En del av lågtrycket

Jag har skrivit om att jag är i ett lågtryck som jag inte riktigt kan definiera. Flera olika beståndsdelar förmodligen. Möjligtvis är den gemensamma nämnaren att jag är 46 år och befinner mig på någon form av platå i livet.

För att om möjligt bearbeta detta har jag försökt stänga av censurfunktionen i hjärnan och, i min dagbok, försökt punkta ner diverse olika saker som känns jobbiga. Kanske kan jag utveckla dem i olika inlägg här i bloggen. Det vore nog nyttigt. Om jag lyckas få ihop tid nog till det.

En av sakerna är att jag har insett att jag nu inte längre är småbarnsmamma. Perioden då man går till jobbet med gröt i håret och trosorna bak och fram är faktiskt passerad. Tio år lång var den. Livet är inte längre kaosaktigt på samma vis. Jag kan inte längre berätta dråpliga historier ur verkligheten på kafferasten.

I stället är jag nu mamma till två individer. Två känsliga individer med egna tankar, funderingar, nojor, rädslor. Steget från ett barn som fortfarande måste hindras att äta snö till en person som har ett utvecklat socialt liv och kanske behöver vuxet stöd i relationsfunderingar har gått så fort att jag inte har hängt med.

Av gammal vana uppför jag mig ibland som att mina barn är mindre än vad de är.

Från min egen barndom minns jag plötsligt någonting. Jag minns de vuxna som man tyckte var jätteroliga när man var litet barn och som rätt vad det var inte var jätteroliga längre. Sådana som inte kunde möta en som person när man blev lite större. När man kom, glad i hågen, och trodde att det skulle kännas på samma vis som det gjort sommaren innan. Och så gjorde det inte det.

Tänk om jag är en sådan mamma nu. En mamma som fjollar sig när man inte längre tycker att det där fjollet är roligt. En mamma som inte möter mina barn på den nivå där de behöver bli mötta.

Det är inte längre så att man alltid kan fånga in dem i famnen och så blir allt bra. Man måste liksom vara mer själsligt närvarande. Tänk om jag inte klarar av det? Jag, med huvudet djupt nerstucket i min egen medelålderskris, mina funderingar på vad jag vill bli när jag blir stor och min kropps jäkla hormontjorvande.

Jag hämtar barnen på fritids och möts av ett kompakt klagande. Det är inte roligt på fritids längre, vissa skolgrejer är si, andra är så, gnäll, gnäll. Min egen magsyra puttrar igång. Fan, jag orkar inte, jag är trött, jag vill inte höra gnäll. Och vad är gnäll och vad är seriösa klagomål som jag borde lyssna på? Jag vet inte längre. Men jag borde väl lyssna, det är ju min roll som mamma.

Fast jag avskyr att umgänge inleds med gnäll faktiskt. Det suger all min energi och gör mig sur och snarstucken. Jag är också trött och hungrig nu. Hur mycket kan man kräva av sina barn? Kan man kräva att vi hjälps åt att hålla uppe modet på varandra? Kan man kräva förståelse för att föräldrar inte alltid orkar vara klagomuren?

Jag tar det hard core. Säger att om skolan och fritids är så eländigt som det verkar så kanske vi borde försöka byta skola? Händer det aldrig någonting bra på era dagar? Jag blir ju orolig när ni bara gnäller, orolig för att ni inte har det bra? Det låter ju så eländigt. Barnen dementerar direkt. De vill absolut inte byta skola, det är jättebra och jätteroligt där de går.

Efteråt undrar jag om jag varit för hård. Eller om jag varit bra.

En av sakerna som är jobbiga just nu är att jag måste fundera på min mammaroll. Hur är en bra mamma numera, i den här fasen? Är jag bra? Är min mammakompass rätt kalibrerad? Gör jag rätt? I ganska många år har jag varit trygg i mammarollen men nu är det som att jag har blivit befordrad, bytt tjänst inom samma ämnesområde. Och jag känner mig osäker.

Explore posts in the same categories: Majaliv, Uncategorized