Sömn

Hela förra veckan var Lilla Bill – och därmed jag – helt off vad det gällde sömnen.

Det började med att Bill drömde en läskig mardröm. Den handlade om en flicka som dog och blev en riddarrustning. Läskigt så det förslår. Hon kom krypande över till mig på natten och somnade så gott i min famn. Och för ovanlighets skull så låg hon kvar i min säng (dubbelsängen, men Pelle sover ju på vinden) hela natten. Hon brukar alltid krypa över till sig sedan, för hon sover så himla dåligt när hon delar säng.

Jag tyckte att det var jättemysigt.

Nästa kväll var hon rädd och ville inte somna i sin säng. Pelle lät henne somna i dubbelsängen och där sov hon resten av natten. Det var mysigt men jag sov skruttdåligt eftersom hon vaknade ett antal gånger och tjatade om mjölk i pipmugg för att somna om. Det fick hon inte, men hon är inte lätt att förhandla med sådär missinassen.

Kvällen därpå samma sak. Ungen somnar i dubbelsängen fullt medveten om att mjölk inte kommer att serveras mitt i natten. Hon sover ungefär som kokande knäcksmet. Med jämna mellanrum poppar det till och en stor bubbla får hela sängen att skaka. Jag tyckte fortfarande att det var mysigt men försökte hålla mig på min kant. Ville krama henne men fick lort-Giraff uppkörd i näsan hela tiden.

Fortfarande samma grej vid läggningen kvällen därpå. Nej, hon vill inte sova i egen säng, jag är RÄDD, mamma!  På natten börjar jag bli smått desperat och försöker lyfta över henne i egen säng. Det går inte. Hon ligger hopkrupen i höger hörna av sängen och snyftar och jag står inte ut utan lyfter henne tillbaka i min säng.

Dagen därpå är jag trött som en zombie och pratar allvar med henne om att vi faktiskt måste sova i olika sängar. Mammor behöver också sova för att orka med att vara vakna på dagarna. Hon håller med ända fram till läggdags. Jag är rädd mamma! Jag vågar inte! Men jag vidhåller. Och jag lovar att ligga med henne i barnsängen tills hon somnar. Då vägrar hon att ligga nära vänster sida på sängen. Jo, för hon är rädd för den sidan, den är så otäck. Jag, som inser omöjligheten att komma upp ur barnsängen efter att hon somnat om jag dessutom måste ligga innerst, bäddar in den otäcka sidan med en filt och framhärdar. Om jag ska ligga i din säng så måste jag få ligga här, jag får inte plats annars. Och på fem minuter somnar hon som en stock i egen säng. Klockan elva vaknar hon en gång och är rädd, jag kramar henne och hon somnar om. Vi sover som stockar hela natten.

Nästa dag är allt som vanligt. Hon somnar tryggt i egen säng, sover hela natten och vaknar pigg och glad.

Inte ett pip om riddarrustningar.

Vad ska jag lära mig av detta? Jag klurar. Jag tycker att det är viktigt att ta hennes rädslor på allvar, att förstå dem och inte vifta bort dem. Samtidigt hjälpa henne att bearbeta. Men när gick mardrömmen om riddarrustningen över till någonting som hon kunde testa mig med? När blev det hela en maktkamp om vem som skulle sova i vilken säng?

Sömn är viktigt, riktigt viktigt. Det är med för lite sömn under västen som jag inte orkar med, som tålamodet tryter, som jag och Pelle bråkar inför barnen. Jag vill inte vara för sträng, men jag är hellre sträng och konsekvent än totalslut, labil och oförutsägbar. Och ledsen.

Explore posts in the same categories: Mammaliv