstas följde Lady Dahmer, men snabbt slutade. Det blev…för mycket.
    När det gäller utgångspunkten för diskussionen som, om jag uppfattat saken rätt, dels handlar om huruvida adoptiv- eller IVF-föräldrar (läs mammor) anser sig vara ädlare än andra, dels om hur man får diskutera adoption (framför allt om man inte är insatt i frågorna), vill jag tillfoga några synpunkter.

    Ja, jag är en ädlare, bättre, mer medveten förälder, eftersom det krävdes sex IVF-försök för att alls bli förälder. Inte nödvändigtvis ädlare, bättre eller mer medveten än andra föräldrar, men däremot en helt annan förälder än jag hade varit om jag hade fått en graviditet och ett föräldraskap serverat på det silverfat som de allra flesta får. Hade jag varit så troende som jag önskar att jag vore skulle jag ha hävdat att det var Guds sätt att pröva mig.

    I den andra delen vill jag först bara flagga för att min avsikt inte är att provocera eller såra, om något jag skriver nu skulle uppfattas så.
    Jag tycker bara att man så sällan ser det andra perspektivet i diskussioner om alla dessa okänsliga och okunniga människor som säger korkade saker om adoption. Jag trampade själv i det klaveret efter mitt första misslyckade IVF-försök då jag talade med en bekant som stod i begrepp att adoptera. Hon uppmanade mig, innan jag ens hunnit berätta färdigt om mina äventyr i IVF-land, att ”då ska ni ställa er i adoptionskö direkt”. Varpå jag svarade med den där otäcka, okunniga, så evigt stigmatiserande klassikern: ”Nej, jag vill ha egna barn”. Jag hade vid det tillfället ingen aning om att egna barn var ett sådant faux pas, hade aldrig läst alla återkommande diskussioner på olika föräldraforum om vad man får och inte får säga, var inte närmare bekant med någon som adopterat eller som adopterats.
    Istället uppfattade jag hennes uppmaning som minst lika provocerande som en del adoptivföräldrar uppfattar okunniga kommentarer av det där slaget. Varför i hela friden skulle adoption vara ett alternativ för mig, varför skulle det vara ett så självklart nästa steg efter IVF?
    Det är någonstans där det brukar börja skava, tycker jag. Jag har inga problem att respektera att man kan välja (eller inte välja) att bli förälder på en rad olika sätt (även om jag motvilligt hyser konservativa känslor kring äggdonation och drar en definitiv gräns vid surrogatmödraskap). Men jag ser inte riktigt att motsvarande respekt alltid finns hos dem som valt att adoptera gentemot oss som väljer bort det alternativet.

    Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. Varje årskull som föds i Sverige omfattar i runda slängar
    100 000 barn. För några år sedan utgjorde barn som kommit till via assisterad befruktning 2–3 procent av den gruppen. Gissningsvis är den andelen större idag. Antalet adopterade barn har, sedan utländska adoptioner blev möjliga i slutet av 1960-talet legat kring 1 000 barn per år (rätta mig om jag har fel) och har på senare år sjunkit neråt 600 barn. Vet inte om det finns en geografisk och socioekonomisk snedfördelning när det gäller adoption (det gjorde det åtminstone för 40 år sedan, hävdades det i en DN-artikel)

    Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?

    Marie

    • Helga Says:

      Vilket intressant inlägg, Marie! Det har gett mig en hel del att tänka på, kanske tänker jag vidare på min egen blogg. Men jag vill direkt kommentera ett par saker.

      Visst har du rätt i att det finns en socioekonomisk snedfördelning gällande adoption. Jag har ingen statistik som bevisar det, men det måste det rimligtvis finnas. En adoption kostar mellan 100 och 200 000. Många av oss som adopterar har slantat upp till privata IVF-försök innan vi adopterade. Våra två barn har kostat oss en halv miljon i runda slängar. Alla har inte råd med det, helt enkelt.

      Den brist på respekt du har sett hos vissa som adopterat kan jag känna igen. Inte från verkliga livet, men från internetforum. (För att inte tala om alla förståsigpåare som tjatade om att vi skulle sluta med IVF och adoptera. Gemensamt för dessa var att de inte själva hade adopterat, och visste ganska lite om adoption. Men de ville gärna ge förnumstiga råd. Sidospår!)

      Själv försöker jag verkligen visa respekt för de som valt bort adoption. Jag tycker själv att jag har kommit en bit på den vägen, i att inse att deras livsval inte alls behöver betyda att de ifrågasätter mitt. Jag tror att orsaken till skavet som du talar om ligger någonstans där. För många är de här frågorna så känsliga att ett annat val än det egna genast uppfattas som ett ifrågasättande.

      Men jag tror också att många som adopterar har taggarna utåt på ett sätt som t ex IVF-föräldrar inte behöver ha. Det syns inte på era barn att de kom till med IVF. Men våra barn är adopterade genom hela livet, ofta mycket synligt också. Folk kommer att dra slutsatser om mina söners ursprung enbart genom att titta på dem, och detta genom hela deras liv. Det tänker jag ofta på. Jag vill förtvivlat gärna bidra till att samhället de ska leva i blir lite mer upplyst, lite mer tolerant, lite mindre inskränkt. I den ivern blir jag själv kanske lite inskränkt och intolerant mot det som jag uppfattar som okunnigt?

      Jag tänker på en annan sak också, när du skriver att adoption inte är en så vanlig företeelse i vissa kretsar. Men antalet adopterade i Sverige lär vara över 100 000, då inkluderat svenskfödda. Sedan 1969 har det skett 50 000 internationella adoptioner. Är det en så liten grupp? Jag tycker inte det. Jag tycker nog att man kan begära av den allmänbildade allmänheten att de ska ha ett hum om vad adoption innebär.

      Men det är tänkvärt det du skriver, som sagt. Jag ska fundera mer.

      • Marie Says:

        Sorry, Maja, för att jag lägger beslag på kommentarsfältet för vad som kanske är en sidodiskussion. Ville bara svara Helga:
        • Jag har vaga minnen av att ha läst någon artikel för något år sedan, jag tror det var på DN:s Insidan (eller vad det heter), om de första utlandsadoptionerna. Orkar inte söka efter den just nu, men vill minnas att den handlade lite om att den tidens adoptivföräldrar ofta var övre medelklass med världsförbättrarperspektiv. Kanske är det en delförklaring till att fördomen om adoption som välgörenhet dröjer sig kvar.
        • Sant som du påpekar att man kan dra in taggarna som förälder till ett barn som kommit till via IVF. Dels för att det inte finns någon särskild anledning att nämna det, men dels också för att IVF är hyfsat vanligt och relativt accepterat också i breda lager. Tror inte att det finns några uppenbara klasskillnader i det avseendet. Där gav du mig en insikt att ta med mig – har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att mötas av fördomar kring det.
        • Och ändå är det så svårt att vara liberal och tolerant i andra, angränsande frågor. Har svårt att försonas med att jag har sådana skitåsikter, eller känslor snarare, när det gäller äggdonation. Hur kan jag då kräva att andra ska vara toleranta inför det faktum att en halvgammal tant som jag föder barn efter att man rört ihop något i en laboratorieskål – mot naturen?

        Marie


      • Fortsätt, för guds skull! Det är jätteintressant!!!

  9. Helga Says:

    Det kliar i fingrarna att flytta över till min egen blogg, problemet är bara att jag inte vet vad jag ska börja skriva om. Så jag fortsätter här, och spinner vidare på Maries tråd.

    * Visst har du rätt i att välgörenhetsaspekten var vanligare förr. Idag vågar jag påstå att den tanken är nästan utrotad (i Sverige, dock inte i t ex USA) och med rätta. Dessutom har många vuxna adopterade på den här tiden vittnat om en stark naivitet både hos föräldrar och övriga samhället, en naivitet som gick ut på att rasism inte finns i Sverige och att kärlek löser alla problem. För några decennier sedan var ju diskussionen arv-miljö helt kantrad åt miljöhållet. Att prata om genetikens betydelse var nästan fult.

    * Det finns nog vissa klasskillnader vad gäller upprepade IVF-försök, eftersom även det är dyrt, om man måste finansiera dem själv. Men visst har du rätt i att det är vanligare och mer accepterat. Jag tänkte också på (men fick inte fram riktigt) barnperspektivet. För ett barn som har kommit till med IVF är det knappast något man behöver tänka på alls, för det syns inte, det märks inte. Men adopterad är man hela livet. Man lever hela livet i en omgivning där folk genast ser att man är adopterad. Händelser i ens mycket tidiga barndom blir något man måste förhålla sig till livet igenom. Själv kan man vara hur färdig som helst med adoptionen, men ändå möta folk som har åsikter. Det tänker jag som sagt en hel del på, därav mina taggar.

    * Äggdonation och surrogatmödraskap har även jag åsikter om. Också här tycker jag att man måste betänka konsekvenserna för de barn som blir till. Jag är inte principiellt emot vare sig ägg- eller spermiedonation men jag tycker att diskussionen ibland är väl lättvindig och väldigt fokuserad på de vuxnas rätt till barn, inte på barnens rättigheter. Att donationen inte ska vara anonym är en fullständig självklarhet, anser jag. Däremot har jag inte mycket till övers för argument om att det är mot naturen. Var i all världen drar man gränsen då? Blodtransfusion, antibiotika eller plåster.

    Ojoj, måste jobba lite. Men vad uppiggande att spruta ur sig åsikter såhär på morgonkvisten!

  10. presens Says:

    Men är verkligen diskussionen kring könscellsdonation och surrogatmödraskap verkligen lättvindig? Fokuserad på de vuxnas ”rätt till” (jag skulle snarare säga längtan efter) barn – ja, eftersom barnen inte finns. Men lättvindig? Kanske bland folk som inte är personligt involverade. Jag känner folk som lättvindigt donerar ägg och spermier, men ingen som lättvindigt har tagit emot. Det har alltid föregåtts av diskussioner och funderingar och grubblerier.

    Folk drar slutsatser om mitt barn också, på grund av våra val som föräldrar. Vi har satt vårt barn i den här sitsen, och jag märker också tydligt hur jag har taggarna utåt. För mitt barns skull.

    Och Helga, förresten – jag har hittat din blogg också, och är framme vid slutet av 2006. Tack för att du delar med dig!

  11. Helena Says:

    Oj, vilken intressant diskussion det här väckte! 🙂

    Eftersom jag är en av dem som valt vägen med spermiedonation kan jag säga att det var inget lätt beslut att fatta. Vägen från att få reda på att min man pga medicinsk behandling i 4-årsåldern var steril (ett ord det fortfarande tar emot att använda) till att faktiskt gå igenom behandlingen var lång och tuff. Adoption fanns som ett alternativ, men då jag alltid haft en längtan att själv bära på ett barn ville vi ändå försöka med donation först. Inte så att vi såg adoption som något slags andrahandsalternativ, men eftersom vi inte är gifta än och det dessutom kostar en del med adoption ville vi utforska andra möjligheter först.

    Nu är jag glad att vi valde den väg vi gjorde, eftersom vi fått ett helt underbart barn tack vare detta. Trots den hårda vägen känner jag en slags tacksamhet för att vi gått igenom det, för resultatet blev fantastiskt. Andra vägar hade gett andra resultat som också varit helt fantastiska, men inte samma underverk som vi njuter av varje dag.

    Diskussionen ovan fick mig dock att fundera lite. (Jag vill genast säga att jag vill inte provocera, om det skulle kunna uppfattas som det.) På vilket sätt skiljer sig egentligen fokus på ”de vuxnas rätt till barn” snarare än barnens rättigheter, bara för att man väljer donation snarare än adoption? Alla vägar för att få barn på ett sätt som så att säga är ”mot naturen” fokuserar väl alltid på de vuxnas längtan efter barn? Skaffar barn gör man väl alltid för sin egen skull, inte för det ofödda barnet, oavsett om det handlar om IVF, donation eller adoption, eftersom inget av dessa barn hade hamnat hos just sina föräldrar utan hjälp.

    Jag kan ibland störa mig på att diskussionen kring spermiedonation oftast handlar om ensamstående kvinnor som skaffar barn och att det då kanske kan förefalla lättvindigt. Men det finns även par som väljer detta (garanterat inte lättvindigt) och det är något man sällan pratar om, vilket jag tycker är synd.

  12. Emma Says:

    Jag/vi har (äntligen!) en dotter tack vare äggdonation. Äggdonation eller adoption var våra alternativ, eftersom jag kom i klimakteriet som 23-åring. Jag kan garantera att ingen av de äd-mammor jag känner har valt äggdonation lättvindigt. Jag skulle kunna skriva långt och mycket om alla svåra tankar jag och mina medsystrar brottats med.
    Lika försiktig som man skall vara i sina (oinsatta) uttalanden om adoption skall man nog vara när man uttalar sig om andra vägar till barn.
    I övrigt skriver jag under på Helenas ord: På vilket sätt skiljer sig egentligen fokus på ”de vuxnas rätt till barn” snarare än barnens rättigheter, bara för att man väljer donation snarare än adoption?

  13. Helga Says:

    Jag tycker det är skillnad, Emma och Helena, men jag svarar inte här och nu utan på min blogg, lite senare!

  14. Kristina Says:

    Och jag ser att början på denna debatt (till skillnad från den tänkvärda diskussioner här) fortfarande verkar ha glömt att frågan om hur mycket man kan älska ett adopterat barn också innehåller frågam, för de adopterade, ‘Blev jag lika älskad som om jag varit ett biologiskt barn?’
    För de adoptivbarn som inte blev särskilt älskade (och de finns) måste detta vara en oerhört traumatisk diskussion. Men som vanligt anses, av någon anledning, endast adoptivföräldrarna ha några känslor. Jag påminns om varför jag slutade läsa den blogg där denna diskussion började…
    Roligt att de adoptivföräldrar och andra som kan föra ett sansat resonemang, dock.

    • Helga Says:

      Jag förstår inte riktigt hur du menar, Kristina. Förtydliga gärna. Jag tar ganska illa vid mig av ditt påstående att ”som vanligt anses, av någon anledning, endast adoptivföräldrarna ha några känslor”.


      • Jag tolkade det som att Kristina saknade den vinklingen hos LD.

      • Kristina Says:

        Inte av dig; jag försökte göra ett tydligt undantag för den här debatten. Dina inlägg är faktiskt i synenrhet ett bra exempel på någon med förståelse för situationen – adopterad är man, som sagt, hela livet.
        lnlägget av LD och ofta i debatten i stort är det dock vanligt att adoptivbarn endast förekommer som just barn – om deras känslor alls behandlas, vilket är ovanligt, är det ut ett slags evigt-spädbarnsperspektiv.
        Ofta ser man inget alls om deras känslor, men även annars är det ofta en diskussion som ser ut som om adoptivbarn aldrig växte upp och lärde sig läsa: de diskuteras som ett objekt, inte som om de kunde vara deltagare i diskussionen.

      • Josef Boberg Says:

        ”…de diskuteras som ett objekt, inte som om de kunde vara deltagare i diskussionen. …” = felfostran av barnen ❓


  15. […] som är intresserade, har ni sett att det fortfarande pågår diskussion under Nu vet jag vad jag tycker-inlägget. Många kloka tankar från kloka kvinnor! Like this:GillaBli först att gilla denna post. Utforska […]

  16. Lisa Says:

    Jag skaffade barn genom äggdonation. För oss var det enda vägen att få ett barn och jag kan inte se det som fel. Jag var 46 år och vi hade försökt på det ”vanliga” sättet i tre år utan att lyckas (chansen till en graviditet fanns men var mycket liten). IVF fick vi inte göra eftersom chansen att lyckas bedömdes vara så liten. Så det blev äggdonation. Och utomlands för dyra pengar eftersom det p g a min ålder var omöjligt i Sverige. Vi har inte kunnat välja om det ska vara anonym donation eller inte. Det som fanns var anonym. Jag känner snarare att Sverige som land har fått ett barn ”gratis”.

  17. Helga Says:

    Kristina, då förstår jag! Och jag retar mig på precis samma sak som du.


Lämna en kommentar