Nu vet jag vad jag tycker!

Min statistikräknare gick upp ganska kraftigt igår, ska jag säga. 442 personer skuttade in här via Lady Dahmers länk. Tråkigt att jag själv inte hade hunnit få klart för mig varför jag blev provocerad, det tog mig halva kvällen igår att fundera ut orsaken.

Jag blev provocerad av anslaget, av infallsvinkeln. Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt? Och allt måste man ju få diskutera. Måste man? Hur som helst och hipp som happ? Varför?

Varför ställer man sig frågan om man kan älska ett adopterat barn lika mycket? För vem ställer man frågan?

Infallsvinkeln i diskussionen var, som jag tolkade det, att adoption var någonting man gjorde  i stället för att försöka få biologiska barn. Därför att man var rädd för att föda, därför att man ideologiskt tyckte att det finns ju så många stackars barn i världen som behöver någon som tar hand om dem.

Jag tror att de människor som blir föräldrar efter processen Vad tycker du älskling, ska vi försöka få till ett gratis barn på det vanliga sättet eller ska vi slanta upp ett par hundratusen och ta oss an ett exotiskt litet barn från någon annan del av världen? Ja, vad tusan, det är du och jag och Angelina och Brad. Och Madonna. Jag tror att de människorna är ytterligt få.

Jag tror att de som blir föräldrar genom adoption har gått igenom processen Jag vill ha barn. Man upptäcker att det inte fungerar så som man hade tänkt sig och man väljer sedan att ta hjälp av assisterad befruktning alternativt hoppar över det steget och går direkt på adoptionsprocessen.

Tanken, tror jag, är inte att välja mellan biologiskt eller adopterat barn. Tanken är att man vill ha barn. Självklart, tror jag, att man i den processen funderar över om man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Precis som man funderar över om man kommer att älska sitt biologiska barn på det där sättet som alla pratar om, precis som man funderar över om att man kommer att kunna älska sitt andra barn lika mycket som sitt förstfödda.

Detta är någonting att diskutera, att våga prata om, att bearbeta.

Men att ta en diskussion på en icke insatt nivå och väldigt mycket, som jag uppfattar det, för att provocera. Det provocerar mig. Att jag tycker att man ska ta det lite varligt i en diskussion som för vissa människor handlar om livsavgörande saker medan det för andra mest är en smaskig och lite kittlande tankelek innebär inte att jag är inte kan ta in att, citat ”människor är olika och har olika tankar, känslor och rädslor”. Det innebär inte att jag ”dömer ut kvinnor med andra tankar” än mina egna”. Det innebär inte att jag är ”inskränkt”.

Men det innebär att jag tycker att man ska ha respekt för ömtåliga frågor. Det innebär att jag tycker att man ska fråga sig varför man startar en debatt. Att starta en debatt i en ömtålig fråga, för vems skull? För den debatten som startades, tycker jag, startades enbart för att provocera. För att övertyga någon om att man kan älska adopterade barn lika mycket? Vem då? Vem är det som behöver övertygas? De adopterade barnen? De adopterande föräldrarna? Inskränkta människor som tror att det finns en mening med att man inte kan bli förälder på det vanliga sättet och att man därmed inte bör bli förälder? De sistnämnda blir näppeligen övertygade på detta vis, snarare får de plats och forum att hävda sin egen åsikt.

Varför lyfter man frågan? Om man gör det för att utbilda sin omgivning bör man vara insatt själv. Om man gör det för att provocera? Då tycker jag att det är fel.

Explore posts in the same categories: Barnlöshet