Åh! Luciasången imorse drog igång en hel hoper härliga minnen. Fasen vad det var mysigt att vara lucia. Det var banne mig alldeles för länge sedan. Tror ni att det är ok om man dyker upp på lussefikat på dagis utklädd till lucia själv? Eller då kanske man stjäl uppmärksamheten från barnen. Fast de rackarna får ju alltid all uppmärksamhet i alla fall. Mutter.
Men glitter i håret tänker jag ha. Basta.
Vissa saker gör mig så lättrörd att det är rent fånigt. Jag sjöng luciasången för Lilla Bill imorse, det gav mig en klump i halsen. Och vi ska inte ens tala om boken Titta Madicken, det snöar!. I den boken tjuvåker Lisabet på en släde och blir lämnad mitt i skogen i snöovädret. Jag kan inte läsa den högt. Jag gråter varje gång. Andersson är en fähund, som Lisabet skulle ha sagt.
Ingen av mina ungar tar napp. Det är inget val jag har gjort, de bara spottar ut den och ser ut som va-fan-är-detta-var-är-mitt-bröst. Det hela är en aning opraktiskt då de är minismå (à la Lilla Bull) men blir otroligt praktiskt den dagen de lärt sig somna själva. Inga nattliga uppstigningar för att peta in napp här inte. Och man behöver aldrig ta en vänja-sig-av-med-nappen-strid.
Frånvaron av napp har fått mig att reflektera lite över det faktum att många ungar som använder napp verkar bli lite hypnotiserade av sugandet. De sitter där i sin vagn och suger och föräldrarna provar kläder eller handlar mat i lugn och ro. Detta finns självklart inte i familjen Sanslös. Å andra sidan, eftersom Lilla Bill inte har sin trygghet i nappen så har hon den i sin ständiga vän och kompanjon, Giraff. Giraff följer med överallt och gör allting. Ibland blir han påklädd och får tillsägelser att sitta still. Ibland har han slagit sig. Ofta tröstar han med sin fläckiga famn och sin goa svans.
Vi har ett par kompisar som fick barn ett halvår innan oss. Deras dotter är en riktig nappis och sitter välklädd (i rosa outfit) i lugn och ro i vagnen och nappar när helst hon blir tillsagd. Och mamman talade om för mig att det var så praktiskt med dottern eftersom hon inte hade något snuttedjur som blev äckligt efter ett tag. De kastade snuttedjuret, köpte ett nytt, gav det nya djuret ett namn och så var det bra med den saken.
Och av och till tänker jag på den repliken. Och varje gång tänker jag att dottern verkligen lär sig slit-och-släng-mentaliteten. När ens vänner blir lite smutsiga och slitna så slänger man bort dem. Huvudsaken att man har någonting i munnen att suga på, då slipper man binda sig känslomässigt till något annat.
/MoralistMaja på morgonkvisten
Om man har lite energi så gäller det att hålla igång. Så att man hinner någonting innan energin försvinner. Så här har det hållits igång. Baka pepparkakor och lussekatter, röja och städa och greja. Det känns bra. Det är bara ibland som jag blir modfälld. När Pelle för sjunde dagen i rad är så bottenlöst trött. Vardag eller helg spelar ingen roll. Dålig natt eller bra natt är sak samma. Måndag eller fredag är egalt. Han är alltid trött. Och då kan det hända att jag blir ledsen. För att han tar för sig av tröttheten. För att han självklart lägger sig på soffan, självklart langar över Lilla Bull när han skriker, självklart… klagar. Vad händer om jag också klagar. Jag vill säga att det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Men jag säger det inte.
Det är min namnsdag idag. Mina föräldrar kommer hit på fika och har köpt två muggar som jag önskat mig i julklapp. Jag vet nog vad de där muggarna kostar, det är verkligen inte i prisklass för en namnsdagspresent. De vet att hösten har varit tung och jag blir så glad för uppskattningen.
Skulle bara önska mig lite sådant från Pelles sida också. Fortfarande lyser alla blommor med sin frånvaro. Fan.
Kiropraktorbehandling – ja tack
Massage – ja tack
Fotvård – ja tack
Ansiktsbehandling – ja tack
Inläggning i madrasserad cell med förmånen att få vila i fred, alldeles i lugn och ro utan att någon skriker MAAAAMMMAAAAA!!!! – ja tack
Jag är sliten. Så ni vet. Mornarna tar knäcken på mig. Inte för att de inte är roliga. Men att byta på, klä, frukostera, tandborsta, ytterklädesbekläda och forsla ut till bilen vår Trotsolina – förlåt, Lilla Bill menar jag – är ett jobb för riktiga helgon. Jag känner mig ungefär som en fotbollsmålvakt. Eller kanske en fårhund. Först baxa ut henne där hon ska vara och sedan hålla i henne så att hon inte flyr. För då måste man börja baxa igen. Hon är hela tiden på väg någon annanstans. Förutom när man själv ska någon annanstans. Då får hon raseriutbrott för att hon inte får borsta tänderna i tio minuter till. Och allt detta medan man samtidigt ska ta hand om Lilla Bull. Som börjar bli en riktig klump.
Jag behöver gå på SPA. Nu.
Undrar ni hur det går? Just nu är det dåligt med tid att skriva och det är BRA. Det betyder att Pelle och jag umgås med varann. Det betyder också att jag har fått ett göra-i-ordning-hemma-ryck. Ett dylikt ryck betyder att jag känner mig mer komfortabel med att planera framtid. Framtid är trevligt.
Jag och Pelle går små försiktiga steg på den tunna is som vi har lagt över det senaste årets händelser. Försiktigt, försiktigt sätter vi ner fötterna på isen som sakta tjocknar. Ibland tar vi en diskussion eller ett bråk. Försiktigt, försiktigt. Vi aktar oss för att höja rösterna, för att slänga iväg något oövertänkt, för att påbörja något vi inte kan avslöja. Och varje bråk eller diskussion ger någonting. Varje gång reder vi ut någon liten fråga, någon liten detalj. Det är nästan för bra för att vara sant.
Som det är mellan oss nu har det inte varit sedan innan Lilla Bill kom till världen. Vi har inte pratat på det här viset, inte kramats på det här viset, inte intresserat oss för varandra på det här viset. Ofta somnar vi i varandras armar.
Jag vågar nästan inte andas när jag skriver detta:
Jag är lycklig
Hemma hos Maja Gräddnos 